Förlust på förlust på förlust. Det behövdes verkligen ett trendbrott. Så
jag tog mitt pick och pack och flyttade ut på landet.
Och här sitter jag nu. Tre hönor ingick i köpet. Och en kattunge. Det enda katten kan är att kissa och bajsa överallt utom där han ska. Men hönsen är snabbfotade. Övervägde ett tag att ringa Öster och sälja på dem en trio rappa mittfältslöpare. Men så trillade en av hönorna av pinn. Dog bara. Rätt upp och ner. Och är nu nergrävd under äppelträdet i den i övrigt tomma fårhagen. Och de andra två visade sig strax inte kunna skilja på offensiv och defensiv, eller för delen vänster och höger. De irrar helt planlöst omkring på gården. Snabbfotade, visst, men i övrigt påminner de om… yra höns faktiskt. Så vilken skillnad skulle det göra?
Jag är inte bitter. Eller så är jag det. Det enda jag begärde inför säsongen var att vi aldrig någonsin skulle ligga sämre än åtta eller bättre än sjua i tabellen. Det enda jag begärde var att få slippa upp- eller nerflyttningsångest. Tack för den, Televerket.
Hjälte ett hoppade av, hjälte två fick sparken. In kom i stället en poliskonstapel. Säger jag så här långt inget om. Men vänta bara om det går åt helvete med alltihop. Supportens enda privilegium är ju rätten att veta bäst i efterhand. Och i förhand. Och under tiden.
Vidare: när man tänkte att det nog inte kunde bli så mycket mer dystert visade det sig att föreningen dessutom är pengatorsk. Och att lösningen är att nalla aktier från alla luttrade delägare i Öster Support. Jag har några sådana. Värdet på dem trodde jag låg i linje med motsvarigheten på den döda hönan under äppelträdet. Så ta dem allihop, för fasen, om det nu kan göra konstapeln och de andra lite gladare. Ni kan förresten få den döda hönan också. Och de båda andra. De lägger ändå inga ägg.
Sa jag att jag inte är bitter? Och att jag inte har tappat sugen? Och att jag inte är helt säker på att jorden går under om vi åker ur igen? Inte helt säker.
På söndag går jag förresten till vallokalen för att lägga min röst på någonting jag strax ska bestämma mig för. Ett tag övervägde jag Sverigedemokraterna. Med lite tur kunde de ju få egen majoritet och då skulle strax både Assyriska och Syrianska bli tvångsnedflyttade. Eller snarare tvångsutflyttade. Nöden har ingen lag, tänkte jag.
Men sen tänkte jag igen. Nöden har nog en lag, trots allt. Alla människors lika värde är inget vi kan tulla på, oavsett hur illa det ser ut i tabellen. Åtminstone inte nu när Kalmar spelar i en annan division.
Jo, jag är bitter. Snälla, rara poliskonstapeln: se till att få ordning på torpet. Ge oss våra liv tillbaka. I gengäld lovar jag att aldrig köra för fort, aldrig parkera fel och inte ens tänka tanken att råna en bank. Återstår bara de alltmer konkretiserade planerna på Kalmars förstörelse. Men det kan ju ingen vettig människa kalla olagligt.
