Tränarhjältar är något vi haft ont om i Östers IF de senaste 15 åren. När det gäller de A-lagstränare som passerat revy i samma takt som materialare Kenta tvättat matchtröjor så hittar jag egentligen två stycken – Lill Damma Mattsson som gjorde det omöjliga och räddade oss till Superettan 1999, samt Jevgenij Kouznetsov som – utöver att ha utvecklat en drös spelare för föreningen till att nå allraminst allsvenska kvalitéer och tagit upp föreningen till Allsvenskan 2002 också fått lämna posten som A-lagstränare två gånger – förblir Östers IF trogen.
Just Schenkas prestigelöshet är det som fastnat mest av dagens händelser. Ju mer jag har tänkt på det, ju mer har jag insett vilken otrolig hjälte han är och hur otroligt viktig han är för Östers IF idag. Många av oss som lever nära föreningen vet vilken otroligt skicklig instruktör han är och jag hoppas att de talangfulla Österungdomar som han nu får ansvar för verkligen inser vilken chans de har fått. Och hoppas sannerligen att de har vett att ta tillvara på den. Sällan har jag varit så övertygad om att vi kommer att få den ungdomsverksamhet vi drömt om som nu.
Man huvudnyheten är väl ändå att Ottosson och Ernstsson tar över A-laget, och det är en rätt logisk lösning som man kanske gärna sett redan förra året så att Schenka slapp känna sig lite som en förlorare idag. Några talar om inavel i föreningen, men faktum är att den typen av inavel är kanske det vi behöver allra mest just nu. Vi har inte råd att missa kontinuiteten, har inte råd att prova ett oprövat kort som tränare som inte känner till truppen och vi har inte råd att låta oss stå still i utvecklingen en enda sekund. Föreningens närstående framtid hänger – som jag ser det – på ett lyckat 2009.
På läktarna under träningsmatcher, testmatcher och träningar under 2008 har jag sett trion Fredrik Gustafson, Andreas Ottosson och Ludwig Ernstsson livligt diskutera på läktaren medan Kouznetsov och Wibrån befunnit sig närmast plan. Jag har förstått att de tre förstnämnda är tämligen överens om vilken fotboll de vill att Öster skall spela, och hur de ska göra för att återfå föreningens forna stjärnglans. Det är faktiskt tre ganska lika personer som nu är trion allra högst upp i den sportsliga pyramiden. Samtliga har spelat på hög allsvensk nivå, sett proffslivet utomlands, upplevt olika typer av tränare och fått jobba hårt för att lyckas. Och detta inom en 10-årsperiod bakåt, vilket gör att man kan se det som fräscha kunskaper. Allt detta tillsammans med att de verkar gå ihop bra rent personkemiskt gör att jag känner optimism. De har verkligen möjligheten att föra över såväl kunskap som inställning till spelartruppen på ett trovärdigt sätt.
Det vi inte riktigt vet är hur de hanterar pressen. Vad händer om vi misslyckas från start i serien likt 2008? Är de rustade för att klara pressen som jag beskriver ovan – att föreningens närstående framtid hänger på ett lyckat 2009? Och jag känner kanske också en viss oro över deras spelidé; jag har sett en handfull Tipselitmatcher under 2007 och 2008 och de har sett väldigt… mycket olika ut kan man säga. Visst – Otto och Ludde har fått brottas med såväl pigga talanger med kunskapsbrist som trötta kunskapsspelare med talangbrist vilket gör att de inte fått en riktig kontinuitet i Tipselit – men jag skulle vilja se en tydlig spelidé införd från start i A-laget. Inget laborerande, utan ett enkelt och vägvinnande spel med fortsatt utrymme för individuell teknik och kunnande.
Slutsats – vi supportrar pratar ju ofta om Österhjärta som något viktigt och avgörande för föreningens framtid och sett till det så är resultatet dagens presskonferens en skänk från ovan. Ett sunt hjärta behöver inte alltid vara avgörande för hälsan, men det är en riktigt, riktigt bra egenskap.
Därför hälsar jag Intertoto-Otto och Ludde Pung varmt välkomna som A-lagstränare i Östers IF och önskar de all lycka till med Växjös stolthet.
Men som jag inledde vill jag avsluta – min hjälte heter Jevgenij Kouznetsov. Tack för att du vågade när många andra inte gjorde det, tack för att du trott på vår förening flera gånger om trots besvikelser, tack för alla glädjestunder du skänkt oss och för de du kommer att schenka oss även i fortsättningen. Din gloria hamnar aldrig på sned.
Det röda står för kärlek, det blåa står för hopp.
//Z
