Har ni också funderat över hur lätt det är att frustrerat skrika ”AVGÅ” och hur svårt det är att inte ge upp?
Jaså, det har ni ja. Jag också. Så inihelvete.
No fight left or so it seems
I am a man whose dreams have all deserted
I’ve changed my face, I’ve changed my name
but no one wants you when you lose
Jag hade – efter Huskvarnamatchen – onda aningar inför Carlstad borta. Det kändes som om vi hade allt att förlora och Carlstad allt att vinna, och det är märkligt att vi ska behöva ha den känslan. Det har troligen att göra med att vi med vår stolthet och tradition fortfarande ser oss som den logiska slutsegraren i en serie som den här och glömmer bort vad det är som fört ner oss rakt ner i skiten: Brist på långsiktighet.
1998 åkte ett konkursfärdigt Öster ur Allsvenskan, efter att ha avverkat i princip en tränare per år. Efter det så började en ny holmgång:
- 1998-2000: Jan ”Lill-Damma” Mattsson, Jan Hansson
- 2001-2003: Jevgenij Kouznetsov
- 2003-2004: Leif Widén
- 2005-2006: Lasse Jacobsson
- 2007: Giles Stille
- 2007: Jevgenij Kouznetsov/Göran Hagberg
- 2008: Jevgenij Kouznetsov
10 år med 7 tränarkonstellationer med ett totalt antal av 7 olika A-lagstränare. Hur ska vi bygga upp en spelartrupp med hjärta för föreningen under såna förutsättningar?
Vi har med andra ord fortsatt precis på samma sätt som under 90-talet, med i princip samma resultat fast huvudsakligen i lägre serier. För även på 90-talet kunde vi ha riktigt bra år då vi kunde tillhöra säg topp-5 i allsvenskan då och då, men faktum är att ända sedan Hasse Backe lämnade skutan i början av 90-talet har Öster – sportsligt sett – varit lite av en polsk riksdag.
Though I saw it all around
never thought I could be affected
thought that we’d be the last to go
it is so strange the way things turn
Drove the night toward my home
the place that I was born, on the lakeside
as daylight broke, I saw the earth
the trees had burned down to the ground
Innan ni börjar tänka efter vilka som varit sportsligt ansvariga för föreningen på den tiden och börja leka hänga gubben med deras efternamn så ska vi dock komma ihåg att vår förening varit ekonomiskt instabil å det grövsta den stora merparten av tiden. Detta har då sannerligen inte hjälpt oss. Men sedan 2005 har vi haft en ”bra” ekonomi som nu förvandlats till ”godkänd men ansträngd” vilket gör att läget börjar bli kritiskt – och om vi supportrar och/eller sponsorer nu har förhoppningar och/eller drömmar om att se allsvensk fotboll i Växjö igen så måste vi skaffa oss en sak.
Tålamod.
Serien är absolut inte färdigspelad, men oavsett måste vi ställa in oss på två olika scenarion: Det första är att vi går upp till Superettan, med eller utan kval. Det andra är att vi blir kvar i Division 1 Södra även 2009. Men oavsett vad det blir, oavsett om vi jublar eller spyr vår galla efter den slutsignal som förkunnar vårt öde för det här året så måste vi börja inse att vi måste bryta trenden.
Rest your head
You worry too much
It’s going to be alright
When times get rough
You can fall back on us
Don’t give up
Please don’t give up
Och för att bryta trenden måste vi se till att en erkänt skicklig tränare (fråga t.ex. Atiba Hutchinson eller Kaspars Gorkss) fullföljer sitt kontrakt.
Missförstå mig nu inte, kamrater. Givetvis ska man ifrågasätta tränarens beslut när en match sett dålig ut och givetvis har varje man och kvinna rätt att tycka vad de själva vill om de som styr vår förening – men någon gång, någonstans måste vi landa. Vi kan inte flyga runt ovanför leråkern som heter Division 1 Södra och tro att vi är för fina för att skita ner fötterna. Det slutar bara med att vingslagen blir tröttare och tröttare varpå vi störtar ner i skiten i alla fall fast då med näbben före. Utmattade. Utmärglade.
Got to walk out of here
I can’t take anymore
Going to stand on that bridge
Keep my eyes down below
Whatever may come
And whatever may go
That river is flowing
That river is flowing
Jag beundrar er, ni som var i Karlstad i lördags. Hade vi inte haft barnkalas för minstingen vid samma tidpunkt så funnes det nog ingen annanstans jag hellre hade varit i det ögonblicket. Att stå upp för sitt lag efter en skitmatch, den frustrationen man känner… och sjunga ”…vi sviker er aldrig…” – det är en ynnest, ett tecken på att man förstår, ett tecken på en odödlig vänskap.
Don’t give up
Cause you have friends
Don’t give up
You’re not the only one
Don’t give up
No reason to be ashamed
Don’t give up
You still have us
Don’t give up now
We’re proud of who you are
Don’t give up
You know it’s never been easy
Don’t give up
Because I believe there’s the a place
There’s a place where we belong
Nu kanske några av er känner igen ”Dont give up” som jag refererat till under krönikans gång, och om inte så råder jag er att skaffa den omedelbart. Två av popvärldens mest skruvade artister – Peter Gabriel och Kate Bush – skriver som det känns direkt till en av supportersfärens mest skruvade supporterklubbar… Det kan inte bli fel.
//Z
