Ikväll tänkte jag skriva en krönika jag haft i huvudet i några veckor, en krönika som kanske kommer att dela er läsare rakt itu och som kanske kan vara föremål till en hel del intressanta diskussioner. Jag tänkte nämligen för första gången på flera år skriva om Östers damlag, ett lag i näst högsta divisionen som en gång i tiden haft en riktigt bra stöttning av East Front men på senare år mer eller mindre ignorerats av oss. Varför blev det så och ska vi göra något åt det?
För att förstå varför supporterintresset för damlaget dalat så tänkte jag ta er med tillbaks till november 2003. Efter flera år av missnöje – en del berättigat, en del mindre berättigat – från Östers damsektion så dök möjligheten upp att lämna rödblått och flytta hela sektionen till friidrottsföreningen IFK Växjö. Det ansågs vara den kloka lösningen som löste alla problem; mer fokus på damidrott i målföreningen och en nystart för damfotboll i Växjö – fantastiskt bra, det hela skulle bara klubbas igenom på IFK:s föreningsmöte och sen skulle våra damer vara blåvita.
Men så blev det ju inte. IFK Växjös medlemmar och aktiva visade sig inte vara alls lika välvilliga som dåvarande ordföranden Mats Olofsson. Man var kanske främst oroliga för Österdamernas svaga ekonomi – vid den här tidpunkten gjorde damlaget förluster på knappa miljonen om året och IFK Växjö hade då just genomgått en kraftig skuldsanering efter att ha varit nära konkurs. Men som jag minns det framkom också rent sportsliga skäl – ”vi sysslar inte med lagidrott” och plötsligt över en natt hade Östers damsektion egentligen bara lyckats med en enda sak: att inte vara välkomna någonstans.
Sammanslagningen stoppades. Och så var ett moloket och stukat damlag tillbaka i Öster igen – ett Öster där en del av föreningens medlemmar drog en lättnadens suck men där säkert de allra flesta suckade tungt. Jag tillhörde den senare delen, och skrev faktiskt en krönika direkt efter debaclet – mest för att bearbeta mitt eget antiklimax. Den krönikan kan ni läsa här om ni så önskar för lite mer historia bakom.
Men nu är det där just historia. Vi skriver nu 2009, det är sex år senare och en ny tid är här. Ett nytt damlag, nya spelare – fast med nygamla tränare. Precis som för herrlagets duo Otto/Ludde pratar vi om tränare som en gång spelat för Öster: Hanna Höckert och Anne Gustafsson. Och den där känslan av nystart som jag känt för våra herrar ända sedan skiftet, den känslan har jag personligen också börjat få för damerna.
På deras utmärkta hemsida http://www.oifdam.com kan man mer eller mindre dagligen läsa om hur verkligheten för ett elitsatsande rödblått damlag ser ut. Och det har blivit så att jag numer följer deras träningsrapporter och matchrapporteringar med stort intresse. Jag har ingen annan förklaring än just den där känslan av nystart jag pratade om innan, plötsligt känns damlaget som Öster igen.
Min relation till damfotboll då – nej, det är absolut inte så att jag håller damfotbollen högre än herrfotbollen; det är samma regler men lite en annan idrott, med andra förutsättningar och lite ett annat spel. Herrfotbollen har utöver detta även traditionerna samt publiken – och i och med detta troligen ett ointagligt intresse från mig och andra gubbsupportrar. Men när damfotbollen nu finns i Östers IF och agerar på det vis som damsektionen gör just nu så känner jag att det finns en plats i mitt hjärta för den. Kanske kommer jag inte att följa varje match på plats, men suget har helt klart infunnit sig.
Jag minns med glädje några damlagsmatcher runt 2001-2002 då vi rätt ofta kunde stå ett gäng EF:are på läktarna och stöttade damerna fram till segrar samt uppmuntrade vid förluster. Jag minns den gamla härliga historien om hur ett gäng EF:are tog sig upp till Dalarna för att stötta damerna i en betydelselös match mot Ornäs. Jag minns hur några supportrar bland oss bildade undersektionen East Front Dam och ivrigt propagerade för den. Och jag minns den specialskrivna ramsan som kunde ljuda även på herrmatcher:
Underbara, oslagbara damlaget.
Kanske är det nu dags att sluta upp igen. Efter en trist trend av splittring så vore det så härligt om vi i Östers IF kunde vara det lag utöver de från storstadsregionerna där både herrarna och damerna spelar fotboll på hög nivå. Där båda lagen får – om inte lika stor stöttning, inte realistiskt iallafall ännu – ändå en klar stöttning från samma supporterklubb. Där vi i supporterklubben kan växa oss ännu starkare. Där båda lagen kan dra fördel av en ny fotbollsarena och ytterligare skjuta gränserna för fotboll framåt i vår stad.
Det vore rent ut sagt så jävla roligt. Och så jävla mycket East Front.
Och bara så vi inte glömmer bort det – rent sportsligt har våra damer en stor chans att vara ett av topplagen i damernas Division 1 Södra i år. Man tränar hårt och imponerar i sina träningsmatcher. Och med detta så är det ju då inte alls orimligt att våra damer åter hamnar i högstaligan före vårt herrlag.
Så lycka till, min nyfunna förälskelse Öster Dam! Bit ihop, fortsätt träna hårt och fortsätt vara stolta över att ni tillhör ett klubbmärke med stor historik både på herr och damsidan. Med detta så kommer fler supportrar än jag att vakna – jag lovar.
//Z
