Sonen är så positiv i alla tänkbara lägen att jag börjat undra. Ta bara när han först drar ut en hel rulle med toapapper genom lägenheten och därefter sprider ut ett paket med dyrt inhandlade biologiskt odlade russin.
– Men vad i hela friden har du gjort, Jonatan? säger jag.
-Heja Öster! svarar Jonatan.
Först tänker jag att den gubben tänker jag inte gå på, att han byter ämne, försöker föra mig bort från sakfrågan. Men så tänker jag en gång till (jag gör det ibland). "Heja Öster" går ju att tolka filosofiskt. Han är trots allt bara 2,5 år. Det han försökte säga var kanske: "Men snälla pappa, inte är det väl hela världen om lägenheten ser ut som kom-å-hjälp-mig-å-dö, det viktiga är väl ändå tre poäng till vårat gäng?". Och i den saken har han ju, i så fall, rätt. Enligt min egen logik borde jag därför kanske hälla ut ännu fler russin och kliva i så många som möjligt av dem, för att åkalla seger mot Sylvia. Problemet är som sagt att sonen har fått mig att tvivla. Är det verkligen ställt utom allt rimligt tvivel att Öster lyckas bättre i matchen mot Sylvia om jag, 200 mil bort, grisar ner golvet i mitt eget vardagsrum? Kanske inte, trots allt.
Eller den här:
– Men, Jonatan. Du har ju kissat på dig!
– Heja Öster.
Å andra sidan gjorde nyss Kristianstad mål i slutminuten mot Lindome. Fan, fan, fan. Mer russin på golvet, ju kletigare desto bättre, är nog lösningen trots allt. — Men hallå? Nu gjorde fanimej Lindome en Zlatan på övertid. Jag vet varken ut eller in längre. Jag ger upp. Det finns nog bara en enda sak som jag begriper, och det är att jag ingenting förstår. Eller som Jonatan skulle ha uttryckt saken:
– Heja Öster.
