Vad skulle ni göra utan mig? Allt är min förtjänst. Det är jag, jag, jag. Den enda frågan är: står jag distansen ut?
Nej, jag är inte med i startelvan, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Och jag sitter inte på bänken och pekar. Jag är bara en av de tysta hjältarna i kulisserna. Förmodligen den tystaste. I den mörkaste och mest avlägsna kulissen.
Men jävlar i havet vilken nytta jag gör. Jag sprider mitt gift och mina negativa vågor så till den milda grad att det inte annat än KAN gå bra. Och jag har fanimej bevis.
Det hände sig för några år sen. Min talang var inte fullt utvecklad på den tiden, jag gick till och från och trodde att det kunde gå bra för Östers IF och så gick det i stället som det gick. Men då och då blixtrade jag till, som t.ex. under den där golfresan till Frankrike. Mitt golfhandicap är i nivå med mitt mentala dito, så du förstår hur det brukar se ut på banan.
Hur det nu var så hamnade jag i samma boll som en trevlig man från Borlänge, väldigt trevlig var han, om han bara inte varit så förbannat positiv. Han började med att skicka bollen 80 meter ut i skogen:
– Hoppsan, sa han. Men den ska vi nog hitta.
– Hur fan då? sa jag. Slå en provisorisk boll för säkerhets skull.
– Ska nog inte behövas, sa positive mannen, gick ut i skogen – och hittade sin boll.
Så där höll det sen på hela rundan igenom. Han var i 17 hål i rad lika nära att göra par som Ingemar Teever nånsin var att göra mål på Vallen. Och fanskapet var lika glad för det. Men jag knäckte honom till slut i alla fall. Vi låg båda två ungefär 120 meter från flaggan på 18:e, med en mindre sjö emellan oss och green. Jag greppade järnnian, tog sikte och sa:
– Den här ligger i vattnet inom tio sekunder.
Positive mannen blev alldeles bestört. Han menade att så kunde jag väl för fan inte resonera, om jag projicerade bilden av bollen i vattnet så skulle den ju tvivels utan landa just där.
– Det där begriper du inte. Ner i vattnet nästa! sa jag och svingade klubban.
Klockren träff, bollen flög i en vacker båge över vattnet och landade två meter från flagg.
– Birdiechans, sa jag. Men det skiter sig nog.
Positive mannen var alldeles ur balans. Några sekunder senare låg han mycket riktigt i vattnet och missade par även på sista hålet. Och för den delen boogie.
Senare på kvällen, över en pilsner, berättade positive mannen att han var idrottspsykolog, att han lärde sina adepter att tänka i bilder.
– Positiva bilder, förklarade han. Den som tror på det han gör kan försätta berg.
Jag påminde positive mannen om att han själv under golfrundan inte försatt så många berg så att det störde, men det viftade positive mannen bort med att golf bara var en glad hobby, inget han satsade på eller ens hade talang för. Och så undrade han hur jag hade resonerat där framför vattnet på 18:e. Och det förklarade jag gärna.
För min psykologiska tes är den att det är först när man har lyckats försätta sig i ett tillstånd där man är helt, HELT säker på att det ska gå åt helvete som ett tillräckligt lugn kan infinna sig för att förutsättningarna för motsatsen ska kunna infinna sig. Positive mannen kunde inte förstå vad han just hört.
– Vad sa du att du gjorde sa du?
Så jag fick förklara igen. Normalt sett blir man ju nervös om man har en hel ocean mellan sig själv och green. Att tänka positivt i ett sånt läge blir ju bara löjligt. Möjligen skulle det få oceanen att krympa till Helgasjön, men även där ryms ju tillräckligt många golfbollar för den som har talang därtill.
– Helgasjön? sa positive mannen (han var från Borlänge, det sa jag va?).
– Ja,eller Siljan, sa jag.
– Jaha, Siljan, sa positive mannen.
Möjligen var han lite trög, för jag fick utveckla resonemanget ett steg till. Jag hade förtvivlat svårt att få honom att begripa att det var först när projicerandet var hundraprocentigt av min egen boll rätt ner i vattnet som det inte längre fanns något att vara nervös för. Det fanns, rent mentalt, inga som helst förutsättningar för ett lyckat slag, sålunda inget att bekymra sig över. Jag kunde svinga lugnt, för jag visste ju med säkerhet vad som skulle ske, och så:
– Hoppsan!
Två meter från flagg.
Positive mannen tömde sin öl och sa ingenting. Möjligen hade jag just raserat hans världsbild.
– Men, men, stammade han.
– Inser du inte att Brage hade legat i allsvenskan nu om du inte hade varit så förbannat positiv, sa jag. Skål, på dig förresten.
Positive mannen hade ju inget kvar att skåla med, och inte lust heller. Han gick upp och lade sig och sen såg jag honom inte mer under hela veckan. Däremot måtte hans positiva jävla vågor ha legat kvar i luften och dallrat, för sen hamnade jag i vattnet på 18:e under resten av vistelsen.
Fritt översatt:
Jag var helt och hundraprocentigt säker på förlust mot Kristianstad.
Jag var helt och hundraprocentigt säker på att Robin skulle fumla in en boll.
Jag var helt och hundraprocentigt säker på att vi inte skulle stå distansen ut.
Det var endast och allena därför vi aldrig hamnade i vattnet. Det var därför Smajlies boll seglade i en båge över allt och alla och landade -inte två meter från flagg – men väl prydligt i bortre krysset.
Nu, däremot, har det gått så bra att jag börja tro på seger mot Sylvia. Och bara därför går det säkert åt helvete. Enda chansen är att vi med gemensamma krafter övertygar varandra om just den saken.
