Kollektiv (av
latin colligere, samla). Etymologiskt
besläktat med kollekt, kollegium, kollega, kollektor. Betyder i sin mer
allmänna, talspråkliga, betydelse, en plural enhet, något gemensamt.
Kollektiv kan också betyda något väldigt positivt för ett
fotbollslag. Inte minst för vårt Östers IF, där vi under senare år bevisat att dokumenterad
individuell skicklighet inte alltid innebär ett lyft för kollektivet som
helhet. Och som därmed inte tar tillräckligt med poäng för att 2006 hänga kvar
i Allsvenskan, 2007 att hänga kvar i Superettan och 2008 att ta sig tillbaka
till Superettan.
De tre senaste säsongernas misslyckanden får var och en med
mitt sätt att se det förklaras med ett inte helt fungerande kollektiv. 2008 kan
förklaras med många nya komponenter (spelare/tränare/spelsystem) i kollektivet,
men nu pratar vi 2009 och en ny era som inleddes häromdagen i Tipshallen.
Jag hade efterlyst en stabil 2- eller 3-måls seger mot
Länslaget, och fick 3-0 prydligt nerskrivet på vitt papper. Vi fick se en match
där länslaget inte var sämre än tidigare år, men där Öster var bättre på alla
positioner och där det rödblå kollektivet
äntligen fick glänsa som en helhet. För det är så, när man som jag finner det
svårt att peka på det allra, allra bästa med matchen så får man helt enkelt ta
till en gammal idrottsklyscha och skänka orsaken till segern åt just – kollektivet.
Och vad skönt det känns att få börja en säsong på det viset.
Jag vill också påpeka att det finns detaljer att jobba på i spelet.
Innan matchen pratade våra tränare om att man hoppades att den inledande
träningens fokus på försvarsspel skulle synas och det var i ärlighetens namn
lite si och så med den saken. Man låg oftast rätt i sina positioner och laget
styrdes på ett bra sätt från försvarslinjen, men ibland skapades det ändå
oroväckande stora ytor främst på våra kanter när Öster gick fullt framåt och
glömde alternativt inte orkade täcka upp för sina löpvilliga ytterbackar i
forwardsposition…
Sånt straffar sig mot bättre motstånd än länslaget, helt
klart.
Men som helhet är jag ändå väldigt nöjd. Jag börjar med att
hylla vårt kaptensämne Fredrik Petersson. Många inklusive mig hade högt ställda
förväntningar på honom under 2008, och vi kan i efterhand konstatera att den
tilltänkta fältherren under förra säsongen inte alls gav det stabila och
helgjutna intryck vi hade hoppats på. I blogginlägg på Östers Svenska Fans-sida
så har han nu under en tid med tänkvärda inlägg visat att han besitter ledar
(och skribent) egenskaper, och i tisdags så fick vi ytterligare bevis på att
han kan vara perfekt som lagkapten. För det var en mer rörlig (säkert några
kilo lättare) och totalt fokuserad FP som styrde mittfält och spel; som såg
till att finnas spelbar hela tiden och som tog sitt ansvar för att andra
spelare skulle kunna löpa i de ytor som uppstod. Härligt att se.
Samma superlativ vill jag sända till FP:s kollega på mittmittfältet
– Enes Smajlovic. Han blir bara mer och mer lik en ung Peter Wibrån; målfarlig,
spelar enkelt, löper mycket och är hela tiden ett alternativ såväl framåt som
bakåt. Han visade också i andra halvlek att han kan spela på en kant och även
om många av oss redan höll honom högt förra säsongen så känns det som att han
kommer att lyfta sig ytterligare i år. Vår nyanlände amerikan Neil Hlavaty får
sannerligen kämpa för en startplats på innermittfältet. Sannerligen.
Om de centrala spelarna stod för stabiliteten – tillsammans
med mittförsvaret Vasilj/Häll i första halvlek och Vasilj/M Karlsson i andra –
så stod våra kantspelare för den mesta grannlåten framåt. Borg såg härligt
laddad ut och var överlägsen tekniskt, och Henningsson, Nurkic och S Karlsson
flög fram på kanterna och alternerade bra inlägg med utmaningar och fyndiga
spelsekvenser med centrala mittfältet. Olausson/Tyler som fick agera
vänsterkant under andra halvlek kom inte fram offensivt riktigt lika bra, men
får ändå godkänt.
Också några ord om våra anfallare. Man var kanske mest
nyfiken på att se nyförvärvet Niklas Moberg, och visst visade f d Carlstad
United-anfallaren ett och annat men det var den yvige Axel Johansson som stal
showen med sina två mål. Det sistnämnda av de två var dessutom en riktig
delikatess; ett placerat otagbart lobbskott efter att ha fintat sig igenom ett
tröttkört länslagsförsvar. Det kommer att bli högintressant att följa våra
duktiga forwards under försäsongen när dessutom Petry är tillbaka efter sin skada. Den unge outsidern
i sammanhanget – Matteo Blomqvist-Zampi – fick spela en hel del och var
irrationell, men saknade lite av den tyngd som både Moberg och Johansson
besatte.
Men, men. Det är enormt
tidigt på säsongen, vi kan spekulera, tro och fundera hur mycket vi vill och
många träningsmatchminuter kommer att spelas innan det är dags för seriepremiär
mot Limhamn/Bunkeflo. Fast ändå så känner jag mig smått lyrisk över vårt
nyfunna kollektiv, och vågar för en gångs skull sticka ut hakan en aning och
säga att vi slutar sämst 2:a i år.
Med ett förbehåll: skador.
Den ökade träningsdosen och den tuffa försäsongen kan få
olika konsekvenser. Dels kan den givetvis ge våra spelare ytterligare en skjuts
framåt, men också ställa till det för oss. I tisdags saknades Daniel Petersson
och Tomas Petry, samt att det mumlades om att Tobias Häll har problem med ett
knä. Inte mycket att bryta ihop för än så länge, det är oceaner av tid kvar – men
faktum är att skador på centrala figurer är det enda som jag känner kan fälla
det här laget. Och som Östersupporter så känns det som att man aldrig kan ta
något för givet och alltid måste oroa sig för något.
Så skadorna får bli vår möjliga framtida akilleshäl. Än så
länge.
Men glöm det nu för ett ögonblick; våga vägra finanskris, Arenastadskrångligheter
och allmän Östervidskeplighet och känn att våren är på väg. Och att den är
färgad i rött och blått. Kollektivt
färgad i rött och blått.
Ibland – när man får fantisera om vad som komma skall – är
livet underbart.
//Z
