Här är del 2 av Peter Hansens krönika om att följa ett jojolag. I den här delen avhandlas Österåren mellan 1998 och 2004, trevlig läsning!
1998
Tillbaka till jojons status. Godis-Ludde Ernstsson, som vid den tiden var proffs utomlands (kanske i Kongsvinger av alla lag) hade en förmåga att liksom sväva i luften ända till bollen nådde fram. Öster hade gjort så där också men nu gick det neråt. Hans Eklund hade flyttat till Kina och Stefan Thordarson (idag i Norrköping) kunde inte riktigt fylla den luckan själv. På Wikipedia idag kan man läsa följande om jojos: ”Förr eller senare går snöret alltid av, varför man måste välja lokal med omsorg för mer avancerade trick, så att trissan inte som en projektil krossar något ömtåligt eller skadar en åskådare.” Östers IF var ömtåligt och vi var många åskådare som skadades i själen under lång tid efter detta år. Claes Green, Jocke Karlsson, Nicklas Persson och Mattias Johansson är ett fåtal av spelarna som fanns kvar. Mer till det senare. Premiären detta år skulle spelas mot IFK Göteborg. Samtidigt som jag hade kvällstjänst i det militära i Hässleholm. Jag är nog den enda som har fått permission från lumpen för att gå på ett fiktivt styrelsemöte i East Front. När det väl var matchdag ställdes matchen in p g a för mycket snö. Veckan innan premiären väl skulle ske i maj råkade vi vara på övning i skogen och jag hade problem med ett nageltrång. Med lite överdriven ”omsorg” kunde jag få till stånd att operation av tån skulle ske på onsdagen. Militärläkaren skar bort halva nageln på höger stortå, bandagerade, gav permission resten av veckan och beordrade högläge av foten, vilket utfördes på en orange plaststol på huvudläktaren därifrån man kunde beskåda Stefan Thordarson näta på Blåvitt för andra året i följd. 1-1 slutade den matchen.
1999
Nya spelare att lära känna. Man älskar ju klubbmärket, inte spelarna. Ändå är det skumt när nästan alla spelare byts ut i hast. Till vinterns nya påfund Euro Accident Cup i Tipshallen fick man läsa i programbladet för att veta vad Österspelarna hette. Segermål mot i bronsmatchens golden goal mot Borussia Mönchengladbach. Vem gjorde det? Jaha, en Christian Davidsson från Strömsnäsbruk (ny ramsa på Hosianna Davids son-psalmen var given). Lite senare på året kände man dem bättre och började sen ett mönster i vilka spelare som var att lita på. De flesta var väl sådär men kunde ändå ge oss 1-0-segrar borta mot årsbekanta lag som Motala och Kristianstad (de Stefano respektive Cedermarker målskyttar) och dåtiden ”Lindomes”: IK Kongahälla. Eftersom seriesystemet skulle läggas om och en Superetta skulle skapas genom sammanslagning av Norrettan och Söderettan så räckte det inte med att komma i tabellens mitt. Ett stort antal lag åkte ner i ”nya div. 1 södra” medan ett av lagen i serien fick kvala sig till Superettan. Vilken kvalvan klubb tror ni lyckades hamna på den platsen? Det kändes nästan som man ville ha extra publikintäkter i slutet av sista matchen på Skarsjövallen i Ljungskile. Vi trodde inte våra ögon när vi såg hyfsat stabile Johan Lindhe lobba in Ljungskiles segermål över sin egen målvakt Claes Green. Köttberget Ljungby hade gjort ett fint jobb i div. 2 och fixat en kvalplats. När vi tog oss an detta skräckderby anade man inte att vi ändå 10 år senare skulle ligga nere i den där tredje divisionen med derbyn mot Värnamo och Husqvarna. Just därför var lättnaden stor när Patrik Isaksson kunde fixa 1-1-målet på Lagavallen. När bönnerna kom till Värendsvallen och ställde det till oss för det blev det en nagelbitare av sällan skådad klass. 1967 sprang Sune ”Sotar´n” Persson länge och väl med bollen innan han bredsidade in den i Bragekassen inför 26 404 åskådare. I kvalet 33 år senare stod matchen och vägde vid 1-1 när André Cedermarker fick bollen. Han var en av alla dessa nya spelare från lägre divisioner som Lill-Damma Mattsson måst spela samman kvickt. Cedermarker löpte hela Ljungbys planhalva fram innan han likt Sotar´n bredsidade in bollen och fick Vallen att explodera som den sällan gör. Det finns en enormt vacker bild efter detta mål där (förbjudna) bengaler lyser upp Norra Stå. Claes Greens axel räddade sedan oss från ett sent kvitteringsmål och stort firande mellan spelare och fans skedde i omklädningsrummet och nere på nöjesstället Bolaget i stadens centrum. Spelare bjöd på öl och man sjöng Queen ihop. Tänk att man återigen 10 år senare skulle kunna fira en plats i Superettan på dylikt sätt!
2000
När det nya millenniet drog igång och Växjö Universitet var mitt vardagsrum fanns det visst utrymme för att se mycket fotboll. Det var en sorts storhetstid som supporter, mitt i den sunkigaste perioden – så långt. Jag såg 75 Östermatcher på plats under det året. Representationslaget hemma och borta, B-laget hemma och borta, damlaget hemma och borta, U-laget… t o m damernas B-lag hade jag sett ett par år tidigare. Man åkte på kvalet till femmanna-SM och man såg Nybro Open flera gånger. Ofta i dessa minibussar som rullade tusentals mil eller flyget som tog oss till Umeå hösten detta år för en helt betydelselös match som dock gav en chansen att få campa i Umeå i oktober och åka i en orange Volvo-skåpbils bagageutrymme ihop med Söder, Svahn och Ola.P. Båda benen sov när jag rullade ur den i Umeå Centrum. Det var även detta år man fick åka två gånger till Borlänge för att se en match men för att äta kebabpizza två gånger på pizzeria Valentino. Första gången var det skyfall och bussen åkte hem efter pizzan. Andra gången stod man där kl. 21.57 en torsdagkväll i Borlänge och hade den långa resan hem framför sig. Kl. 05.38 (ungefär) rattade jag minibussen i ca 123 km/h när ett stoppmärke dök upp några mil innan Växjö. Efter det uppvaknandet har jag aldrig igen kört minibuss. Klockan 07.00 (ungefär) började Skäggets arbetsdag. Hur som helst skulle vi bara avhandla en match för represenationslaget per år, om det fortfarande är någon som orkar läsa, och detta år får det bli Panos Ljungskile-SK. Tillbaka hos badpojkarna året efter Lindhes snygga lobb var en trevligare upplevelse. Det var mitt i sommaren, Goran Jevtic´ hade kommit och gett stabilitet till ”Den tunna röda linjen” (ynglingarna Joakim Karlsson-Rasmus Drönan Haugland-Markus Jonsson-Patrik Karlsson). Stefan Paldan hade återvänt hem. Jag och ”Skägget” satt på kansliet och inväntade att affären skulle bli klar. Paldan gjorde mål. Ett par stycken och på Skarsjövallen gav det 5-0 till Öster. Man hade knappt varit med om liknande storseger på bortaplan. Det gav mersmak inför kommande tid även om det var segt att befinna sig utanför allsvenskan.
2001
Jevgenij Kouznetsov var ny tränare och bötfällde alla som inte höll bollen på marken. Detta första år var det väl en så stor chock att återgå till gammalt klassiskt Österlir att man inte nådde ända fram. Jag var klasskamrat på Universitetet med Jonas Almén som värvats som div. 2-seriens bästa back från Ljungby. P g a skadebekymmer fick han inte speltid i Öster men kunde berätta anekdoter som när han gjorde mål i FA-cupen (på lån i en engelsk småklubb). Han uttalade stor överraskning om vissa laguttagningar som till hemmamatchen mot Café Opera Djursholm i juni då kantige och yvige ytterbacken Joakim Karlsson plötsligt skulle spela ytterforward. Det var en av många överraskande rockader. Jag minns denna 3-2-seger
dock mest för att man hade öltält mellan Vallen och Tipshallen där en trubadur gav toner till Let it be till vilka East Front sjöng ”There will be no answers, Leif Widén”. Dessutom releasade Öster på klassiskt Östervis en t-shirt med årets spelprogram på ryggen. I juni! Jag bar med stolthet denna t-shirt på Roskildefestivalen något år senare och fick glada kommentarer över 2/3-matchprogram-idén.
2002
Kouznetsovs spelidé satte sig mer och mer och framgångarna kom. Jonas Almén hade blivit andretränare då han inte kunde spela mer. Han gav rapporter under året om stämningen i laget och hur man skulle spela. Med fyra omgångar kvar var det lite tungt. Man hade förlorat i Åtvidaberg, Ludde Pung hade blivit utbytt under ilska och lagkapten Paldan sa i en intervju att man nog kunde glömma topp-tre-placeringarna (vilka gav uppflyttning eller kval till allsvenskan). Detta gjorde att East Front skrev ett öppet brev i Smålandsposten med krav på satsning resten av året och Östers IF svarade på liknande sätt att man skulle ge allt för att försöka nå en kvalplats. Sedan följde magi. 3 poäng hemma, 3 poäng borta och till slut 3 poäng hemma efter att EF:are fått skyffla bort vatten från planen inför Brommapojkarnamatchen. Tre raka segrar inför slutomgången gav drömläge och minst kvalplats. Café Opera på Stockholms Stadion, inget öltält med trubadur men likväl minst 500 Österfans på plats och några stycken som höll på ”Fiket”. Nervöst och mållöst efter första halvlek. I andra kommer gåshudsminnet. Man har spelat upp det inombords hundratals gånger. Öster får frispark en bit utanför CO:s straffområde och Johan Mattsson springer fram, skjuter bollen i krysset, vänder om och stormar ut mot Österklacken. Österklacken stormar ner mot planen till. Johan Mattsson hoppar upp i klacken, så gott det går, ett par meter upp. Resten av Österspelarna kastar sig också ditåt och kaoset är ett faktum. Aldrig tidigare lär någon klack han böjt sönder de där stängerna som skiljer löparbanorna från läktaren men fyra år av längtan i dyngan var för stark. En del av de yngre får lyftas ur för att inte tuppa av och någon ramlar över staketet ner till löparbanorna. Det var helt enkelt ett av de stora ögonblicken i livet för många av klackmedlemmarna. Undertecknad var som en Michelingubbe i vinterjacka med ful lånepublikvärdsväst i vägarbetarorange färg. Anton Axelsson gör snurrfinten och sätter 2-0. Matchen blåses av och undertecknad springer rakt mot avbytarbänken och hoppar upp i andretränare Jonas Alméns stora famn. En underbar hemresa väntar – och Allsvenskan! Jojon går mot högre höjder…
2003
Det hade hänt mycket med Allsvenskan sedan sist. Man hade monterat upp storbildskärmar, förde statistik över allt möjligt och bevakade alla matcher minutiöst. Man kunde köpa hem vilken match man ville till sin teve. Och där kom vi med Mikael Thomasson. I ärlighetens namn var det ett ivrigt Superettanlag förstärkt med en gudomlig kanadensisk talang och ännu en hemvändare som kom upp. Men man gjorde det överlag väldigt bra även om inte ens Atiba Hutchinson eller Peter Wibrån kunde rädda oss kvar. På dagen ett år efter Stadion ´02 och på dagen sex år efter Miraklet i Degerfors stod några Österfans och grät på Stockholms Stadion efter ännu ett respass. Men det hade varit en spännande säsong och det var vackert att stå på Olympia igen och skandera ”Vi är tillbaka!” Och låta HIF förlora ännu en hemmamatch mot en nykomling (även förlust mot Enköping det året). Mikael Thomasson, anfallare med nummer 3 på ryggen, satte 1-0 och klackpassade fram Mattsson till 2:an till Gitselov satte avslutade 3-0. Vilken härlig känsla att få vara tillbaka bland de stora elefanterna för ett år.
2004
Ner ett snäpp igen men inte i samma spillror som 1999 (då vi ju faktiskt var nära konkurs och tillfälligt bl a räddades av East Fronts insamling på 100 000 kronor). Det var ju Leif Widén (han från trubadurens sång) som hade klivit från sportchef till tränare då Kouznetsov fått bära hundhuvudet. Seriesäsongen blev lite av ett mellanår men den kryddades enormt tack vare tur och att Öster spelat så mesigt/sjysst när de var i Allsvenskan. Man slutade fyra i Fair Play-ligan men de tre lagen som var före hade redan fixat Europaspel via bra placeringar i serien eller cupframgångar. Därför var Öster Sveriges bidrag till Fair Play-platsen till UEFA-cupkvalet om Sverige i sin tur bara hamnade på en bra placering i Fair Play-rankingen, vilket man gjorde. Öster lottades mot Total Network Solutions (TNS), ett walesiskt lag som var alldeles lagom nedtränat under sommaren. Ett gäng EFare for till Cardiff, där matchen spelades, och kom hem med en viktoria. Detta efter att Öster även segrat i Växjö. Som en sommarbris hade en måltjuv plötsligt dansat in från Djurgårdens reservlag och tidigare Värnamo. Pär Cederqvist gjorde något som vi knappt sett sedan Hans Eklunds dagar. Han bara petade in bollarna och gjorde sedan inte så mycket mer väsen av sig. Efter Wales var det dags för Lettland. Metalurgs Liepajas blev lottningen vilket personligen var en stor glädje. Jag hade redan varit två gånger i Liepaja, en sliten hamnstad på den lettiska kusten, för ett projekt på universitetet. Då hade jag vandrat runt på den slitna Metalurgsstadion, tittat ut över Östersjön och hoppats få se Öster i Europaspel någon gång igen. Bara något år senare var det dags. I hemmamatchen tog Öster ledningen två gånger genom nämnda Cederqvist. 2-2 slutade det dock. Till bortamatchen flög vi några Österfans med Östers specialchartrade plan från Kalmar direkt till Liepaja. Vi tog in på ett sunkigt hotell och firade hela natten på en sportbar där den nu legendariska servitrisen Zintha arbetade. Sportbaren hade öppet till klockan fem en onsdag plötsligt, vilket kan ha berott på Ola.Ps tjocka plånbok och att gästerna från Sverige aldrig slutade köpa pistagenötter. Ett annat minne är klubbmästerskapen för vanställda i 100 och 400 meter på den ihoplappade löparbanan på arenan som vi besökte dagen innan match. 100 meter hade jag ingen chans på men 400 tog jag hem och ståtar alltså fortfarande som klubbmästare på den distansen i East Front. Trots fullt med mat och öl i magen under loppet. Ola.P gick i mål sist i sandaler. Dags för match och vi fick våra matchbiljetter med texten ”Det småländska liret” på. Vem sätter 1-0 på en typiskt måltjuvspetning om inte Cederqvist. Claes Green lyckas inte få tag på en strumprullare som letterna lite slumpartat får i mål. Matchen slutar 1-1. Vi är förutom segrarna i hela UEFA-cupen det år det enda lag som är obesegrade efter att ha åkt ur på bortamålsregeln. Jag kan än idag säga att det är en av de fem tyngsta förluster jag varit med om. Letterna verkade inte bry sig nämnvärt om att gå vidare och där få möta Schalke 04 på deras gigantiska Arena i Gelsenkirchen. Det kunde varit vi! Denis Velic´ gick kvar länge inne på plan efter de hade släckt ner alla ljus.
(fortsättning följer i Del 3 där åren 2005-2009 behandlas)
