En okänd miljonär skänker en massa pengar till Öster och till sjuka barn. Själv skulle jag fått huvudvärk om jag försökte väga det ena mot det andra. Så jag nöjer mig med att konstatera att mänskligheten inte är alltigenom ond, om du nu trodde det. Miljonären har skänkt med hjärta och hjärna, men om det var hjärtat eller hjärnan som styrde honom eller henne till Öster, det har jag inte hjärna nog att reda ut.
Därmed är vi inne på Roger Federer. Håll med om att jag är bra på tvära kast?
Roger Federer spelar tennis, en av alla dessa hundratals sporter som egentligen inte räknas. Men tillräckligt många tycker att tennis är tillräckligt intressant för att Roger Federer ska ha kunnat smasha (eller snarare serva) till sig en massa miljoner (se där kopplingen till vår egen favoritmiljonär). I mitt nya hemland Schweiz finns ju en och annan med pengar på banken, därför blev det faktiskt en nyhet härom dagen av det faktum att Roger Federer lyckats smasha (eller serva, som sagt) in sig på Topp 300-listan av de mest välbärgade invånarna i Schweiz. Etta på listan, för sjunde året i rad, är en gammal gubbe född och uppvuxen i Elmtaryd Agunnaryd.
Tennis med Federer är här lika stort som tennis med Björn Borg var för oss svenskar en gång i tiden. Men så övergick Borg i Wilander som övergick i Edberg som övergick i… ja, när Thomas Johansson sen gick och vann Australian Open var det väl ens knappt nån svensk journalist där? Och Jonas Björkman? Världsetta i dubbel, världsfyra i singel… Zzzzzzzzz.
Svensk tennis segrade sönder sig. Börjar du haja? Östers guld -68 är en historia för sig. Men när det sen började hagla guld kring 1980 blev det strax med Öster som med svensk tennis. Semifinal i Wimbledon? Who cares? Femma i allsvenskan? Sparka tränaren! Eller förresten, jag skiter i vilket, stannar hemma och tjurar i stället.
Och så hamnade vi i Superettan. Vilken nesa! Och så ramlade vi ur Superettan! Ungefär som om en Björn Borg på topp skulle förlora mot en kvalspelare i Strandbjörksspelen. Och på det åkte vi på stryk mot Carlstad United, Lindome och en massa andra klubbar som ingen vettig mänska ens har i sitt ordförråd.
Jag börjar skönja en försiktig allmänsvensk ödmjukhet inför svenska tennisframgångar av betydligt modestare slag än det vi en gång vande oss vid. Och respekten för Jonas Björkman apropå uttåget i höstas var betydligt större än den skulle ha varit tio år tidigare (kanske därför han väntade?). Min slutsats blir att historien kan komma att visa att nuvarande kräftgång för Öster var bra. För den visade Bo Frank och Gnäll-Pelle på läktaren att det inte är självklart att vinna SM-guld varje år, det är inte självklart att sluta topp tre, det är inte självklart att ens klara sig kvar i högsta divisionen – eller för den delen i näst högsta divisionen. Kort sagt: ingenting är självklart; därför är Jonas Björkman en sjuhelvetes idrottstalang och hjälte, och Östers Idrottsförening något liknande. Tänk om vi går upp i Superettan efter den kommande säsongen! Det kan nästan inte bli större än så! Vad som hände 1981? Hur ska vi kunna komma ihåg det när vi knappt minns den snö som kanske föll i fjol?
På tal om snö och is så har vi vargavinter här i paradiset. Halva befolkningen håller på att frysa en icke nämnbar kroppsdel av sig, medan palmer och bananträd ser mer än lovligt plågade ut. Alla som tillber annat än fotboll går med högt burna huvuden och liksom försöker utmana oss som vet vad det egentligen handlar om. Som till exempel Daniela i trappuppgången där vi bor. Daniela är hockeymorsa, skjutsar ungarna åt alla möjliga håll vid alla möjliga tillfällen. Hon jobbar också heltid och har inte mycket tid över för annat. Därför letar och hittar hon sekunder både här och där. Till exempel har hon kommit på att man tjänar nästan en halv minut på att hoppa ut från balkongen, ner i trädgården, snedda över garagetaket och att sen ta stupröret ner till Fiaten, i stället för att gå ut genom dörren och ta trapporna som vanligt folk. Ibland hinner man få några sekunders prat med henne om man råkar stå vid sin egen bil när hon kommer nerglidande längs väggen.
– Buongiorno, Daniela, säger man.
– Ciao, svarar Daniela, om hon för stunden inte har en hockeyklubba mellan tänderna.
Fast vi har inte så mycket att prata om. Daniela försökte i början snacka hockey med mig, med tanke på att jag är svensk.
– Ni är ju bra på ishockey i Sverige, sa hon.
– Jaså? sa jag och vantrivdes med ämnet.
– Har ni nåt bra hockeylag där du kommer ifrån? sa Daniela.
– Inte vad jag vet, sa jag.
Till slut förstod hon i alla fall att det var fotboll som gällde i mitt fall. Fast det blev inte så mycket bättre för det.
– Vilket lag är bäst i Sverige? Frågade Daniela, nog mest för att vara artig.
– Minns inte riktigt, svarade jag.
– Minns du inte?
– Hördu Daniela. Ska vi inte ta och prata hockey i alla fall?
Daniela tittade konstigt på mig och sedan den dagen har vi inte sagt så mycket till varandra. Vi möttes förresten i går på parkeringen när jag, hustrun och Jonatan kom hem från affären.
– Kyligt i luften i dag, sa Daniela.
– Ja, men det ska visst bli bättre till helgen, sa jag.
Och det är faktiskt sant. Det ska bli bättre väder till helgen. Inte så att rhododendronbuskarna väcks till liv, men i alla fall 13-14 grader och sol. Superettanväder, typ. När vi sen, hösten 2010, helt sensationellt blir klara för allsvenskan igen – då ger jag mig fan på till och med löken blommar. Känns faktiskt nästan lika overkligt som om… som om… som om det skulle dyka upp en okänd miljonär och hälla pengar över Öster.
