När domare Mohammed Al-Hakim blåser av matchen i Varberg så sneglar jag oroligt mot läktarens utgång. Jag känner och jag hoppas att alla andra supportrar känner samma sak som jag känner, vi ska inte lämna nån läktare ännu. Inte förrän vi fått visa våra spelare att vi känner med dem, vi lider med dem och låta de bara få höra att det här, det här är bara ett hack i skivan, det är bara början.
Ingen supporter lämnar läktaren. Alla står kvar. Där finns ilska. Där finns besvikelse. Tårar. Men mest av allt känslan av revansch. Vi ska tillbaka. Spelare och ledare kommer fram, försiktigt, med böjda huvuden. Varbergs spelare har redan lämnat planen och deras läktare töms. Men vi, Öster, står där tillsammans, spelare och tränare tysta, vi högljudda. Låter oss supportrar hålla i taktpinnen. Ingen går fram och håller nåt krystat tal. Och det var så jävla rätt. Det skapade ett Österögonblick jag aldrig kommer att glömma.
När Filip Elg för några dagar sedan messar mig och frågar vad jag tror om kvalet för SmP:s räkning så suckar jag uppgivet. Har han inte lärt sig att man ber inte mig att tippa något överhuvudtaget? Att jag aldrig kommer att säga att “jo för fan det går fint, vi vinner med 5-0 i första och sen håller oavgjort i sista”? Men jag svarar vad jag tror helt sanningsenligt och det är det de allra flesta fotbollstyckare också tror – vi har inte tillräcklig flow eller tyngd för att rubba ett Varberg just nu.
Men det är inte det som är grejen. Fuck Varberg och fuck framförallt Lindners målfirande framför oss Östersupportrar efter 2-1.
Så här: Jag har egentligen slutat skriva den här typen av krönikor. När det gäller Öster och East Front har jag sagt allt jag vill säga hundra gånger om och säkert några till. Men det jag kände idag måste jag få ur mig. Ett tack till alla som inte gav upp efter hemma i torsdags, alla sargade gamla Österhjärtan som hittade tillbaka till bortasektionen och alla nya nyfikna oförstörda diton. Vi är alla lika olika men ni är alla lika underbara.
Revansch.
Detta fina franska låneord! Vi ska ha den. Vi ska få den. Vår förening har för första gången på länge låtit oss se att det inte är långt kvar till vårt mål – allsvenska fotbollssäsonger i Växjö. Östers IF ska spela i Allsvenskan. Vi har allt som Allsvenskan behöver.
Det är numera en tidsfråga, inte en utopi eller en dröm.
Vi ses på läktaren 2023.
//Z
Foto: Andreas Nilelind/bilderna.it
