Ryktet säger att Freddy Borg har klippt av sig tofsen. Det hade till alldeles nyligen varit en härlig nyhet. Nu är i stället Freddy bara att beklaga. Och jag själv. Framför allt jag själv! Du har just förlorat 500 spänn i extra julpengar, Freddy. Rätt ner i fickan. No questions asked.
Saken är den att min kära hustru är ekonomiskt lagd. Minst sagt. Om vi är ute och åker bil och jag råkar säga att jag är sugen på en Ramlösa (som heter nåt annat i det här landet) samtidigt som det ligger en bensinmack framför våra ögon, så tvingar hustrun mig att ta en omväg på upp till tre mil för att nämnda Ramlösa i stället ska inhandlas på Migros (motsvarigheten till svenska Ica). Vinsten i inköpspris blir ca 0,2 schweizerfranc. Kostnaden i bensin det femdubbla. Men jag har räddat dagen, och det är ju det viktiga. Kvinnlig logik är inget man muckar med.
På samma sparsamhetstema inhandlade hustrun en styck hårklippningsmaskin på MediaMarkt härom månaden, och sedan dess är det inte att tänka på att någon i familjen ska få gå och klippa sig på lokal. Till hustruns försvar ska sägas att hon har absoluta hårklippningstalanger, så för egen del är jag helt nöjd.
Men när hon i förra veckan gav sig på Jonatan råkade maskinen slita sig en skvätt och det blev ett hack i håret där bak som hustrun försökte lösa på ett sådant sätt att det blev ett nytt hack som hon försökte lösa på ett sådant sätt att det blev ett nytt hack till dess att stackars Jonatan inte såg riktigt klok ut.
Huvudpersonen skiter ju i vilket, han är 21 månader gammal och har än så länge inga som helst ambitioner inom fotomodellindustrin. Men på babysimmet häpnade förstås alla övriga föräldrar, och så fort vi ger oss ut på stan har grabben världens största toppluva på sig, oavsett väder.
Och julfirandet i Växjö närmar ju sig. Vad ska farmor säga? Ska hon ens överleva? Hon, som har världshistoriens gulligaste barnbarn att visa upp igen och igen för närmaste grannen, och näst närmaste grannen och för grannen närmast den som bor näst närmast… Hur ska det bli nu? Nu när Jonatan ser ut som… som… Freddy Borg i huvudet!
Nja, inte riktigt, trots allt, för att se ut som Freddy Borg har ju varit Freddy Borg allena förunnat. Och det var ur den insikten min plan för överlevnad (min och farmors) föddes. Tanken var att slå Freddy en signal, erbjuda honom 500 spänn för tio minuters jobb, se till att han var på plats när vi efter de 168 milen från södra Schweiz äntligen kom fram till farmor och farfar på Nya norr, visa upp Jonatan och i nästa sekund peka på Freddy och säga:
Men se här, farmor… Nog kunde det ha varit värre?
Och så går fanskapet och klipper av sig tofsen! Den siste mohikanen Is No More! Eller snarare: Den siste mohikanen visade sig bara vara den näst sista. Och inte går det att bara stanna hemma heller. Därtill har pappa alltför ofta och alltför detaljerat beskrivit jultomten för Jonatan, att tomten bor i Växjö, att han har en massa presenter med sig när han kommer den 24:e, och att han alltid och utan undantag kommer just när farfar är ute och köper tidningen. Att nu, bara några dagar före den planerade avresan meddela sonen att det där med tomten bara var en bluff, att han egentligen heter Saint Nicholas i stället och att han kom med julklappar till barnen redan den 6 december, du vet när vi satt i bilen på väg till Genève… nä det funkar inte. Vi måste åka till Växjö, jag, hustrun och den verkligt siste mohikanen. Kort sagt har du förstört min jul, Freddy Borg. Och det finns bara ett sätt för dig att reparera skadan.
Rädda mitt 2009.
