Sportchefen Fidde ger trotjänaren/lagkaptenen/hjälten Bild sparken. Detta sker ungefär samtidigt som det går upp för mig att min son är rädd för snö. Vilket i sin tur kommer mig att tänka på Alfons Åberg. Till råga på allt finns det en koppling mellan alltihop: Fidde, Bild, sonen och Alfons.
Låt mig börja med sonen. I natt och i morse föll det några flingor snö över Ponte Tresa och det gör det aldrig annars. Speciellt inte i november. En av grannarna, signor Antonio, gammal stridspilot förresten, tycker att jag är en kärring som över huvud taget byter till vinterdäck. Men det resonemanget ska jag dra nån annan gång. Nu var det ju det här med sonen.
Jonatan är 20 och en halv månad gammal, och har sålunda inte mycket minne av snö från tidigare i livet. Flingorna från i morse upplevde han helt säkert som sina första. Jag klädde genast på honom och vi gick ut och ställde oss på gatan, men det där ynkliga snöfallet var ju inte mycket att ha. Dessutom var det sex grader varmt i luften så allt blev förstås vatten en nanosekund efter nedslaget.
Men som den kärleksfulle fader jag är, baxade jag in mig själv och grabben i bilen i stället och drog till fjälls. Eller alps. Vi har väl en 40 minuter till San Bernardino-passet, och är det bara sex grader och snöfall i Ponte Tresa, så vore det väl fan om det inte var åtminstone nollgradigt och en halvmeter snö i San Bernardino.
För en gång skull hade jag räknat ut det hela rätt. Minus två grader och höga drivor med snö överallt. Barnen åkte pulka och kälke och pappa hade med sig en sopsäck i plast för far och son att rutscha nerför backen med. Om det nu inte hade varit för det här med att grabben visade sig vara rädd för alltihop och i stället började gråta. Att bo i alperna och vara rädd för snö… det måtte väl vara ungefär som att vara elallergiker och jobba på Ringhals.
Så vi fick äta pizza i stället, och sen åka hem igen. Medan Jonatan somnade i baksätet satt jag och funderade. Först på Alfons Åberg. Jag mindes att jag läst nån Alfons på temat att han inte ville slåss och att hans pappa tyckte det var fegt. Fast poängen var att det i själva verket var modigt att inte vilja slåss. Borde man inte med det som utgångspunkt kunna få till det på temat att det är modigt att våga vara rädd för snö? För vem vill väl ha en fegis till son?
Tänkte jag… och gjorde sen ett snabbt tankeskutt till Fidde G. Är han modig som vågar sparka EF Trophy-vinnaren Bild? Ja, kanske. Är Bild rent av lite mer ansvarig än de flesta på och intill planen för att det gick som det gick i år? Det pratades ju om att det inte alltid kämpades som det skulle. Är det inte en kaptensuppgift att se till att så sker? Njae, jag känner mig inte helt komfortabel med att kasta skit efter Fredrik Bild. Jag är gammal nog att komma ihåg alla Bildarna, och den här i raden går direkt in i The Bild Family Hall of Fame…
Så jag låter Fredrik Bilds imponerande karriär och karaktär vila i frid, och återvänder till Fidde och modet. Jo, jag kommer nog fram till att det är rätt modigt gjort, både det där med Bild och med Schenka. Men det är ju inte nu i november slaget står, som en krönikör här på EF skrev så klokt för bara nån vecka sen. Frågan är hur Fidde agerar framåt sommaren, när det visar sig att Bilds ledaregenskaper är oändligt saknade och när Otto och Ludde smärtsamt har kommit på att ”god stämning” inte räcker för att vinna matcher. Jag säger inte att det är så det går, jag tror inte ens att det är så det går… men OM det går så…
Hur modig är du då, Fidde? Vågar du ringa in Bild till truppen (om han skulle råka vara tillgänglig)? Vågar du skicka upp dina kompisar Otto och Ludde på läktaren? Vågar du dessutom låta bli att säga upp dig när hela världen (världen börjar och slutar som bekant på www.eastfront.se) kräver ditt huvud på ett fat?
”Är du feg, Alfons Åberg?”. Så hette boken. Är du sportchef, Fidde? På riktigt? Jag vill tro det nästan lika mycket som jag vill tro att det är modigt att våga vara rädd för snö.
