Åkte just tåg genom Europa. Sovvagn. Egen hytt. Nummer 21. Du vet det oslagbara. Dessutom var vagnen vackert rödblå i sin design. Tecken i skyn ska man inte förakta. Ett lugn spred sig i min själ. Ett bedrägligt lugn.
Jag och sonen klev ombord nattåget Basel-Köpenhamn, 16 timmar från sex på kvällen till tio på morgonen. Jag gick i korridoren med resväskan i ena handen, sonen i andra och biljetten mellan tänderna. Och så letade jag efter hytt 21. Men det var en rent märklig ordning på hyttnumren. 14, 82, 55… det gick inte att hitta logiken så jag började leta mer planöst, från dörr till dörr. Hur svårt kan det vara att hitta sin hytt i en tågvagn?
Jättesvårt, visade det sig. Till slut fick jag söka hjälp. Och där borta stod ju en bister kvinna i uniform, där kunde jag nog ledsagas rätt. Jag gick fram till henne, och så sa jag:
– Ursäkta mig, fru tågmästaren, men jag letar efter min hytt.
– Läs på biljetten och följ skyltarna, sa tågmästaren.
– Ja, jo, jag läser på biljetten och sen följer jag skyltarna, men likväl kommer jag ingen vart.
– (suck!), sa tågmästaren.
– Kan man tänka sig att ni hjälper till, på det att jag och min tvåårige son kanske inte behöver stå i korridoren hela natten?
– (suck!) Vad har ni för hyttnummer då?
– 21.
– 25.
– Nej, 21.
– Ja, jag hörde det. Men 21 är 25.
– Hur sa?
– Hytt 21 heter 25 på det här tåget.
– Får man vara så fräck och fråga varför?
– Er hytt är längst bort till höger.
Tågmästaren stoppade därpå näsan i sina papper och indikerade att samtalet var över. Det hade jag i grunden ingenting emot, jag var ju ute efter min hytt, inget rundabordsamtal.
Emellertid gick det likförbannat inte att hitta hytten. Så jag fick återvända till charmtrollet i uniform:
– Ursäkta igen, fru tågmästaren, men mitt förstånd räcker inte riktigt till. Hur jag än letar så hittar jag inte hytt 21 som kallas 25.
– Den är där, sista dörren längst bort till höger sa jag ju.
– Men på den dörren står ju ingenting?
– Nej, skylten har trillat bort.
Jag stod häpen i nån sekund, samlade tankarna, sen sa jag:
– Kan man sammanfattningsvis säga att schweiziska SJ först tilldelade mig hytt 21, bytte därpå namn på hytten och kastade till sist bort numret?
– Nu får ni faktiskt sluta att bråka, svarade tågmästaren.
Med denna lilla berättelse ur livet vill jag bara säga att… ja, jag vet inte riktigt vad jag vill säga. Men nåt är det. Jag hade hytt 21. Vagnen var rödblå. Inget kunde gå fel.Men så blev det tvärtom med alltihop. Det störtregnade dessutom genom alperna så när vi kom fram var vagnen brun i stället.
Första känslan är ju att man blir orolig över hur det ska gå för Öster till sist. Men så slår det mig att jag och grabben faktiskt hittade vår hytt även om vägen dit var krokig. Och sängen var mjuk och bred nog. Och tåget gick på utsatt tid. Och gott sov vi. Och tåget kom fram när det skulle. Utan minsta urspårning på vägen.
Det hela känns lite grand som att allt verkar toppen innan serien börjar, att vi sen ligger sjua-åtta en tredjedel in på alltihop, men att det till sist löser sig med hyttnummer och annat och att vi anländer Köbenhavn Lufthavn i tid. Och sen går vi över gatan, till Tivoli, och firar seriesegern.
Så är det. Och så blir det.
//Jockeluring
