Det börjar på allvar hända bra saker i Öster, saker som det kändes att man bara kunde drömma om så tidigt som för ett halvår sen: Ett nytt kompetent tränarpar är på plats, liksom en tillikaledes kompetent sportchef. Den nya arenan står i startgroparna för att byggas, och truppen förstärktes alldeles nyss med Superettans kanske bästa spelfördelare 2010. Den krokiga serpentinvägen som illustrerar Östers framtid har plötsligt på allvar rätats ut och blivit till en autostrada. Åtminstone på de allra flesta ställen.
Men först till den enda av nyheterna ovan som lämnat en lite besk eftersmak – värvningen av Roar Hansen. Värvningen i sig är det absolut inget fel på, men efterspelet , bråket med Ängelholm och att Öster på grund av detta faktum kan tvingas spela de första omgångarna utan Roar tog bort lite av glädjen man kände över värvningen.
Som utomstående betraktare – värt att notera för eventuella Ängelholmare som läser detta – tänker jag inte spekulera i vad som är vad i dispyten mellan de två Superettaklubbarna utan istället konstatera att som det hela utvecklat sig är det Ängelholm som har mest att förlora på att klubbarna inte kommer överens. Kanske spelar ÄFF en roll när man gör sina frustrerade utspel via media (läs Helsingborgs Dagblad) men den är inte direkt övertygande, och jag anser att man just i detta nu äventyrar sin klubbs elitexistens. Hade Öster varit i samma sits hade jag också varit besviken, men också väldigt mån om att så snart som möjligt göra klart med en ny tränare och låta honom få tillfälle att forma truppen efter sitt bevåg. Vi som följer Öster vet allt om panikvärvningar av tränare, om att behålla personer som innerst inne inte vill vara kvar i föreningen och inte minst om kortsiktighet; ja vi kan faktiskt tillochmed skriva biblar i ämnet. Och för att summera det hela: Det blir inte bra.
Men nu lämnar vi di helgule skåningarna och fokuserar åter på röblått.
Peter ”Kuno” Johansson har sedan återkomsten visat ett härligt driv och hade knappt flyttat in på sitt kontor på Hejaregatan förrän han börjat sätta sin prägel på föreningen. Det var först och främst väldigt modigt att nobba Hans Gren, en sak som fick många att höja på ögonbrynen. I supporterleden spekuleras det i att nobbningen berodde på ett antal klausuler som Gren krävde, men kanske låg det mer än så bakom. Väldigt ofta finns det en någon form av personlig länk bakom värvningar av ledare i fotboll och jag såg inte någon sådan länk mellan Kuno och Hansen förrän Karl-Gunnar Björklund presenterades som andretränare och det gick upp för mig att Hansen och KGB tidigare jobbat ihop i Landskrona BoIS. Och Kuno jobbade i sin tur ihop med KGB under sin tid i Värnamo…
Hursomhelst är jag som Östersupporter mycket nöjd med samtliga rekryteringar som gjorts. Jag tror inte att vi – med våra medel – kan värva mycket bättre än så. Och då har jag ändå sparat ytterligare en godbit till sist – Denis Velic.
Velic är en kultspelare i positiv bemärkelse som nästlat sig fast i Östersupportrarnas hjärtan, och det finns en mängd sköna historier från hans tidigare sejour i Öster som skulle kunna fylla en helt egen krönika. Men som jag skrev i ingressen ovan, först och främst handlar det om att vi har värvat Superettans kanske bästa spelfördelare 2010 och därtill en kille med ett gigantiskt Österhjärta. Som ni kanske märker har jag svårt att dölja min glädje här, jag sitter med ett brett leende och bara njuter. Varmt välkommen åter, Denis.
Jag har i tidigare krönikor uttryckt viss oro över att förlita sig på hemvändare, men det är också skillnad på hemvändare och hemvändare. I det här speciella fallet handlar det om ledare och spelare som just i detta nu är framgångsrika och som brinner för sin uppgift, och romantikern i mig kan inte låta bli att associera det hela med en av världens bästa låttexter som i princip handlar om att återförenas med sina älskade:
Gonna get back to basics
Guess Ill start it up again
Im falling from the ceiling
Youre falling from the sky now and then
Maybe you were shot down in pieces
Maybe I slipped in between
But we were gonna be the wildest people they ever hoped to see
Yes, you and me
So why did you come home to this sleepless town?
Its a lifetime commitment
Recovering the satellites
All anybody really wants to know is
When you gonna come down
When you gonna come down
Kuno, Karl-Gunnar och Denis – ni är våra alldeles egna satelliter. Välkomna tillbaka ner till oss i den sömnlösa staden.
//Z
P.S. Låten heter Recovering The Satellites, gruppen heter Counting Crows. Ni som har Spotify kan lyssna på den här D.S.
