Semestertider. Kroppen har gått ner i viloläge, född av härlig VM-fotboll och ljuva sommarkvällar. Men allt har verkligen inte varit frid och fröjd; det har gnagt i mig och säkert flera andra ett tag nu. Situationen i Öster kändes lite som en kolgrill strax efter att man tagit av sina fläskfiléer, långsamt falnande väntade man bara på att glöden till sist skulle slockna för evigt och skicka ner herrlaget i Division 1 igen. Vi har ju sett det förut. Därför var det lite av en chock att Andreas Ottosson nu meddelat att tändvätskan är helt slut och lämnar över ansvaret för grillandet till Ludwig Ernstsson.
Själv befann jag mig på säker plats långt borta från Värendsvallen i måndags, men med tillgång till Internet, matchrapporter och SMP så fick jag min beskärda del av upplevelsen och kanske bidrog det till att göra känslan ännu starkare. Från Otto kom inte mycket mer än att det ”var en riktigt dålig match”. Jo tack, det visste vi. Från lagkaptenen kom att ”vi måste sluta göra individuella misstag”. Tänk, det hade vi rätt bra koll på det också. Från styrelsen/ordföranden kom att ”vi ska prata igenom situationen” och oj, jag hade nog hoppats att man pratar konstant med varandra, men när man nu till sist gjorde det så verkar det också ha slagit den sista spiken i Andreas Ottossons tränarkista.
Men låt mig fortsätta med lite grillmetaforer, för den akuta situationen är inte över och grillmetaforer känns lite kul en kväll som denna. En glöd som håller på att slockna alltså, vad gör man? Den snabba lösningen är att bara ösa på mer tändvätska, varpå det flammar till i några sekunder men när väl tändvätskan brunnit upp är glöden fortsatt döende. Vräk på mer kol? Jovisst men om man inte har tillgång till det då? Då kan man istället kolla runt lite i grillen och inse att det finns ställen i grillen som ännu inte börjat brinna, kan vi bara sprida glöden dit så behöver vi vare sig ösa på mer kol eller tändvätska. Men det ställer vissa krav.
För det första: Hur kyligt motiverade är egentligen Ernstsson/Stridh att lyckas med den här uppgiften? Det krävs förändringar, ja – men förändringar som syftar till att motivera och tydliggöra spelarnas uppgifter – inte att göra spelarna mer förvillade och desillusionerade. Att Ludde har glöden kan jag personligen skriva under på, det jag hoppas på nu är fingertoppskänslan för att hitta den rätta balansen.
För det andra: Jag vill faktiskt ha lite mer geist från en lagkapten som Fredrik Bild. Att skylla på ”individuella misstag” har definitivt en poäng, de får oss att släppa in mål vilket inte är alls bra i fotboll. Men vi gör heller inga mål framåt mot vare sig Trollhättan eller Degerfors, och spelare som tidigare faktiskt haft en glöd ser nu allt trögare ut. När vi tog steget från Division 1 Södra gjorde vi det med killar som Tomas Petry och Tobias Häll i laget – visst de hade inte tagit plats i Spaniens landslag – direkt men de hade förmågan att ta fram det där lilla extra när det behövdes och få det att smitta av sig på resten av truppen. Jag har saknat det hos Öster i år.
För det tredje: Värva inga nya spelare överhuvudtaget förrän vi fått de kompetenta spelare vi faktiskt har att trivas i laget och i sin situation i Växjö. Visst – ett höstlån av en hårt arbetande anfallare kan vara en bra lösning med tanke på att Matteos säsong ser ut att vara förstörd men som helhet så måste det gå att få igång de spelare vi har. Det bara måste det.
Min egen medicin som jag delar med mig av till nya tränarparet: Börja med Anderson (vi får be en stilla bön att han håller i höst) och Jabu och sätt dem i mitten på planen. Definiera deras roller tydligt så att om någon av dem är borta så ska ersättaren veta exakt hur han ska löpa och bete sig. I någon av de här spelarna hittar vi sedan vår nästa lagkapten. Det är här, på mitten, vi ska sätta våra allra hetaste för att sedan få glöden att sprida sig utåt. Och sedan fortsätter vi att placera ut spelare runt dessa med den enkla devisen – om en spelare inte fungerar i sin roll, byt ut spelaren och inte spelsystemet. Tydliggör – tillsammans med spelaren – hur hans roll ska vara. Fungerar det inte spelar inte den spelaren nästa match. Oavsett om man är tidigare lagkapten, legend, dyr värvning eller talangfull junis. Den pressen är nog vad som behövs i laget för att undvika gnäll om laguttagningar och ”individuella misstag”.
Jag är optimist, inte galen – jag inser att det trots tränarbyte är svårt att plocka någon som helst poäng överhuvudtaget mot ett lag som Ljungskile när vi sett så tama ut som vi gjort på sistone. Men egentligen – hur svårt kan det vara? Titta på matchen i våras mot Assyriska borta tillsammans med hela laget; precis där har vi modellen. Så kan Öster spela mot alla lag i den här serien. Den höga pressen stressar motståndarna och får de att begå misstag. Vi vinner boll högt upp och får nära till våra strikers som t.ex. Karekezi som i dagsläget alltid är för långt från motståndarmålet. Och det funkar mot lag som är bättre på att föra spelet än vad vi är, och definitivt mot lag som är sämre iochmed att de kommer att begå många fler misstag och aldrig kommer att kunna slå sina långbollar mot forwards.
Ljungskile ligger vackert inkilat i Bohusläns skärgård, och har – som sagt – ett duktigt fotbollslag som alltid gör det svårt för de motståndare som lyckas hitta till Starke Arvid eller vad de nu kallar arenan nuförtiden. Låt nu badpojkarna inte få uppleva någon sömnig semesterfotboll i VM:s skugga utan istället gnetande smålänningar som kämpar livet ur sig för att bärga en pinne.
Om inte annat kan spelarna åtminstone försöka spela för Otto. En kille som trots hård kritik stundtals ändå bar huvudansvaret för att Östers IF tog steget tillbaka i fotbollens finrum, och för det ska vi alla vara honom evigt tacksamma.
Så – tack Otto. Och till Ludde – grilla på. Fast inte med för mycket tändvätska, tack.
//Z
