Igår var det en märklig dag. Öster kallade till presskonferens, vi spekulerade. Vi trodde att det skulle handla om någon spelare som förlängt sitt kontrakt eller något nytt streck som dragits i en organisationskarta, men istället så handlade det om dig. Att du avslutar ditt kontrakt efter den här säsongen.
Efter den inledande chocken så kunde vi på presskonferensen se att du nu kunde andas ut, och att du med varje andetag lättade trycket i ditt hjärta. Det var sorgligt och samtidigt vackert och professionellt av dig och de parter som lät dig tala fritt. Du har inte haft en lätt resa, vi vet. Att starta sin tränarkarriär med att ta över ett krisande och desperat Öster som i princip redan var klara för nedflyttning är inget man önskar någon. Men du ställde upp och räddade kvar vår förening i eliten i ett enormt viktigt läge. Men du fick ändå aldrig ett riktigt erkännande från delar av föreningen.
Kanske har vi det gemensamt. Kanske är det här en förbannelse som drabbar oss supportrar till (och f d spelare från) en förening extra hårt, vad vi än gör så är det svårt för oss att bli erkända och accepterade av alla. Vi får liksom jobba lite hårdare och vara lite mer professionella. Den tar på oss, känslan av att inte riktigt bli litad på. Vi har sett att det tagit på dig och vi förstår och respekterar ditt beslut.
Så stort tack (igen) från oss till dig. Vi hyllade dig när du lade av som Österspelare och nu hyllar vi dig när du lägger av som Östertränare. Stort lycka till med vad du nu än tar dig för.
Och kom ihåg att hos oss i supporterkulturen runt Östers IF kommer du alltid att ha vänner.
// East Front
