Egentligen vet jag inte varför jag skriver den här krönikan. Kanske behöver orden bara komma ut, kanske är det för att övertyga mig själv. Men hursomhelst, jag har en klump i magen och efter den här säsongen så kommer jag att sluta som webmaster för eastfront.net.
Det är ganska exakt 10 år sedan jag blev engagerad i East Front och det har varit härliga år. Inför säsongen 2001 valdes jag till ordförande, något jag var i två års tid. Under den tiden så jobbade vi stenhårt för att mer väva samman East Front och Öster under en tid då EF mer eller mindre sågs som familjens svarta får från Östers sida. Mina efterträdare som ordförande och styrelserna har sedan hela tiden utvecklat denna relation som nådde sin kulmen med Curt Persson som ordförande som Öster.
På senare tid är min känsla att relationen tagit ett litet steg tillbaka. Och EF är på intet sätt att lasta för detta. Vi måste ha som huvuduppgift att fokusera på vår kärnverksamhet, vilken är att hjälpa till att hålla supporterkulturen kring Öster levande. Östers uppgift är – när det gäller detta – att ständigt bjuda in EF till dialog och aktivt lyssna på vad EF har att säga. Och vi säger och tycker mycket, men jag känner att Öster alltmer vrider öronen mot VIP-gästerna mer än mot gräsrötterna. Visst, den dialogen tillsammans med jobbet för en ny arena är viktigt – det inser vi alla – men om det nu skulle gå så illa att vi spelar Division 1-fotboll 2011 så är det istället faktiskt gräsrötternas stöd som blir avgörande för om Öster återigen kan orka göra en comeback i svensk elitfotboll. För utan gräsrötternas stöd så tappar man också – till sist – engagemanget från näringslivet.
Jag har hela tiden tänkt att jag skulle sluta mitt uppdrag i medgång. Anledningen är att jag hatar att känna mig som en quitter, en person som lägger av när det är motvind, 0-2 i baken och ösregn i halvtid. Men jag kan inte längre sitta med uppdateringar här på sidan och tycka att det är roligt. Jag hinner inte göra så mycket som jag vill, och jag känner att den tekniska biten av sidan just nu skulle må bra av att få en ny kraft bakom. Nya idéer.
Dessutom har jag tröttnat på mina egna krönikor. Det känns som att jag upprepar mig själv och att jag har gått igen samma ämne hundratals gånger. Jag gillar att skriva, men på senare tid har jag fått kämpa med varje stycke som kommer från tangentbordet. Har jag verkligen inte skrivit precis det här tidigare? Scannar igenom sidan med 10 år av krönikor och inser att – ooops – det hade jag visst. Nya idéer.
Men har jag slutat brinna för Öster och East Front? Nejdå. Man går inte igenom 10 år av mer eller mindre komplett engagemang utan att färgas för alltid. Jag vill fortsätta stå i klacken på hemmamatcher. Genom åren har jag sett en hel del fotboll både i Sverige och utomlands och jag kan ärligt säga att man måste ta sig ner en bit söderut för att uppleva samma galna, underbara och ovillkorliga kärlek och dess tillhörande kramkalas som inträffar på Norra Stå när Öster gör mål.
Och jag vill fortsätta åka på bortamatcher när jag kan. Det är enormt befriande. Man stiger på bussen och tas bort från en stressande och pressande verklighet under några timmar för att invävas i den EF:skt ironiska försvarsmekanism som skapats genom år av motgång. Alla dessa råa men hjärtliga skämt om Österspelare, Österledare och medsupportrar, skrålandet på bussen med en öl i handen, alltid full stöttning på bortasektionen och sen – så ofta – hemresan med 0 poäng, bakfylla, huvudvärk, men aldrig, aldrig i jävla någonsin kollektivt ta ut frustrationen på motståndarsupportrar eller någon bensinmackspersonal halvvägs hem. Istället dystersvart tystnad i en kvart, innan ironin och humorn tar över igen.
Har man väl insett hur lätt det är att älska avarterna så släpper man det aldrig. Jag kommer att älska, stötta och vara en del av Öster och East Front så länge båda föreningarna finns och existerar. Så att ingen nu tvivlar på det.
Nu till det rent praktiska.
Det första är att jag har idag ingen ersättare. Och ersättare i det här fallet behöver inte vara en person utan en grupp personer som brinner för både Öster, EF och webben. Egentligen så är det nog så att det helst BÖR vara en grupp personer, för tro mig – jag vet – engagemang i en hemsida kommer och går, ibland är allt jättekul och ibland är det ett ok som inte bara hänger över axlarna utan konstant slår dig i huvudet. Och då är det bra att vara flera om det.
Det andra är att jag gärna hjälper till med det jag kan gällande den tekniska biten och administrationen bakom kulisserna på sidan. Jag inser att det är svårt för någon ny att ta över de här bitarna från dag 1 och att föreningen East Front är ganska beroende av en del av de här bitarna. Om det behövs kan jag också hjälpa till med saker som att installera webverktyg, uppdatera databaser o.s.v.
Kanske tycker någon att timingen är bedrövlig, men å andra sidan vill jag – oavsett hur säsongen slutar – redan nu börja tänka på överlämnande och ge min/mina ersättare tid att tänka över hur de vill sköta och göra med det hela.
Är du sugen på att ta över eastfront.net eller har frågor om detta? Ni når mig via kontaktformuläret på den här sidan eller via den här tråden i forumet.
Så. Nu var det gjort.
En klump i magen är borta.
Låt Öster och East Front leva. För alltid.
//Z
