Öster avslutade helgen med en 1-3 förlust i träningsmatchen mot Mjällby; en tämligen hygglig match stundtals som de gulsvarta vann välförtjänt. På några positioner var vi idag några steg efter, men å andra sidan så kan man fortsätta att se positiva saker med Östers lagbygge. Vi tar upp dem här i krönikan, samtidigt som vi väver in en diskussion om tradition.
Tradition är ett ord som är starkt förknippat med Östers IF. För några dagar sedan skrev Dan Magnusson i SMP om en undersökning om Växjö där man bland annat behandlade vad de flesta förknippar med staden. Fotbollslaget Östers IF hamnade i den här undersökningen på andra plats, och man kan konstatera att nästan sex gånger fler förknippar Växjö med fotbollslaget Öster än de gör med någon annan idrott eller idrottspersonlighet.
Jag är inte särskilt förvånad. Fotboll engagerar så många fler i Sverige än någon annan idrott – eller ja, något annat överhuvudtaget – och man kan tycka vad man vill om det men det visar egentligen bara att vi svenskar inte är så annorlunda mot resten av världen. Fotboll är religion, fotboll är politik – en fotbollsspelare kan vara större än nuvarande påve och/eller statsminister. Och själva fotbollslagen är ofta större än de städer de spelar sina hemmamatcher i.
Öster är ett exempel på det sistnämnda. Lagets historia och tradition överglänser staden Växjö på flera punkter; det faktum att staden är duktig inom miljöforskning och i kampen mot fossila bränslen känner i princip ingen till, och att vi har ett universitet (som dessutom snart slås ihop med Kalmars högskola och därmed ytterligare försvagar sin identitet med staden) är inte heller något som gemene man har stenkoll på. Men så är det ju också så att Växjö aldrig har varit i världens blickfång på allvar, vilket däremot Öster har när vi mött storheter som Roma, Barcelona och Bayern München i viktiga matcher förr om åren.
Förr om åren, ja. Nuförtiden förlorar vi mot Mjällby som spelar i en division över oss i en träningsmatch, och kämpar stenhårt mot oförstående kommunpolitiker för att få tillgång till en modern fotbollsarena. Öster är inte vad Öster en gång varit – men ändå är Öster samma Öster som det alltid har varit. När ska vår kommun förstå vad di rödblå från municipalsamhället ställde till med? När ska de uppskatta och inse dess värde? Att ett framgångsrikt fotbollslag för vanligt folk är större än kammarorkestrar och småskaligt löjliga World Trade Centers?
Kanske aldrig. Troligen aldrig. Men låt oss lova varandra att aldrig sluta påminna dem.
Dagens match så. En märklig första halvlek där Östers försvar inledningsvis var naivt, ouppmärksamt och klumpigt vilket ledde till tre insläppta mål varav två straffmål. Och ingen av straffarna var dessutom diskutabel. Men det skulle faktiskt bli bättre med den saken vartefter matchen led, jag försökte se matchen med ofärgade ögon som jag alltid gör när det handlar om träningsmatcher (aldrig annars) och jag tyckte mig inte se en avmattning eller nöjdhet från Mjällbys sida efter de tre målen – snarare tvärtom. Matchen var glödhet för de gulsvarta, en härlig inställning som gjorde det så mycket roligare för oss som såg på.
Den inställningen smittade också av sig på Öster. Fredrik Peterssons reducering var mästerlig, en retfull lobb en bra bit utanför straffområdet som ställde en hes (efter allt gapande får man förmoda) Mattias Asper i Mjällbymålet totalt. På kanterna firade Henningsson och Olausson triumfer och överglänste sina Superettakollegor i Mjällby, men kanske skulle någon av alla deras härliga löpningar resultera i fler förvaltade målchanser också. Jag måste säga att jag älskar Östers nya breda spel som om det fungerar så här bra kommer att bli ett smärre helvete för våra motståndarlag i Division 1 Södra att försvara sig mot. Vi har ett knippe härligt snabba, tekniska spelare i ovan nämnda duo samt ytterbackarna Karlsson och Nurkic.
Så långt det positiva.
Smajlovic/Hlavaty som var överlägsna sina kollegor i matchen mot Karlskrona fick idag finna sig i att mest jaga, jaga, jaga. Konstant satta under press blev deras passningsspel centralt krystat och ja – rätt bedrövligt. En nyttig lektion och läxa, det finns lag i vår serie som har förmåga att pressa vår centrallinje på liknande sätt som Mjällby gjorde och där måste det bli tajtare, mer samspelt och funktionellt för att inte åka på billiga baklängesmål.
Vår backlinje hade inte heller den bästa av dagar. Tyler Hughes hade en bra afton defensivt, men kom aldrig längre upp än till mittlinjen – ett klart avbräck för vårt spel. Bland mittbackarna var Månz Karlsson generellt lite för ovårdad, medan Mario Vasilj får godkänt liksom aftonens glädjeämne Stefan Karlsson som revanscherade några lite för enkla misstag i första halvlek i samband med en av straffarna samt Mjällbys 1-3 mål med en perfekt genomförd andra halvlek.
Också lite ord om våra forwards som hade det tungt mot Mjällbys erkänt skickliga försvar. Matteo och Axel deltog i Tipselits träningsmatch mot Lindsdal i lördags, och har giltig anledning för lite mindre spring i benen än vanligt, medan Fredrik Petersson får godkänt för sitt jobb och för ett underbart mål. Han förtjänade kaptensbindeln även idag.
Just ja, får inte glömma – ett glädjeämne till – blott 17-årige Christoffer Katenda som hoppade in i andra halvlek. En bra insats i Tipselits träningsmatch mot Lindsdal belönades med inhopp i A-laget (så vill vi ha det, härligt Otto/Ludde) och det var ett inhopp som inte alls var oävet och faktiskt kunde resulterat i ett mål. Kanske kommer Katenda att bli en outsider redan i år…
Sammanfattningsvis: Nutiden kom ikapp och överträffade traditionen spelmässigt i afton, men traditionens kurva är ändå på starkt uppåtgående.
Fan vad förvånade alla ska bli när vi plötsligt är tillbaka.
Kram på er alla.
//Z
