Tjusningen med fotbollen är bland annat att en match pågår i 2 x 45 minuter och att 22 spelare på planen (övervakade av ett gäng domare) i slutändan avgör den. Inte lagens historik. Inte spelarnas lönekuvert. Inte ledarnas kapacitet. Inte supportrarna. Och i fallet med avgörande cupmatcher: Matchen börjar och när den slutar så har det ena eller andra laget vunnit.
Mycket kan skrivas om Östers katastrofala insats igår. Men jag tänker inte skriva en spaltmeter om den innan jag börjat med att hylla vår motståndare SUFstar. De tog chansen, de lade sig inte platt utan gav sig in i matchen med övertygelsen om att de kunde vinna den. Gårdagens cupseger är bara en fotbollsmatch och inte ett tronskifte – men det har egentligen inget med SUFstars insats att göra: Det var en historisk bragd. Och vi kan alla lära oss något av den.
Vi Östersupportrar pratar mycket om vår stolthet. Vi tycker att vi håller på världens vackraste och bästa fotbollsförening oavsett ett resultat som det igår. Det där är svårt att förstå för många. Öster blev ju förnedrade, ”pinsamt tilltufsade” som SMP uttryckte det igår. Hur kan man ändå känna stolthet efter att vi både förlorat fotbollsmatchen och dessutom får höra allt hånande efteråt?
Därför att vi är Östers IF. Så länge det finns en förening som heter Östers IF så stöttar vi den. Och dessutom: Skulle den gå i graven; konkurs eller annat så kan alla vara säkra på att vi supportrar startar den på nytt. Vi vägrar ge upp drömmen som vi har; att Växjös fotbollsstolthet ska återta sin rättmätiga plats bland Sveriges elitfotbollsklubbar. Och det är inte bara något vi säger, den där drömmen har planterats och fått gro genom otaliga mil på landsvägar och europavägar, genom att besöka fina arenor och bortglömda idrottsplatser och framför allt genom att hela tiden få försvara sin klubbs färger gentemot de som hånar dem.
Vi har inget annat val än att älska Östers IF.
I de allra mörkaste stunderna har jag och säkert flera med mig kanske närt en slags förhoppning om att det skall vara över. Att vi en dag ska vakna upp och säga att nu är det slut, nu orkar vi inte längre, nu kommer vi inte tillbaka, nu väljer vi att göra något nytt med vårt fotbollsintresse – eller – så slopar vi fotboll överhuvudtaget. Gör något helt annat med vår nyvunna fritid.
Det finns säkert någon som klarat eller kommer att klara av att göra det. Men jag och många med mig gör det inte. Det är bara att acceptera. Komma över det.
Och sedan: Fortsätta att ställa rättmätiga krav på vår förening. Men också att villkorslöst fortsätta älska den.
Vårt forum fylldes snabbt med frustration igår. Och herrejävlar – jag förstår precis allt av den och känner den såklart även själv. Men vi måste sluta ägna åt oss åt att bedriva korståg mot enskilda personer; må det vara spelare eller ledare. Vi måste sluta att tillåta uppenbara diskussionsförstörare att sänka vår moral ytterligare. Saxen och avstängningarna kommer att jobba hårt tills det målet är uppnått. Var så säkra på det också. Ni som hatar, ni som säger er ha rätten att konstant trycka ner och pissa på enskilda individer och vår förening – det har ni också. Men inte på vårt forum. Inte nu längre.
Nu över till Öster. Jag väljer att skippa spelarkritiken. Jag väljer att skippa förtroendesnacket om våra ledare. Jag väljer att skippa tugget om styrelsens ansvar. Bollen är så att säga hos spelare och ledare inom föreningen. Vi supportrar förväntar oss inget annat än att gårdagens debacle skakas av snarast möjligt och att ni går ut i höst och visar oss supportrar att ni också tror. Att ni också drömmer. Att ni också ska driva igenom era drömmar för och med Östers IF.
//Z
