Egentligen borde man inte ens bli förvånad, det är som ni vet inte första gången som detta händer Östers IF. Men jag hoppas att Östers IF satt sig på rätt sida av sågen när man nu väljer att såga ner Ludde. Och att den Gren som blir kvar håller laget levande i elitfotbollen året ut.
Ville nog egentligen mest rikta ett tack till Ludde för att han vågade. Ja alltså, bara att ta över efter Otto. Det krävdes både vilja och mod för att ens göra det. Lite känns det allt som en film som man inte fick se slutet av, men samtidigt börjar en annan film som definitivt har ett slut – och vi kommer att få se det. Drama handlar det definitivt om, tror inte att det blir så mycket feelgood-film över det.
Feelgood-filmer ja. Ironiskt nog visade SVT nyss den svenska filmen Offside, som jag faktiskt såg ända tills det (självklart, det är feelgood vi pratar om nu) lyckliga slutet. Den lämnar inga stora spår i sig men skådespelaren Brendan Coyle gör en helgjuten insats som ett avdankat och alkoholiserat f d engelskt fullblodsproffs. I en av filmens bästa scener håller han ett engagerat tal till laget där han bl.a. säger något i stil med följande:
”We might even loose this game. But it doesn’t matter. And why is that? Because we love this game.”
Något att ta med sig i Österhösten.
Jag vill också önska Hans Gren ett stort lycka till med laget i mitt hjärta. Vi kan kalla det mission impossible om vi vill, men samtidigt är det ju en av de största utmaningar man kan ställas inför som tränare – att lyckas få det svenska fotbollslaget Östers IF att vinna matcher. Många har prövats, få har lyckats.
Och vi som hade hoppats på att sparka-tränare trenden var bruten, att vi skulle få börja om i en miljö där våra duktiga ungdomar utgör stommen i ett lag som sakta men stabilt avancerar uppåt i elitfotbollen – vi får skjuta upp de drömmarna några år och helt enkelt be till högre makter eller liknande om att det håller ihop något år till.
Men alltid Öster. Oavsett.
//Z
