"Vem tror på evig kärlek, ja vem tror på den nu?". Så lyder en textrad i en av Håkan Hellströms låtar; Hurricane Gilbert. När jag hör låten tänker jag på mannen som låter handlar om, Daniel Gilbert, en barndomsvän till Hellström och även hans gitarrist. Gilbert och hans två barn blev lämnade av sin fru respektive mamma och en djup depression med två självmordsförsök väntade honom. När jag hör låten tänker jag på kärlek mellan två personer, kärlek mellan Daniel Gilbert och hans fru, fram tills idag.
När jag var 6 bast, för 13 år sedan, var jag för första gången på Värendsvallen med min pappa. Jag hade precis börjat spela i Växjö Norra och trots att min pappa höll stenhårt på Öster valde jag att för dagen hålla på min moderklubb, Växjö Norra. Det var alltså dessa lag som möttes, i Svenska Cupen om jag inte minns fel. När jag stegade bort från Vallen var jag precis lika glad som pappa, om inte gladare trots att Växjö Norra förlorade. Jag var fast. Det var inte Santiago Bernabeu och det var inte Christiano Ronaldo eller David Beckham. Det var Värendsvallen och Hans Eklund. Jag vet inte varför, men det var precis som att Värendsvallens luft och ljud samlades i en boll som sparkades in i mitt hjärta.
Kärlek mellan två personer ja, det är vad jag tänker på när jag hör låten ”Hurricane Gilbert”. Men idag, dagen före Östers premiär i 2010 års upplaga av Superettan, tänkte jag på något annat. Kärlek finns överallt. Jag kan åka 28,3 mil imorgon och se Öster förlora uppe i Norrköping eller 81,4 mil i övermorgon och se Öster förlora i Sundsvall, men lik förbaskat kommer jag nästa vecka stå, fylld med hopp, på Värendsvallen för att se Öster ta sig an ett nytt lag. Det är kärlek. Jag brukar jämföra min kärlek till Öster med kärlek till en annan människa, patetiskt nog, och låt oss säga att Öster för en liten stund är en människa. Öster kan svika mig hur många gånger som helst trots att jag åker flera hundra mil för att se henne, men jag är ta mig fan inte otrogen. För någonstans så finns hon alltid där, Öster, i sina röda och blåa kläder, redo att spela för mig.
Jag har sett 40 mil av E4:an efter en blöt 2-0-förlust mot Djurgården och jag har sett Ola P gråta efter en lika blöt 2-0-förlust i Degerfors – men jag kan inte sluta älska det.
Kärlek finns inte bara mellan människor. Kärlek är vad som finns mellan Östers IF och mig, och den kärleken är evig.
Förevigt trogen.
(Gästkrönikan är skriven av Anton Petersson, ledamot i East Fronts styrelse)
