Och slutligen så har ni så del 3 och därmed den sista delen av Peter Hansens krönika "Att följa en jojo" framför er. Minns ni Pelus mål mot GAIS 2005? Jänkarmålisen DJ Countess 2006? Det och en hel del annat man vill och inte vill minnas finns med…
2005
Jojon ville uppåt, den hade spunnit runt. Lasse Jacobsson var ny tränare då han tröttnat på att vara andretränare och körde in 4-3-3 som ett mantra. Pelu-Cederqvist-Borg blev ett vasst anfallsvapen och segrarna bara rullade in med undantag för de obligatoriska svackorna. Undertecknad hade flyttat till Falkenberg och fick en Österplansch i näven av tränare Jacobsson, vars svåger var ny kollega i just den staden när Öster kom dit för försäsongsmatch. Senare under året bildade undertecknad istället East Front Halmstad. AIK var nere i Superettan och blev starka. Gais var också heta motståndare. I september var vi på Gamla Ullevi (som den såg ut innan läktarna revs) och stod på sektionen där nere vid planen där man stod så många gånger. John Pelu slog ett inlägg. Dime Jankulovski flaxade lite. Bollen satt i bortre burgaveln. 1-0. Svårare än så var det inte 2005. Efter den matchen var det tolv poäng ner till Gais på kvalplatsen och jag minns att jag redan då förstod att vi troligen skulle gå upp igen. Jag skrev t o m ett sms efter matchen som bara innehöll texten ”12 poäng!” Mycket riktigt gick vi upp efter ha besegrat Västra Frölunda i en match som blev deras sista match i elitfotbollen – på ett tag i alla fall.
2006
Den här gången satsade Öster på att värva in utländska spelare som skulle spetsa truppen men tappade bort sig och laget lite grann. Dessutom verkade det 4-3-3 som varit så fin i Superettan bli för bräcklig i högsta serien. Våra nyförvärv tjeckiske Zavadil, isländske Danielsson och estländske Teever kunde inte hindra motgångarna och då fyllde man på till sommaren med ännu mer nationaliteter och språk genom jamaicanske Bennett och de båda angolanerna Figueiredo och Asha. Redan tidigare hade man ju kanadensaren Hughes och man tog även in amerikanske målvakten DJ Countess utöver slovakiske målvakten Veselovsky. Vi vet att Figu och Zavadil och Danielsson var mycket bra spelare men det fungerade inte som en helhet. Därför tog jag i september månad återigen tåget upp till Gamla Ullevi, denna gång med förväntat att få kniven i bröstet. Man åkte dit för att se laget rasa. Det är då Öster brukar överraska en på ett nästan irriterande sätt. Teafore Bennett, den enormt snabbe jamaicanen som var en profil på många sätt (t ex genom att lägga och vila på bänken i paus när andra spelare värmer upp eller som att urinera bakom en reklamskylt istället för att gå på toaletten eller genom att försöka häla Ashas skada genom att skära upp benet för att släppa ut det onda på voodoovis), sprang sig fri och slog in 1-0 och stormade mot klacken. Man blir ju glad och lurar sig själv att det är något på gång. Det var det inte och jojon skulle neråt igen.
2007
De utländska stjärnorna var kvar men fick ha en annan gammal andretränare som huvudtränare då engelsmannen Giles Stille dök upp. Han var helt hopplös på att få ihop något vettigt av laget och fick sparken illa kvickt. Kouznetsov tillbaka igen och det gladde ju många som älskade hans fotbollsfilosofi, hårda nypor och individutvecklingsförmåga. Hela året var dock ångest av det slag som Norrköpingssupportrarna får uppleva i år. Det kändes som det inte borde vara bottenstrid och att vi inte borde ha förlorat så mycket poäng. Man grämde sig och Angola landslagskapten Figueiredo (som spelat VM just innan han kom till Öster) satt fastspikad på Stilles bänk. I Superettan! Jag hade inte möjlighet att se de stora dödsstötarna på plats men minns hur panikartat det var redan i augusti när Bunkeflo kom till Värendsvallen och enkelt kontrade hem en 3-2-seger. Det här är något man inte vill minnas. Glöm bort och gå vidare.
2008
Öster var ifrågasatt av många i Växjö. Så här långt ner i seriesystemet hade laget inte funnits på 50 år. Nu måste något hända. Men en sådan där skitserie ska man väl springa hem? Lindome och Torslanda. Vad är det för gäng? Jo…Lindome vann premiären på Vallen med 1-0. Sedan slog man visserligen Torslanda i bortapremiären men i årets sista två omgångar av den säsong som skulle varit en transportsträcka tillbaka till Superettan gav i hand förlust hemma mot Torslanda och borta mot Lindome när man behövde poäng för att försöka gå om serieledande Trollhättan. Det blev som alltid kval. Jönköpings Södra var ju plötsligt de som befann sig över oss. Vi var inte kungar av Småland, det var något annat skräpgäng som vann SM-guld och vi stod där för att kvala mot Jönköping. Min enda resa med East Front-buss de senaste åren p g a min bostadsort. Jag skulle tagit bilen. För den hemresan var nästan lika seg som tidigare under året när man skulle ta tåget hem Växjö-Värnamo-Halmstad (krösatåget mellan Värnamo och Halmstad som tutar för att korna ska hålla sig från spåret) en söndagkväll efter att Carlstad United (vad var det för gäng) slagit oss trots att de blivit utspelade i en hel halvlek. Och så avsluta året med den resan hem från Jönköping en söndagkväll i buss Jönköping-Växjö och bil Växjö-Halmstad efter att Södra slängt iväg tre långskott och Öster inte haft någon målvakt i målet (som det kändes). Det är inga långa sträckor men det kändes som Månen-Jupiter-Mars tur och retur.
2009
Nu har jag med mig valparna om de är vakna fortfarande. Det här minns ni. Den där säsongen som inte tog slut eftersom den håller på. Min 20:e och er första, andra eller tredje. Jag hoppas ni har hittat er Levinsson eller Lindstig som tar er i handen. Men förresten, de heter ju samma sak nu också! I år har jag sett fyra seriematcher så långt och jag får väl låta Lindomematchen bli ett typexempel på hur det ser ut i den här serien. Vår kära jojo har jojat inom säsongen med uruselt bortaspel på våren efter tre raka segrar och nu ett gäng segrar igen. När man har fått familj, kära valpar, får man planera lite extra. Mot Husqvarna i maj blev det Borås Djurpark, Vapenvallen i Husqvarna, vandrarhem i Husqvarna och dagen efter Rosenlundsbadet. Mot Lindome i augusti blev det IKEA i Kållered och därefter Lindevi en halvmil därifrån. Dessvärre i skyfall vilket väl var onödigt när det bara var en konstgräsplan de planterat där ute på åkern och slagit upp en liten läktare bredvid. Jag längtar till Nya Gamle Ullevi och Stig Svensson Arena! Hur som helst skickade jumbo-Lindome in ett självmål som ni minns och vår nye måltjuv Moberg fick nicka in en fin boll från Daniel Petersson. Behöver inte säga mer om det. Vi hoppas just nu allihopa att jojon får fart uppåt igen och att Stig i sin himmel gör jojotricken ”Klockstapeln” eller ”Flygande maran” där han tittar ner på oss.
20 säsonger som jojosupporter. Ibland hör jag en del av de fans man träffat säga ”jag får inte igen någonting för allt jag gett” eller ”tusentals mil för ingenting”. Jag förstår inget av det resonemanget även om jag har varit besviken minst lika många gånger som jag varit upprymd. Man älskar ett klubbmärke och den historia det berättar. Men får ta det onda med det goda
. Man kan aldrig ha riktigt roligt om man inte har tråkigt någon gång. Många klyschor – som stämmer. Hade jag inte levt i skiten fyra år så hade jag inte jublat som en galning över serieseger i Superettan 2002 efter att man bara hade varit serieledare en gång – säsongens sista halvtimme. Jag gjorde en överslagsräkning en gång och kom fram till att jag åkt mitt andra varv runt jorden (räknat på ekvatorns längd) enbart för att se Östers IF. Så mycket dåliga vägar, låsta dragspelsbussar, parkeringsböter, försenade ankomster, krockade minibussar, tre vita saabar, mellanmjölk utkastad från bilfönster och rödblåa militärcyklar. Men så mycket glädje. Och gemenskap. Och galenskap. Tack, East Front. Tack, Östers Idrottsförening!
