Så stod man där igen. Muttrandes. Iskall. I halsen fanns en stor klump orsakad av såväl ren ångest som av konstant skrikande. ”ÅÅÅ NÄR SOM VI KOMMIT TILLBAKA; DÅ SKA VI SEGRA ELLER DÖÖÖÖ….” Irriterad på att Sleipners match har blivit uppskjuten en halvlek, men allra, allra mest över att Östers IF efter nio minuters spel ligger under med 1-0.
Då vi har varit i några sådana här situationer förut så visste man ju att skillnaden mellan succén och fiaskot är hårfin, och just förra årets fiasko borta mot J Södra kändes så oerhört nära. En förlust… nej det var otänkbart, det fick inte hända. Absolut inte när Kristianstad dessutom ledde över Skövde med 0-2. Det var så nära men ändå så långt ifrån.
Jag vacklade mellan att engagera mig helhjärtat i matchen och att vandra runt i cirklar med tom blick.
Ett mål, Öster. Ett mål.
Sen minns att jag att jag stod vid ett räcke med nerböjt huvud. Öster hade hörna, och jag blev irriterad över vad jag kände var en totalt panikartat organiserad fast situation. Spelare som sprang runt som yra höns i straffområdet, och så Puttes hörna som kändes för mycket av en ballong… Men så långt där borta i röran såg man plötsligt en skalle dyka upp… Häll? Nej, Moberg. Vad gjorde han?
Mål.
Det brast fullkomligt och på en millisekund switchade skallen från mörker till ljus. Nu jävlar. En boll till, sen var det klart – sen kunde ingenting ont hända. Nu var jag dock inte så nervös längre, Öster blev lugnare, mer harmoniska och kändes stabilare. Sakta men säkert byggdes stämningen upp på läktaren, fram emot det som plötsligt kändes oundvikligt – firandet. Det fullständigt bubblade och fräste på läktarplats på ett sätt som man inte upplevt på många år.
Och så slutsignal. Och ett tumult som bara kan orsakas av en planinvasion efter sista seriematchen för säsongen. Kramande, hoppande, svettiga spelare, rusiga supportrar, sönderskrikna halsar som kvider ur sig sina allra sista ljud upp mot en höstgrå himmel.
Min starkaste bild från detta himmelrike är när Freddy Borg står – sådär avslappnat som bara Freddy Borg kan stå – i mittcirkeln omkramad av sina föräldrar. Trion omringas av supportrar och sången börjar eka: ”…SOM EN PUNKA PÅ DIN CYKEL FREDDY BORG, KÄKAR GNAGARE TILL FRUKOST OCH BAJARE TILL LUNCH, FREDDY BORG…”. Helt fantastiskt att se den stolthet och glädje som liksom förenade oss alla där i mittcirkeln. Magiskt.
Det skulle bara varit kärlek den eftermiddagen. Tyvärr slog det lite över hos en del supportrar då de bestämmer sig för att ”hylla” vår tränare med en avgångssång för att supportrarna nekas att komma in i omklädningsrummet. Problemet är att vi inte var direkt 5 personer som pressade på utanför, snarare 50 och om dessa personer släppts in kunde det slutligen blivit 500. Och vi hade haft gott om tid på oss att krama spelarna under planinvasionen tidigare så det nekande beslutet är fullt förståeligt. Tror också att personerna ifråga inser detta såhär efteråt och att vi därmed kan sudda ut denna skönhetsfläck från hyllningsbilden.
Elitfotboll igen nu då. Alltså, så enorm skillnad kommer det ju inte alltid att bli – Qviding borta (om de nu kvalar sig kvar) skiljer sig inte enormt mycket från Torslanda borta – men några härliga tillställningar blir det, besök hos Hammarby och Djurgården känns troliga liksom en mängd andra f d allsvenska klassiker på mer eller mindre dekis precis som vi; Degerfors, Norrköping, Landskrona, Sundsvall…
Och så Smålandsderby mot de gröna maskinerna i Jönköping. Revansch för domarinsats och en plan som knappast borde tillåtits att spela fotboll på i kvalet 2008 är härmed utkrävd.
Många tankar om framtiden har redan yppats i forumet; det spekuleras i ny(a) tränare medan jag personligen känner precis likadant som jag kände innan säsongen: Det vore trevligt om Östers IF någon gång kunde behålla sina tränare längre än ett år åt gången. Viktigare för mig är spelarfrågan. Truppen måste förstärkas, men den ska förstärkas smart då vi måste se till att även i fortsättningen utbilda/utnyttja våra duktiga talanger från U21 i A-lagsspel.
Mer än så vill jag inte skriva just nu. Jag vill bara slutligen tacka alla som var inblandade i detta drama; oss fans som totalt sett gjorde det galet bra i Limhamn, spelarna som trots svår press stod upp när det behövdes, tränarna som visade både hjärta och kyla i slutomgångarna och sist – men inte minst – Kristianstads FF som åkte till Skövde för att spela fotboll och gjorde det så bra att de faktiskt med sina två mål där sköt oss rakt upp i Superettan. För dramats utgång precis lika viktigt som Mobergs 1-1.
Helvetet mötte himlen på Limhamns IP. Och jag var där. Tack och lov.
//Z
OBS! De två översta bIlderna i denna krönika är hämtade från Staglaberget och SMP.
