Jag har 168,3 mil till Värendsvallen, det är ungefär lika långt som till premiären av söderettan 2009. Alltså är det inte att tänka sig att besöka nån träning då och då. Eller att bara ta sig dit för att dofta på gräset. Man kan i allt väsentligt inte göra just någonting, annat än att skriva av sig.
Så då gör jag det.
Jag bor sedan i fjol med käring och barn i södra Schweiz, faktiskt bara några minuter från där svenska landslaget misslyckades med att trimma formen i somras. Vi bor, precis som alla andra i det här landet, vid en gigantisk uppförsbacke (utom George Clooney; han har visst sjötomt en bit härifrån). Det sägs att backen leder neråt också, men då blir det ju bara ännu mer uppför när man ska hem igen så det har vi ingen större nytta av.
En liten bit upp på gatan har vi en Suzukiverkstad inklusive en Suzukireparatör precis så där skitig och rufsig i håret som Suzukireparatörer ska vara. ”Signor Suzuki” kallar vi honom trots att han vuxit upp i Zurich där han bara pratade tyska eftersom hans italienska mor av oklar anledning valde att förneka sitt ursprung. Signor Suzuki har åtminstone tio bilar huller om buller i sitt mikroskopiska garage, inklusive en Jaguar från 1964 och en Mercedes av ungefär samma årgång. Signor Suzuki brukar öppna och stänga dörren på Jaguaren när jag ser på, bara för att få visa upp det ”klick” som då uppstår. Dörren fastnar aldrig halvvägs som på alla nya bilar. ”Det var bättre förr” säger Signor Suzuki och det måste ju var och en som någon gång satt sin fot på Värendsvallen hålla med om.
Annars är det som Signor Suzuki är mest stolt över att få visa upp, det foto han har inne på sitt kontor (2×2 kvadratmeter, kontoret alltså, inte fotot), föreställande honom själv och den riktige Signor Suzuki, han i Tokyo. Vår lokale signor Suzuki berättar att han en gång var hembjuden till den riktige (tillsammans med några hundra andra Suzukiverkmästare) och så flaxar vår egen signor Suzuki med armarna likt nån som vill tala om hur stora fiskar han får, för att visa omfånget på den riktige signor Suzukis tomt.
Med signor Suzuki talar man bilar, inte fotboll. Och ju mer bilar man pratar med honom, desto billigare blir det att byta från sommardäck till vinterdito och tvärtom. Allt medan signor Suzukis kolsvarta hund går omkring och haltar mellan Jaguaren, Mercedesen, MG:n och lillcittran. Hundfan har haltat sen vi flyttade hit för över ett år sedan. Kanske stressfraktur? Eller korsbandsskada?
Nä, vill man få sig en portion fotboll ska man inte gå till bilverkstaden, då ska man hålla sig hemma. Från terrassen har vi bra utsikt över fotbollsplanen nere vid kyrkan och där spelas det varje kväll erbarmligt dålig, schweizisk fotboll. Det måtte sitta i generna, för italienska gränsen ligger inte mer än drygt hundra meter bortom planen. Schweiz inledde förresten sitt VM-kvalande med förlust mot – Luxemburg. Livet är ett lidande om man är fotbollssupporter i Schweiz. Och om man håller på Öster. Värst av allt måtte väl vara att bo i Schweiz och hålla på Öster.
På tal om lidande svimmade i dag min tandläkares nya sköterska medan tandläkaren karvade i truten på patienten före mig. Hon tålde visst inte blodet, sa dom. Jag kan i all enkelhet tycka att hon kunde ha kommit på det innan hon ägnade tre års högskolestudier i ämnet. Eller att tandläkaren kunde ha frågat innan han signade henne. Det gäller ju att rekrytera rätt.
På den fronten har vi så här långt fått oss en ny anfallare, och en back som tydligen vet att både gapa och skrika. Sätt sen Rasmus i målet också så blir det nog eld i röven på dom andra. Och ge oss en fullgod ersättare för Jabu som vi aldrig mer lär få se annat än på vykort.
Jag är förresten i riktigt bra matchform trots att det är mellansäsong. Det beror kanske på att vi bor på fjärde våningen och inte har någon hiss. I kombination med att sonen (som alltid kräver att få bli buren) nu väger 16 kilo i stället för de mer lätthanterliga 3,8 det började med. Och på hustruns fäbless för tunga vattenmeloner, i kombination med hennes förmåga att få någon annan familjemedlem än hon själv att kånka på dem. Om det då är jag eller Jonatan spelar ju mindre roll, för oavsett hur mycket Jonatan bär, så bär ju jag honom.
Dessutom brukar granntanten Angela knacka på och be mig öppna kvällens vinare åt henne. Hon har hittat en billig och bra sort som hon håller sig till, och att det är stört omöjligt att få upp korken på just det vinet gör ju inget eftersom hon har en så hjälpsam granne. Att öppna vinare som inte vill bli öppnade bygger biceps, kan jag meddela. Eller om det är triceps. Eller både och. Eftersom tant Angela dessutom aldrig bjuder på något ur den öppnade flaskan blir det ju ingen viktökning heller den vägen.
Men att jag har prickat formen i november är ju inte helt relevant för Östers väl och ve. För det första är det ju inte så här års slaget står, för det andra är jag nog precis så långt från startelvan som jag borde vara. Till skillnad från de där båda nyförvärven som redan trillat in, får vi hoppas.
Avslutningsvis något jag har haft i tankarna i ett tag. Det är om Emin Nouri, han som lämnade Öster och gick till Kräkmedel FF. Det har han fått mycket skit för, men ”vafan” säger jag. Han är ung, han har drömmar och förmåga – och han är snuddande nära att behöva spela i division 1 södra när ett enda lag hör av sig och visar intresse. Att laget heter Kräkmedel FF är ju då lite otur, men de spelar ju trots allt i allsvenskan och där hankar de ju sig kvar år efter år utan större problem. Så vad ska han göra? Förneka de drömmar som alldeles säkert varken stavas IF Sylvia eller Limhamn Bunkeflo? Och vad ska han sen göra, när han väl skrivit på? Säga att ”Kräkmedel FF visserligen är ett pisslag i en pisstad och med pissupportrar, men att laget ändå kan bli min språngbräda ut i Europa”? Det var ju ungefär så Jörgen Pettersson sa när han flyttade hem till Sverige, och Malmö FF på goda grunder inte ville ha honom. ”Egentligen vill jag till Malmö, inte Bois, men vafan ska jag göra…” sa han ungefär. Hade jag hållit på Landskrona skulle jag bett honom dra åt helvete.
Nä, det är fan inte Emin Nouris fel att Kräkmedel FF finns, och att staden laget spelar i år efter år envisas med att inte brinna ner. Han gjorde det han var tvungen att göra. Och dessutom självmål. Om ett par år spelar han i Bayern Munchen och sen är han välkommen tillbaka till Öster. Förutsatt att han då säger sanningen om Kräkmedel FF. Den sanning vi i Eastfront för säkerhets skull formulerar åt honom på förhand, så att alla orden kommer med.
Nähä, nu är det dags att sluta. Snart ringer tant Angela på dörren, med vinaren i hand.
