Vi snackar 2003, lite sisådär fem-sex år sen. Östers IF:s hade dessförinnan upplevt några turbulenta år med delat ordförandeskap, en ofta utbytt styrelse, och man ska inte sticka under stol med att det varit riktigt flummigt. Ekonomin var fortfarande ansträngd, och fast vi inte visste om det då så såg det riktigt risigt ut inför 2004. Då kom Curt Persson. Och Curt blev snabbt Cutte med hela Östers supporterkultur. En person som jag inte bara beundrar, utan har förmånen att känna som en vän.
Cuttes första år i föreningen handlade främst om att få kontroll över ekonomin och – tyvärr – inte så mycket visioner och framtidstänkande som jag tror att han hade önskat. Hans arbetsuppgifter blev väldigt konkreta, och jag tror att alla med viss inblick i styrelsearbetet ställde oss samma fråga: Hur orkar karln? Inte bara för alla arbetsuppgifter han tog på sig eller såg till blev utförda, utan också för att han – mellan varven – alltid, alltid hade tid för att prata med oss runt omkring. Och det sköna med Curt är att hans intresse för supportrar var genuint på ett sätt som vi aldrig tidigare upplevt inom Öster.
Tillsammans med East Fronts båda ordföranden under den här tiden (Tobbe Axelsson och Magnus Skagert) lyfte Cutte upp inte bara Öster, utan även East Front. Han var den första Österordföranden som aktivt tog del av supporterföreningens arbete utan att för den sakens skull lägga sig i och toppstyra. Innan Cutte betraktades East Front faktiskt lite halvt styvmoderligt från Östers sida. Då kändes det som att Öster var väldigt tydliga med att supportrar inte skall ha någon talan utan bara kravlöst stötta laget i alla väder. Men så enkel är ju inte verkligheten, något som Cutte förstod. Man kan inte bara ha, ha, ha utan måste också ge, ge, ge. Och Cutte gav.
Inför 2006 upplevde vi en otrolig styrka i båda föreningarna, det kändes som om vi hade allt på plats för en hållbar sejour i Allsvenskan: Ekonomin i ordning, oerhört intressanta spelare (det är lätt att vara efterklok, men inte bara vi supportrar utan ledande sportskribenter lite överallt hyllade Östers satsning), bra sponsorintäkter och ett bra publikunderlag. Och – en stark supporterförening som enkelt fyllde flera bussar och mer därtill inför premiären mot IFK Göteborg borta. 0-0 slutade matchen och jag minns att jag tänkte: Äntligen – nu får vi betalt för allt jobb vi lagt ner genom åren. Äntligen.
Sen gick det som det gick. Den sportsliga uråkningen som sedan följde resten av 2006 var inte nog, utan vi skulle dessutom få ett 2007 som jag utan att tveka utnämner till Östers värsta år i modern tid. Att åka ur Superettan med så många kompetenta fotbollsspelare och en så slipad organisation är inget annat än en skandal. En skandal som Cutte är ytterst ansvarig för – i den meningen att han då var och fortfarande är Östers styrelseordförande.
Trots det faller i min bok ingen som helst skugga över Curt. Så här i efterhand kan vi istället bara konstatera att vår satsning inte höll. Vi kompletterade med utländska proffsspelare som inte klarade av att prestera i vår förening och vi hade inget eget underlag underifrån som höll för allsvenskt spel. Allt detta tillhör den sportsliga delen, och det är en del som Cutte aldrig blandat sig i utan litat på de människor som haft hand om det sportsliga. På gott och ont, men trots allt mest gott. Man tycker att de sportsligt ansvariga kunde ha räddat 2007 betydligt tidigare och – inte minst – sett till att värna om långsiktigheten i föreningen.
Istället så har vi nu fått börja om igen från botten. Med många erfarenheter och lärdomar rikare. Och det – tillsammans med en ekonomi som är lätt ansträngd men i alla fall under kontroll – är det jag bär med mig som det mest positiva när vi nu satsar mot att etablera oss i elitfotbollen igen.
Den som kommer att få ta över Cuttes plats efter det stundande årsmötet har inte bara en stol att fylla, han har även att ersätta ett bultande hjärta och en skarp hjärna. För Cutte väntar det dock nya tider och nya strider. Ni har säkert inte missat att han fortsätter att engagera sig i ÖSAB, och att han liksom East Front är skarpt kritiska mot Arenastadens utveckling. Inte minst det sistnämnda engagemanget kommer ni säkerligen att starkt märka av framöver.
Efter avancemanget till Allsvenskan 2005 dansade Cutte på supportrarnas uppmaning i filmen Avarter II – därav den här krönikans titel. Och det sköna är att han aldrig riktigt slutat dansa, trots bakslag och kritik så har han kämpat vidare.
Det gör Curt Persson till en Östersupporter av den finare sorten. Tack för allt.
//Z
