Stig Svensson uppträdde i sin ungdom som jojo-artist. Han skapade dock en klubb som bara kunde gå uppåt. 80 säsonger har denna skapelse snart klarat av. Man skulle kunna dela in dessa säsonger i 2 x 40 (två gånger fötti). 1930-1969 och 1970-2009. Den första halvleken bestod av att klättra och slutligen etablera. Redan de två allra första säsongerna var magnifika och innebar inga poängförluster. I och för sig bestod de mestadels av träning på Kvarnhagen på Öster och någon enstaka vänskapsmatch mot andra pojklag (första matchen spelades mot Olympia) men detta var nog så viktig förberedelsetid. Sedan tog man sig från den lägsta av småländska lingonserier för att i halvlekens slut ha vunnit allsvenskan som debutanter och vara etablerade i den högsta serien.
Jojo-artisten Svensson hade nog nöjt sig med en stabil leksak typ ett ånglok som bara tuffar på. I andra halvlekens första hälft 1970-1989 fick han just det. Klubbens storhetstid gav Växjö, Kronoberg och hela Småland ytterligare tre SM-guld och dessutom ett cupculd. Jojo-artistens egen son var en viktig del i helheten, blev proffs, landslagsspelare och fick stå staty utanför Aztekastadion i Mexico City. Till slut spårade dock Loket ur (slitet likt den slitna gamla gymnastiksalen på Staglabergets topp som heter likadant än idag) och Konduktör Svensson valde att kliva av innan hans segertåg slutade som det han uppträtt med på 30-talet. Det var 1988 som man körde in i dimman och tappade bort vad man en gång varit. Ut ur dimman rullade en liten jojo som spann loss för att ta sig mot högre höjder. Stig Svensson avgick efter många år som ordförande i april 1989 men avslutade med att spinna upp jojon ordentligt. Som bekant blev sejouren i div. 1 bara ettårig utan några förluster.
Det är andra halvlekens andra hälft de flesta av oss har bäst i minne och det är den jag ska fokusera på här. Det är då Östers förvandling till jojo blev total. Jag väljer att exemplifiera hur mångsidigt och skiftande supporterliv – på gott och ont – som undertecknad och hela East Front som förening har fått leva genom att lyfta fram en match från varje år i denna period. Några av representationslagets matcher som undertecknad har beskådat på plats. 20 år av ett aktivt supporterliv följer nedan.
1990
Detta mitt första aktiva supporterår innebar återkomst som hette duga av Östers IF. Man fanns med i toppstriden hela året. I den femte omgången kom IFK Göteborg på besök och lyckades hålla nollan i 88 minuter. Sedan skickade Ulrik Jansson och Nicklas ”Liatorparn” Persson in varsitt mål. 10 år senare fanns dessa båda herrar med i Helsingborgs startelva när man besegrade Inter och gick till Champions League. Detta år räckte man bara fram till semifinal i dåvarande SM-slutspelet. Svenska mästare blev… IFK Göteborg. Undertecknad själv blev riktigt såld till fotbollsguden under Italia´90, där för övrigt Ulrik Jansson fanns med i solstol vid en pool. Samlaralbumet är oförglömligt med alla Mubaraks i Förenade Arabemiraten, Glenn Schiller i Sverige och de silverglänsande förbundsmärkena som kryddan i spelet.
1991
De fina insatserna året innan gjorde att jojon kunde spinna vidare i de fina sammanhangen. Olympique de Lyonnais (eller Lyon som man oftast talar om i Kongo-Kim-sammanhang) blev dock för svåra i UEFA-cupen. Man pressade de pressade fransoserna väl på deras hemmaplan men föll med uddamålet. På Värendsvallen stred man också tappert och anfallsparet Eklund-Bild var nära att näta flera gånger och blev även bestulna på två straffsparkar. Så här berättar dock osterfotboll.com om hur Öster trots allt tog ledningen. ”Öster fick en frispark strax utanför straffområdet och först var Pål Lundin (!) framme och var sugen på att klippa till. Han överlät dock jobbet till Jansson som elegant skruvade in bollen i ´fel´ hörn.”
1992
Detta år går det inte att bortse från oktobermötet med AIK på Värendsvallen. Öster och AIK är i vild kamp om SM-guldet. Jag ser framför mig än idag hur Peter Wibrån strax i närheten av Norra Stå börjar göra glädjeskutt när han sett Andreas Bild troligen spela hem guld nummer 5 till Växjö genom att skjuta stolpe-stolpe-in. Bollen rullar ur målet och domare Bengt Börjesson vinkar avvärjande. Den största domarskandalen på år och dag blir ett faktum när AIK fått hjälp av Värendsvallens vaktmästare. Bollen har tagit i ett av stagen inne i målet och rullat ut visar det sig senare med bildbevis. (Sedan dess plockar man bort stagen när målen ställts på plats.) AIK gör två mål, vinner matchen och vinner SM-guld.
1993
Östers fina placering ger återigen en direktplats till UEFA-cupen (those were the days). Man blir lottade mot något skumt lag från Norge som kallas Kongsvinger och undertecknad börjar med kamrater att fundera på att resa med nyligen bildade East Front till sälklubbarlandet. Vi drar oss dock ur, 14 år gamla. Det hela avgjordes dock troligen på Värendsvallen då en otäcking vid namn Geir Frigård (som väl likställes med Djävulen själv vid den tiden av undertecknad) nätade i parti och minut, vilket han även gjorde uppe i Norge. 1-3 blev det i Växjö efter att Nicklas Persson dundrat in en mäktig frispark i krysset. Kongsvinger fick tack vare detta möta Juventus i omgången efter. Minns mycket av matchen även för att jag för första gången på riktigt fick se en Österklack på Värendsvallen. Fyra-fem gossar stod och sjöng ramsor och viftade med flaggor. Dessutom var det något speciellt med mitt-i-veckan-match och dessa bedårande elljus. Matchen slutade dock med att jag och mina vänner försvann snabbt från arenan efter att någon i sällskapet skrikit typ ”din jävla ungrare” till domaren vilket retat upp några ungdomar med invandrarbakgrund.
1994
Jojon höll sig svävande på ett märkligt sätt med nye tränaren Kurt-Arne Bergstrand (Nanne sa en del) och det var en fantastisk vår. När det var dags för jojo-artistens son att läsa Karin Boye för sina gossar i Amerika var det hans kära gamla Öster som ledde Allsvenskan. De flesta minns väl spektaklet när han landade i en helikopter med matchbollen vid återkomsten och IFK Göteborg hade avgjort matchen med två mål innan merparten av de 16 000 åskådarna ens hade betalt entréavgiften. Jag minns hellre med glädje vårmatchen där jag och mina dumma vänner gick ihop och spelade på några resultat på Lången (som om det skulle ge större vinster). Spelen lämnades in hos Bernt på ICA Jour på Öster och sedan cyklade man halvmilen genom staden, längst Storgatan med en gigantisk flagga monterade på två stålrör (!) som sedan ett par stackare fick stå och hålla i blåsten längst upp på Norra Stå. För övrigt handlade klackdeltagandet med våra målbrottsröster på det tidiga stadiet mångt och mycket om att skrika så högt som möjligt och gärna komma utan någon röst alls till skolan dagen efter. På något sätt skedde en sammansmältning mellan det som var EFs grundare och vårt ungdomsgäng. I vårmatchen, som jag skulle komma till, var Halmstad BK gäster på Vallen och det tyckte alltid Hans Eklund var kul. Han gjorde nog hälften av sina 107 allsvenska Östermål mot HBK. Idag stod det 4-1 på Långenkupongen och 3-1 i matchen efter ett hattrick av den äkta ”Hasse Hattrick”. I 90 minuten ser han en lucka och dunkar in 4-1 och stort jubel uppstår i East Front Öster/Högstorp-sektionen. Ett par veckor se
nare åkte vid med EF-bussen för första gången till Trelleborg och såg upp till ordförande Lindstig som styrde och ställde.
1995
Det här året började jojon så sakta dala neråt. Efter en kämpig säsong fick man kvala mot något lag man inte hört så mycket om på den tiden, Gefle. Det var så kallt bland isbjörnarna i Norrland att de flyttade matchen till Råsunda där Öster kunde ta med sig ett positiv resultat tack vare Peter Wibrån. Inför returen var det så klart ändå väldigt nervöst. Kan man åka ur? Det hade undertecknad inte varit fullt så medveten om tidigare eftersom det inte varit aktuellt. Nu plötsligt var det något som hette Gefle som försökte ta vår plats i fotbollsvärlden – för det finns väl nästan inget kvar och vi åker ur? En offensiv Peter Wibrån, som återfanns i för-EM-matchen mot Japan(!) detta år, var dock återigen tungan på vågen och man kunde ro hem det med 3-0. Vi kunde leva vidare – lite till i alla fall.
1996
Sommaren som 17-åring var härlig med fotbolls-EM i England. Jojon gjorde en del hyggliga resultat och vi fick avsluta året med en trevlig tur till Stockholm. Där uppe vann Öster med 3-2 mot Djurgården och slutade på en hygglig 6:e plats (vilket man skulle ha varit lyrisk för i dagar som dessa). Dramaturgin i det hela låg dock i att DIF skulle ha behövt fler poäng för att hänga kvar och Öster hjälpte Trelleborg kvar. Innan slutsignalen skickade matchvärdarna ut oss i bussen som körde från Stadion med ett gäng blåränder springande bakom. Från en sidogata kom en tegelsten farande in genom bussfönstret. Första gången man fick uppleva lite huliganism på nära håll. Bara att år senare förekom det mer sådant på samma arena men det är en annan historia.
1997
”Miraklet i Degerfors” och kvalet där man hindrade DIF från att komma upp igen i all ära. Dessa är beskrivna på många håll sedan tidigare så nu väljer jag istället att påvisa att jojon fortfarande inte ville släppa sitt förhållande med Europa. Man studsade ut och precis som två år tidigare var det matcher i Intertotocupen på schemat. Man tog emot ungerska Vasas och lettiska Universitate på hemmaplan men fick möta svårare lagen Istanbulspor och Werder Bremen borta (fråga mig er hur den lottningen gick ihop). Man var nära att slå turkarna i Istanbul trots att matchen inte gällde något men släppte in sena mål då de kokade över att vara på väg att åka ur. Redan tidigare hade dock resan gått till Bremen och då ville undertecknad göra utlandsresan som inte blivit av till Norge. En minibuss och en personbil rullade längst autobahn och sömnen fick intas i fordonen på någon rastplats. På matchdagen hoppade alla av minibussen för att inta förfriskningar i en butik och förare Sundeby kände sig tvungen att köra vidare då en lokalbuss inte kunde komma fram. Problemet var att Bremen är ganska mycket större än Värnamo och att bensintanken inte rymmer hur mycket som helst. Hur som helst kunde man återförenas vid Weserstadion. 16 000 åskådare hade chockerande nog hittat till en sån här obetydlig match. EF fick en sektion för några tusen som vi fyllde så gott vi kunde med typ 10 personer. En bredsida av en viss Andreas Ottosson gjorde honom till Intertoto-Otto men tyskarna gjorde så klart fler mål. Men matchen och resan var ett minne för livet, som man brukar säga. I glappet mellan studentexamen och inryckning för militärtjänst gav den undertecknad mersmak för fler resor.
(fortsättning följer i Del 2 där åren 1998-2004 behandlas)
