Seriefinal i Trollhättan då ja och i ärlighetens namn var det inte särskilt länge sen som man skulle varit rejält missnöjd med 0-0 där. Men tiderna och vi förändras. Öster har inlett seriespelet hyfsat stabilt bakåt – visst – men Schenkas trianglar och den offensiva totalfotbollen har vi inte sett den så kallade röken av. Men så i lördags så uppenbarade sig glimtar av ryssens ordinarie fotbollsfilosofi: brett anfallsspel, spelövertag och stor rörelse i hela laget. Endast ett faktiskt riktigt bra FCT-försvar och lite missflyt stod mellan oss och tre poäng där.
Det känns som att vi börjar få en vana av att hur det är att ”hänga på gärsgårn”; ett s.k. idiomatiskt uttryck som i det här fallet skall jämställas med hur det är att spela fotboll i division 1 Södra. Den mest elementära sanningen är den att vi aldrig, aldrig någonsin får någon hjälp med speltempot – det fick vi inte i lördags och får det inte i fortsättningen heller. Vidare kan vi enkelt konstatera att motståndarna står lågt, agerar ständigt på tårna och fokuserar på snabba omställningar. Klassiskt. Lite som Kalmar FF:s gamla klassiska 9-0-1 med Petter Wastå som spelfördelare och Dedé på topp, men okej alla Kalmarfans (ni är många som läser det här av någon anledning) – jag erkänner – det är faktiskt en annan och roligare fotboll som spelas på tångdoftande Fredriksskans nu, även om det beror mer på ett antal tekniskt skickliga spelare i laget än Nanne Bergstrands fotbollsfilosofi. Den sista mest tydliga sanningen är att domarna är… jag brukar faktiskt inte tillhöra domargnällarskaran, men i den här serien är det inte vackert alltså.
Mitt i allt detta står Öster. Laget alla vill slå, laget som kommer att vara ständig favorit i serien till dess att motsatsen bevisats. Det är ingen skam för något lag att få stryk av Öster, medan till och med ett oavgjort resultat mot något lag i serien aldrig riktigt kommer att godtas av någon Östersupporter. Ingen kommer att på allvar acceptera den här serien förrän vi kommit ur den.
Men det är tjusningen med fotboll och den mesta övriga lagidrotten; det är aldrig avgjort förrän man mött alla lag minst två gånger och poängen summerats.
Nog med sanningar alla vet och åter till själva matchen, man måste nämligen passa på att skriva om en Östermatch medan det känns bra ty redan kommande omgång kan man ju vara nere på noll igen…
Det första man konstaterade var att Emin Nouri var tillbaka. Ja alltså inte bara i truppen efter skadan och sådär, utan Emin Nouri var tillbaka. Tillsammans med överraskningen Stefan Karlsson så var det en härlig högerkant vi fick se. Överlappningar, inlägg, inspel – kort sagt – variation och fart. Underbart. Kunde vi föra över lite av detta även till vänsterkanten där Tyler Hughes blir lite låst på egen planhalva och Daniel Petersson lite för mycket i fri roll för att vara kantspelare (mer om detta nedan) i Schenkas system så… gärna för mig.
Om vi fortsätter med den offensiva biten så kan vi konstatera att det haltar fortfarande lite centralt. I och med Fredrik Peterssons känning fick vi ett nytt centralmittspar i Smajlovic och Nilsson, det var bra inställning hos båda spelarna men offensivt kom man stundtals fel i positionerna. Tomas Petrys framfart i serien har varnat konkurrenterna, han får mycket attention av moståndarnas backar och hans partner i lördags – Torallhur ”Dotti” Einarsson – kämpade väl men kunde inte skapa sig många extra ytor framåt åt sig själv (eller åt Petry). Jag gillar ”Dotti”, det är alltid 100% inställning hos killen men ser honom hittills mer som offensiv mittfältare, en anfallare måste ta mer djup än han gör.
Sist – och egentligen bäst – backlinje och målvakt. Trollhättan kom ingenstans, jo förresten ett solklart offsidemål och någon hygglig nick. Jag vågar påstå att Bild/Vasilj är seriens överlägset bästa mittbackspar, medan våra ytterbackar varierat i kvalité hittills. VI har nämnt Emin; bäst på plan och tycker även att Tyler var bra men – stackars Tyler, vad jag tjatar –jag kan inte låta bli att tycka att han ska följa med mer och längre upp i anfallen. Han har härligt svepande vänsterinlägg som vi kan ha stor nytta av, men som det ser ut nu tappar vi den dimensionen. En del av detta på grund av att Daniel Petersson kan lalla iväg lite väl mycket ibland och därmed inte ger utrymme för växling.
Och så Robin Malmqvist. I år har han för mig tagit steget från valpigt lovande till en ung men stabil målvakt. Utrusningarna är planerade, kommunikationen med backlinjen klart bättre och jag tycker mig se en annan glöd i hans agerande. Jag har haft fel om Robin, och det glädjer mig. Mycket.
Känslan som kom över en i söndags när man vaknade upp efter lördagsmatch och tillhörande utekväll var ändå: Jag har fått se mitt Öster igen. En härlig känsla. En känsla att även om det kan kännas lite segt så är vi på väg framåt. Bollen har träffat marken i ultrarapid, tryckts ihop och expanderar nu sakta för att snart trotsa tyngdlagen och flyga uppåt, uppåt…
Tänkte så smått börja runda av den här krönikan (jävlar vad jag har pratat fotboll) med några nya smeknamn. Visste ni att Patrick Nilsson begåvats med det kärvänliga (men lite krångliga)”Tvättbjörnen” eller att Enes Smajlovic nu i EF-kretsar alltid benämns som ”Smiley”? Dessa två är förståeliga på ett eller annat sätt, men något jag ännu inte fattar är varför Robin allt mer benämns som ”Wobin” (med östgöta-R)… Killen är ju från Alvesta!
Och på tal om sjuka smeknamn så kan man inte heller undgå det faktum att Johan Mattsson blivit ny tränare i Sirius. Johan, som var den genuint rena vänstermitt och sköna personlighet vi saknat i Öster ända sen han försvann, hade normalt tilltalsnamnet ”Jocke” – nån felsägning som bara blivit legio? Inom EF hade han dessutom tilltalsnamn som ”Sulfinten”, ”Gamla Uppsala SK:s robot” eller bara ”Robot”.
Kära barn får många namn. Och om ni får reda på att Mattsson även kallades ”Zingos favorit” så förstår ni: Jag önskar ”Jocke” ett stort lycka till i Sirius, vilket kan behövas. 0-11 och 0 poäng på fyra matcher ger uttrycket att börja från noll en helt ny innebörd.
Och allra sist, det var ju även mors dag häromsistens vilket jag och säkert någon annan stackars fotbollsdåre missade så här kommer den ultimata slutvinjetten:
Jag ska måla hela världen lilla mamma, jag ska måla den i rött och blått för dig.
Lev väl.
//Z
