Lyckoruset över det närmast osannolika avancemanget till Superettan lever kvar hos oss Östersupportrar, och galet vore det annars. Men nu är vi inne i den berömda sillasäsongen och spekulationer om nyförvärv på både spelar och tränarsidan är i full gång. Själv fortsätter jag att drömma om att Öster från och med nu ska handla om en delad portion av kontinuitet och nyskapande och att vi inte enbart ska sikta mot att kopiera andra lags framgångsrecept utan skapa oss ett eget.
”Östers framtid kan aldrig ligga i det förgångna”, sade en gång Fredrik Bilds storebror och f d Österspelare Andreas Bild för ungefär 10 år sedan när spekulationerna om vilka spelare som kunde tänkas komma tillbaka och ”rädda föreningen” under den dåvarande krisen. Det var förvisso en tämligen klok, men också felaktig tanke. Visst är Växjö tack vare universitet och en dynamisk arbetsmarknad ett bra ställe att härbärgera nya unga fotbollsspelare i, men vi ska inte heller förringa den trygghet som finns i staden – en bra plats att bilda en familj på, särskilt från någon som kommer från Växjö med omnejd och har ett utbrett kontaktnät här. Så hemvändare är definitivt en del av Östers kommande framgångsrecept, men som jag ser det långt ifrån den enda ingrediensen.
För vi måste fortfarande våga värva spelare utanför vår lilla Österbubbla och för den sakens skull även utanför Sverigebubblan. Bland alla jamaicanare, kanadensare, angolaner, tjecker, estländare m.fl. nationaliteter som haft representanter i vår trupp under de senaste åren har det funnits en hel del spelare som berikat vår förening; ändå fick satsningen på de utländska spelarna nästan ensamt skulden för att vi åkte ur elitfotbollen. I mitt tycke var det istället en kombo; våra egna ungdomsled höll för dålig kvalitet för såväl Allsvenskan som Superettan (mer om det senare) samtidigt som vi var för dåliga på var att ta till vara på de kvaliteter som våra utländska spelare hade.
Med det sistnämnda menar jag att vi i vissa fall verkade gravt underskatta spelarnas förmåga att fungera i ett nytt samhälle. Det fanns många lovvärda satsningar och initiativ från både Östers IF och privatpersoner runt föreningen för att få spelarna att trivas; men tack vare att scoutingen utförts felaktigt i många fall så var det bara ett fåtal som lyckades ta till sig de satsningarna.
Tyler Hughes är kanske det främsta exemplet på en lyckad integration, Paulo Figueiredo en annan. Här fanns en trygghet, en vilja och en anpassningsförmåga från de här spelarna; det handlade inte om lycksökare utan om en vilja att göra något bestående för sin förening. Det totala åsidosättandet av Figueiredos ledaregenskaper är för mig något av det skamligaste och mest korkade vår förening gjort under de senaste åren.
Även för några spelare som var här en kort tid – Atiba Hutchinson och Kaspars Gorkss – så fungerade det bra. Anledningen där var inte den sociala kompetensen och tryggheten som fanns hos Hughes och Figueiredo, utan där fanns istället egenskapen att lyckas till varje pris. Efter varje träning så fanns alltid Hutchinson och Gorkss kvar längst och nötte, nötte, nötte – varpå de åkte hem till sina enrummare och spelade Playstation. Och de var fullt nöjda med det. De hade förmågan att fokusera på sin fotboll och kunde därmed utvecklas som spelare, även i en stad som Växjö.
Alltså – vi måste fortsätta att våga värva utländskt – men då vara väldigt, väldigt noga med vilka spelare vi värvar. Klarar spelaren att anpassa sig till livet i en stundtals sömnig småborgerlig mellanstad i Sverige? Brinner de för sin fotboll som Hutchinson/Gorkss eller är de trygga och anpassningsbara som Hughes/Figueiredo? Bägge egenskaperna är givetvis det allra, allra bästa, med en sådan spelare behöver vi aldrig oroa oss för att spelaren inte skulle göra sitt bästa eller att inte fortsätta utvecklas i Östers IF. Med allt detta sagt – man kan ha hur mycket förkunskaper som helst och ändå misslyckas med en värvning. Det kommer att hända Öster någon mer gång, det är det enda som är riktigt säkert.
Men nu över till det hemvävda.
Talanger pratas det ofta om kring Öster numer och – jag har sagt det förr – så bra som våra ungdomslag närmast A-laget är idag har de inte varit på 20 år. Och som jag konstaterar ovan i denna krönika så är just bristen på duktiga egna ungdomar en av de främsta orsakerna bakom vårt jojoande. Utan en positiv ungdomskultur, bra träningsmöjligheter och duktiga ungdomsledare så får man ingen stabil elitförening. Nu börjar vi äntligen se ljuset i tunneln, och nu med elitfotbollslicensen tryggad så har vi också sett till att vi kan ha det i framtiden också.
Firma Ottosson/Ernstsson har fått en hel del kritik både under säsongen och efter den. Innan säsongen var nog de flesta supportrar förväntansfulla över vad man såg som en hemvävd och logisk lösning, några tyckte att Öster skulle värva vad man kallade en riktig tränare. Idag är många negativt inställda till tanken att låta de båda ex-spelarna fortsätta då man tycker att man inte utvecklat några spelare, men har då uppenbarligen glömt bort att våra A-lagstränare som f.d. U-lagstränare har en mycket stor del i våra duktiga ungdomslag. Skillnaden är kanske främst att ha en känsla för vad som fungerar och inte fungerar i en grupp för att nå resultat i matcher där det finns ett stort intresse för utgången. Och även om jag inte på något sätt är helt övertygad av tränarparet hittills – främst saknar jag en tydlig spelmodell – så ser jag stora vinster i att låta dem fortsätta sin tränarbana.
Samma sak gäller resten av laget.
Här gäller det för den sportsliga ledningen i Östers IF att erkänna för sig själva att vissa spelare inte uppfyllt förväntningarna man haft på dem, samtidigt som man ser till att hålla uppe en god stämning (som flera spelare enhälligt vittnar om) med att inte förändra för mycket. Vi kommer att behöva flera mittfältare; främst spelare som kan förvalta en spelidé (kanske ligger lite av min kritik av tränarparet här också) och även intressanta namn i backlinjen. Givetvis också en målvakt, jag tippar att det inte kom som en chock för Öster att Robin Malmqvist skulle lämna och att ett namn där kan presenteras förhållandevis snart.
En lång krönika blev det – som får avslutas med att jag önskar Robin Malmqvist lycka till i HBK. Jag har som många andra växlat friskt i tron på hans fotbollsmässiga kvalitéer – men det är en trevlig och ambitiös kille som klart förtjänat chansen att konkurrera på en nivå högre upp.
Och tänk er – snart sitter vi på läktaren i Tipshallen igen. Förväntansfulla och fnissiga som 13-åringar inför första skoldiscot på högstadiet. Nyförvärv studeras och sedan är domen stenhård – ett Karl-Eriks:kt ”bju han på medda” eller ett tjuren Ferdinanskt ”honom ska vi ha!”. Skvallret kring spelare når en nivå som skulle göra tidningen Klick avundsjuk… oh, jag längtar så.
Lev väl.
//Z
