Så har det då hänt. Jag har för första gången i år på allvar börjat kolla in tabellen som bär namnet Division 1 Södra. Har börjat försöka hitta luckor, sökt trender och börjat analysera… och det är ett rätt brutalt uppvaknande. Vi kanske inte kommer att vinna serien i år. Det känns faktiskt så osannolikt att man måste utgå ifrån att det är sant.
Dessbättre – för oss – så är sanningen alltid komplicerad.
Ta det här med EM. Vem kunde på förhand säga att Ryssland, ett lag som bara liksom var lite lagom i vägen mellan vårt Sverige och avancemang skulle spela ut Holland efter noter? I den kvartsfinal som var… ja, vår?
Kopplingen till Öster är inte så långt borta. Kanske inte nästgårds, men heller inte i Kalmar.
Schenka är vår Guus Hiddink, en tränare som kommer till ett lag i kris, ett lag som glömt bort hur man anfaller, hur man gör mål, vad som krävs för att vinna matcher. Han kommer och säger till att börja med det självklara för alla fotbollsälskare; att det är anfallet som är det bästa försvaret och att har vi bollen så gör motståndaren inte mål. Två av huvudingredienserna i det vi kallar totalfotboll.
Jag har skrivit innan i mina krönikor att det tidigare alltid har tagit ett tag för Schenka att få sina idéer att slå ut. Det är inte en tränare som man plockar in för att vända en negativ trend fort. Det är inte han man ska kontraktera när man ligger på fallrepet för att hänga kvar, utan när något nytt skall byggas upp igen efter att rivningsfirmor bestående av lata spelare, konstiga spelare, märkliga turer kring laget samt naiva supportrar och lagledare fått härja fritt under ett antal år.
Jag inkluderar mig själv i begreppet naiva supportrar. Hade faktiskt i mitt stilla sinne trott att det här skulle gå tämligen enkelt efter en möjligen lite haltande början, men hade glömt bort att det finns fler lag i den här serien, lag som kämpat i skuggan i några år – lag som definitivt har förutsättningar för att spela i Superettan precis som vi. Lag som Trollhättan och Carlstad. Lag som förtjänar att tas på allvar.
You call on favours promised and sworn
Changing names and changing places
The blade digs deep
And the cut begins to sting
There’s more to this than reason
Or the old familiar rhythm and rhyme
Take me shake me lead me
To the floor and hey let’s swing
Jag såg Öster – Frölunda, och fick då äntligen se di rödblå resa sig ur en jobbig situation – på allvar. När jag körde hem och gick igenom matchen i skallen blev jag faktiskt glad över att vi genom ovaksamhet och tafflighet släppte upp Frölunda till 2-2; detta då vi gavs möjlighet att förändra, att förbättra och att för första gången verkligen lyckas med det. Schenka gav fan i att byta ut ”Smiley”, gjorde övriga byten rätt och de spelare som fick vara kvar på planen levererade åt en sargad Värendsvall. Det har stärkt oss som lag. Skit samma att vi saknar en och annan spelartyp, att vi bara har en anfallare som gör mål eller att vi släpper till för mycket på fasta. Vi lyfte oss när det behövdes. Jag hoppas att spelarna precis som jag verkligen tillåtit sig själva att njuta av detta.
Men synpunkter har jag fortfarande. Jag undrar till exempel om det inte är dags att Raz får åtminstone en chans istället för Rob, om ”Smedby” (Fredrik Petersson) verkligen är en mittfältare och inte egentligen en förklädd anfallare och om det därför verkligen är en anfallare vi skall värva…
Fick jag välja (det får jag inte, så ni kan vara lugna) så skulle jag helst vilja ha en Fidde Gustafsson anno 2005. En bollvinnare, en kämpe, en slipad jävel med minst två rävar bakom varje öra, en kille med specialiteter som att alltid lägga sig över bollen vid motståndarnas spelvändningar så domaren tvingas blåsa… Sånt saknar jag i dagens Öster, inte kreativitet. Inte ungdom. Inte vilja. Jag vill inte ha en sommarvärvning som värvas för att tåfjutta oss till Superettan utan en värvning som utvecklar laget.
Jag pratade om Guus Hiddink tidigare, den ryske EM-tränaren som är på allas läppar just nu, och visst är det ju alltid sådär med oss förespråkare av totalfotboll. Vinner vi är vi genialiska, fantastiska och fotbollens räddning. Förlorar vi är vi naiva, korkade och enfaldiga. Men oavsett vad så sa han några tänkvärda rader om sitt Ryssland i en intervju efter Hollandsmatchen:
”Laget är ungt och en sak jag upptäckt är att de lär sig saker väldigt fort. De har lärt sig att vara disciplinerade, att jobba med sina egna svagheter och förstå motståndarnas styrkor. De är entusiastiska att göra det vi har kommit överens om”
Det är fan i mig genialiskt att förklara ett lags framgång så komplett med bara tre meningar. Och de tre meningarna säger mig att med lite, lite mer tålamod så är vi snart där. Återigen kan vi sträcka på våra ryggar vid kaffeautomaten på jobbet eller i matsalen i skolan. Återigen kan vi stolt säga att ”Öster ja, de stöttade jag redan medan ni envisa, fega och tröga jävlar började hålla på storstadslag eller slutade gå på fotboll”. Och inte minst – återigen kan våra rödblå kamrater ute i landet med stolthet säga ”Mitt lag heter Öster” och de lika rödblå kamraterna ute i världen kan tillägga ”…inte Oster och definitivt inte Osters”.
Vi är snart där. Kom ihåg var ni läste det först. Detta är nämligen för vackert för att kunna misslyckas.
We’re going up in flames
We’re burning up in a blaze of glory
Don’t put fire into the hands
Of the weak and faint, the weak and frail
Tripping the light fantastic
Let’s celebrate our great escape
For goodness sake, it’s all the same
The sinner and saint, heaven and hell
I morgon åker ett gäng tappra och underbara människor till Huskvarna. Gänget består av spelare, ledare och supportrar, och det som skall göras – inget mer, inget mindre – är att spela en fotbollsmatch.
Vissa kommer istället med stor säkerhet att göra bort sig i Östers webb-TV. Men jag ska bara ha med de två orden ”Schenkas trianglar”. Det är en tvångstanke.
Kram och god natt.
//Z
P.S. Det fans en gång ett suveränt band med namnet The Mission, och de skapade en fantastisk låt som bär namnet “And the dance goes on”. Titeln och de engel
ska citaten är lånade från den. Ni vet, så bra skriver inte jag. D.S.
