Ibland händer det faktiskt att polarna låter bli att vrida
om den kökskniv som sitter permanent fast i min rygg. Det är inte ofta, men det
händer. I går var en sån dag.
– Jaså ni fick 1-1 mot Motala inför 1700 pers? Jag blir
riktigt avundsjuk, sa Djurgårds-Putte och
menade det.
Man har annars inte så mycket att kontra med. Puttes
Djurgården och Dagges AIK spelar ju inte längre i samma division som Öster,
inte på något sätt, hur filosofiska vi än ger oss på att vara.
Inte så att man viker ner sig helt och hållet. Det går
alltid att hitta något att raljera över. Men när Djurgården får stryk med 5-1
mot Kalmar så är inte skadeglädje det första man fylls av. Snarare depression. Och
när sen Bert Milton går och säljer sina aktier i AIK, tappar man sin ledande
hangup på Dagge. Att hans lag har ägts av en porrkung är annars något jag har
sett till att inte låta passera obemärkt. Tvärtom, faktiskt.
I fjol höstas försökte Dagge att få mig att ta ställning:
– Vilka håller du på om AIK och Kalmar möts i en avgörande match om SM-titeln? frågade han.
– Gud finns för att förhindra sånt, sa jag.
– Ja, det är möjligt, men om?
– Jag hoppar nog framför tåget strax före slutsignalen, försökte jag.
– Trams! sa Dagge med viss rätt. Svara nu!
Lyckligtvis stod vi inte öga mot öga vid tillfället så jag
löste problemet genom att bara lägga på luren. Han var arg på mig i 14 dar
efter det, men han är ju AIK:are så det kan man ju bära.
Djurgårds-Putte är till vardags inte lika infernalisk i att
rigga mentala rävsaxar. Han är mer rakt på. Som t.ex. när jag flyttade
utomlands i oktober, strax efter det att Öster hade åkt ur Superettan. Putte
hade vänligheten att hjälpa till med kartongerna.
– Jag skulle nog också ha flytt landet om jag hade hållit på Öster, sa Putte.
– Kan du inte bara bära det du ska och i övrigt hålla käften, sa jag.
Men det var då. Och det var samma Putte som i går kväll bjöd
på en ny och förtröstansfull dimension på det faktum att Öster numera inte bara
tvingas möta lag man aldrig har hört talas om, utan också tappa poäng mot dem.
– Jag blir riktigt avundsjuk.
Det var ju så han sa. Och han refererade till 1-1 mot Motala
(Motala!), till 1700 i publiken (sensationellt mycket, dessutom), till
snålblåst och regn i luften och till en straff i röven i slutminuterna.
– Jag blir riktigt avundsjuk.
Och så utvecklade han resonemanget. Han berättade om en
match i Superettan mot Enköping, våren 2000. Djurgården hade i omgången innan
fått stryk av nåt annat skitlag så nu var det verkligen dags för seger. Det var
dimma över Stadion och regn och bara ett par plusgrader. Matchen var bedrövlig,
Djurgården hade 95 procent av bollinnehavet men fick inte ut nånting av det.
Vid ett enda tillfälle nån gång i mitten av första halvlek så lyckades Enköping
komma i närheten av Djurgårdens straffområde och på nåt jhevvla vis blev det
1-0 till bortalaget. Strax därefter blev Mikael Dorsin utvisad. Det enda som
var sämre än allt det andra var… domaren.
– Vi var nog inte mer än tusen personer som stod ut hela matchen, det blev inga fler mål, vi förlorade, det var så oändligt dåligt alltihop, jag var genomblöt och frös som en hund, men jag bara njöt! För när det är som allra, allra jävligast, då är det som bäst!
Det som sen hände var att vädret blev bättre, det blev
rätsida på djurgårdarnas spel, de vann till sist serien med visst besvär och
året därpå var det snuddande nära att bli allsvenskt guld direkt.
Sånt där elände kan Djurgårds-Putte inte längre njuta av.
Men vi har den möjligheten. Och 1.712
av oss hade begripit det i söndags. Synd bara att vi inte förlorade…
Nej vänta nu. Där gick jag nog lite för långt. För med livet
är det ordnat på det obegripliga sättet att gräset alltid är grönare på andra
sidan. Medan Putte avundsjukt sneglar åt vårt håll (d.v.s. att få åka till
Trollhättan på lördag och stå och huttra bland 180 andra), så hade vi gärna
varit i hans kläder (hemmamatch mot Elfsborg härnäst).
Kort sagt: Aldrig får man vara riktigt nöjd. Mitt ödmjuka
råd till Östervännerna få bli att vi låter nöja oss med det. Så ni som har
möjlighet; anmäl er för fanken till bortamatchen mot Trollhättan. Jag kan
nästan lova skitväder, skitmatch och skitdomare. Och det får du bara inte
missa, för rätt som det är spelar vi i allsvenskan igen. Och den som då är
coolast i klacken, det är han eller hon som kan klappa grannen på axeln och
säga:
– Uj, uj, uj, du skulle ha varit med på Edsborgs IP den 24 maj 2008.
Nu ser jag dessutom på deras hemsida att FC Trollhättan slår
på stort. Dogge Doggelito ska visst uppträda. Och det blir godisregn,
sumobrottning, gladiatorspel, jätteboxning, ponnyridning och hoppborg. I
hastigheten glömde de nämna att det ska spelas fotboll också, och att
motståndaren heter Öster.
Ponnyridning och hoppborg. Jag tror inte att det kan bli jävligare. Så passa på
och njut.
