Besvikelsen var stor igår när vi Östersupportrar muttrandes vandrade ut från Vapenvallen, en fotbollsarena lika vackert belägen som bedrövligt underhållen. De många kullarna på fotbollsplanen överträffades bara knappt av kullarna i omgivningen, men i ärlighetens namn var det ju inte det som vi förlorade på.
Alla vi som sett fotboll ett tag har sett fenomenet många gånger. Det bättre laget tar tag i taktpinnen från start, misslyckas, surnar till, det lite sämre laget vädrar morgonluft och får ett mål i rättan tid. Istället för 0-2 efter första halvlek som varit logiskt stod det således 1-0 till Huskvarna. Det var början till slutet.
Har fått lite perspektiv på det hela så här kvällen efter, och jo – helt klart förlorade vi rättvist mot ett bra kämpande Huskvarna. Ser jag då några stora problem med det? Nej. Faktiskt inte. Huskvarna på Vapenvallen är något av den svåraste match vi kommer att spela i år (skit i tabellen nu, den betyder ingenting för en Huskvarnaspelare som kämpar för sitt lag), och så bedrövlig var inte insatsen från Östers sida.
Men lite kritik ska vi givetvis ge:
1. Mittfältet, mittfältet, mittfältet: Lika dynamiskt och positivt som det sett ut nu några matcher i följd – lika statiskt och negativt såg det ut i åtminstone 60 minuter går. Felpass. Tvekan i man-mot-man. Ytor som inte täcks upp. Bristande kommunikation. Få initiativ framåt. Inga skott utifrån. Samtliga spelare i denna lagdel – innermittfältare som yttermittfältare – får underkänt.
2. Coachning Del 1: Med anledning av ovanstående så hade jag gärna sett ett par pigga ben centralt. Danny Tadaris städade finfint mot Frölunda, och hade i mitt tycke varit ett klockrent byte under rådande situation än att kasta in en forward som ändå aldrig fick några vettiga bollar att jobba med.
3. Coachning Del 2: Efter att då ha bytt ut en riktigt bra Daniel Petersson mot Tomas Petry tappade vi inte bara stadga bakåt utan också skärpa i kantspelet framåt.
4. Coachning Del 3: Efter att Huskvarna kämpat in 2-1 kastar vi in en forward till med resultatet att vi fortfarande förlorar mittfältet, fortfarande inte får fram några bollar och blir ännu mera sårbara bakåt.
Positivt då? Backlinjen, fram till sista halvtimmen. Niklas Moberg som lär ha ett antal blåmärken efter omild behandling, men som ändå aldrig vek ner sig och slutade försöka. En ettrig Axel Johansson som ville, ville, ville så oerhört mycket när han fick komma in.
And thats about it.
Tom Petty fick trösta mig på hemvägen efter att bussen stannat vid Hejaregatan; helt plötsligt började den lätt förbisedda In the dark of the sun eka i huvudet… en låt där Tompa och Mike Campbell magnifikt smeker fram sina 12-strängade i sedvanlig 4-ackordspop med en text som alla kan relatera till. Varför krångla till det när man kan göra det enkelt? Många strängar, få ackord, vacker musik.
In the dark of the sun
Will you save me a place
Give me hope, give me comfort
Get me to a better place
Saw you sail across a river
Underneath orions sword
In your eyes there was a freedom
I had never known before
Hey yeah yeah
In the dark of the sun
We will stand together
Yeah we will stand as one
Oh in the dark of the sun
Past my days of great confusion
Past my days of wondering why
Will I sail into the heavens
Constellations in my eyes
Hey yeah yeah
In the dark of the sun
We will stand together
Yeah we will stand as one
Oh in the dark of the sun
Vi ses väl på lördag mot Rosengård? Ge inte upp nu, bröder och systrar – det är vårt år i år.
//Z
