Inför Skärhamn – Öster (som jag dessvärre missade) så ställde en kollega frågan: ”Hur går det i ikväll då?” varpå man automatiskt svarade ”Äh, det är bortaplan och ett ganska halvtaskigt hemmalag, Öster vinner med ett par mål” varpå kollegan suckade djupt och sade ”Jag menade förstås EM…”.
Visst ja.
I forumet har det den senaste tiden skrivits mycket om Värendsvallsspöket, som – troligen på grund av det vackra vädret – fått ersätta vår äldre antagonist Regnguden. Detta övernaturliga andeväsen sägs ligga bakom det sorgsna faktum att vi tagit så lite poäng på hemmaplan, men det är naturligtvis inte så enkelt. Det handlar i mitt tycke mest om ängslighet, och det är något som vi bara måste komma över snarast. Efter att nu ha sett topplag som t.ex. Trollhättan så är jag övertygad om att vi fotbollsmässigt är det klart bästa laget i Division 1 Södra, men att vi lagmässigt presterar strax under mittenstrecket. Därav vår placering i serien.
Varför denna ängslighet så? Från början i serien såg jag ett Öster som var för försiktiga hemåt och för stressade framåt. Motståndarna skapade då i princip ingenting alls, men det gjorde å andra sidan inte vi heller. När så det offensiva började lossna – främst tack vare en magnifik högerkant och en forward som just förtjänar titeln ”forward” – så verkar vi på något sätt ha glömt bort hur vi stänger matcher. Vi måste ha två lägen – ett sprudlande offensivt och ett stabilt grisande defensivt. För lagen som kommer till Värendsvallen är det alltid årets match, det är deras möjlighet att synas och på något sätt att göra ett avtryck i historien. För oss så är det en match i mängden som skall vinnas inför en trogen men kräsen hemmapublik.
Jag tror inte det bara handlar om psykologi. Mot Carlstad United gjorde man t.ex. vid ställningen 2-1 till Öster ett byte. Ut gick Smajlovic och in kom Einarsson, och i samma veva tappade vi den sammanhållande länken på mittfältet och plötsligt fick Carlstad ytor direkt framför vår backlinje där de kunde husera lite som de ville. Öster ville framåt, ville ha fler mål men glömde bort stabiliteten bakåt och att man redan sprungit sig trötta i värmen. Jag tycker att Schenka får ta på sig åtminstone den förlusten, då han rubbade balansen i laget betänkligt. ”Smiley” må ha varit trött och hade kanske sprungit färdigt, men ett bättre alternativ hade givetvis varit ett defensivt byte.
Framåt ser vi dock just nu ett Öster som vi inte sett på flera år. Schenka har sin vana trogen utvecklat spelarna tekniskt under vintern, och tillåter spelarna att misslyckas – samtidigt som han har ett faktiskt väldigt styrt (mer styrt än man tror) system som spelarna ska inrätta sig i. Gör man inte det så blir det bänken, vilket vissa spelare har mer erfarenhet av andra (ingen nämnd, ingen glömd). De spelare som både inrättar sig och visar att de vågar får chansen om och om igen – och därav ligger också succén för killar som Stefan Karlsson.
På tal om Stefan Karlsson så hörde jag en anekdot från Posten (killen är för er som inte vet om det brevbärare), och det är en arbetsgivare som sysselsatt många Österspelare genom åren. För en del Österspelare som nu passerat revy så handlade ofta arbetsdagen före eller efter en träning om att ”suck, jag är helt slut, tränar ju så mycket – kan jag inte få sortera istället” medan det i Stefans fall – som ett tag tränade med både Öster och Växjö Norra – aldrig gnällts en enda millisekund. Ut med posten, upp/ner för trapporna och sen så löser vi det fotbollsmässiga också. En kombination av talang och inställning helt enkelt.
Men frågan för vårt kära Öster är om det verkligen vände i Skärhamn? SMP:s eminenta skribent/krönikör Daniel ”Övningskörning” Enestubbe belyser en intressant tanke i sin skildring här från den matchen om att laget skrämts av faciliteterna på Röavallen och nu vill sikta högre än så. I just det fallet delar jag dock inte Daniels uppfattning, då definitivt borde räckt med att uppleva första bortamatchen i Torslanda… Om det vänder nu så beror det på följande saker:
1. Laget visar mer kyla och disponerar sina matcher bättre.
2. Vi inser att defensiva byten faktiskt också är en del av fotbollen.
3. Vi fortsätter att jobba stenhårt i offensiven.
Såja.
Över till Öster-rike, där det svenska landslaget i fotboll nu huserar. Lasse Lagerbäck surfar just nu sin vana trogen i smyg in på Östers hemsida och läser det senaste. Ända sedan Jevgenij Kouznetsov kom fram som en frisk fläkt i svensk fotboll 2002/2003 har träbockarnas enbente konung inte kunnat låta bli att tänka tanken att en dag få landslaget att spela Österfotboll. ”Vi ska spela kortpassningsspel med få tillslag ochha offensiva kanter/ytterbackar” tänker Lasse och ler försiktigt åt den stulna frasen.
Väldigt få känner till det, men Lasse inledde sin smygkontakt med Öster redan efter han kört fast efter EM 2000 och då började kolla upp sin företrädare Tommy Svensson som faktiskt lyckades få 11 träfötter att ta VM-brons i fotboll, men det var då inte förrän Kouznetsov dök upp som cirkeln lyckades med att slutas även i Lagerbäcks grånande huvud.
Ända sedan dess – och efter att ha blivit av med AIK-Tommy som på sedvanligt manér konstaterat att ”fotbollen tillhör huvudstaden” så har Lasse försökt smyga in teknisk fotboll i landslaget utan att Patrick Ekwall, Olof Lundh eller någon annan av de seriöst grävande 08-journalisterna skulle märka något. ”Låt de fortsätta grina över att det är så få spelare från AIK, Djurgården och Hammarby med i truppen” tänker Lasse och på nytt kommer ett leende över hans läppar.
Han lutar sig bakåt i stolen och tänker att han verkligen ser fram emot att snart pensioneras som den förbundskapten som tagit Sverige till flest internationella mästerskap, och faktum är att allt skulle vara trivsamt och tämligen underbart om det inte vore för den där… Niclas Alexandersson som alltid måste spela. ”Varför, varför, varför kunde jag inte hålla mig borta från hans fru” kommer Lasse på sig själv att mumla och hejdar sig själv tvärt när han hör orden. Minnena blir för starka. Han inser att han aldrig skulle ha hängt med Tomas Ravelli ut den där kvällen…
Nädå. Heja Sverige. Ni hade faktiskt till och med samma färger som Öster en gång.
//Z
