En helg i London passerar så fort. Jag har hunnit med det mesta som man ska göra när man är där, till och med satt jag lutad mot ett trä i Hyde Park i vårsolen och var djupt sorgsen över de matchrapporter från Öster – Lindome som kom till mig via SMS (då Internet inte ville vara med och spela boll). Har nu ägnat kvällen (kom precis innanför dörren) åt att ”läsa ikapp” som det så fint heter och blev både förbannad och ännu mer ledsen – men också glad och rörd. Ja faktiskt.
En sak man inte kan lita på i London är vädret. En annan sak man inte kan lita på – vare sig man är i London eller inte – är Östers IF. Jag ville så mycket i premiären, jag ville se det där nya Östers IF ta ett sprudlande steg mot elitfotbollen igen men allt jag, ni och hela föreningen fick var ett krampaktigt snedsteg mot panikens egocentrum.
Men vänta lite nu – jag lovade faktiskt mig själv att i samma veva som Schenka blev Östers tränare igen så skulle jag stryka ett streck över ångest och gamla sedvänjor och tillåta laget att börja om. Så jag tänker inte plocka fram sågen nu. Möjligen filen. Och det är precis vad Schenka måste göra nu också.
Och jag skulle ju inte ställa några krav på det här nya Östers IF där vi bl.a. har ett helt nytt mittfält och yngre spelare än tidigare på många övriga positioner. Man kan säga hur mycket som helst att ”killarna har ingen press på sig” men något som är fakta och som både de – och vi – måste hantera är att pressen faktiskt finns där. Och det är lite det som gör mig glad och rörd.
Över 2400 personer såg premiären. EF enligt uppgift mycket bra på huvudläktaren. Engagemanget fick sig visst en törn av en usel andra halvlek men… det vi måste vända det här till är att det inte skall vara pressande att gå ut för en kräsen hemmapublik på Värendsvallen för de här unga killarna utan inspirerande.
Ska vi vända uppåt så fort som vi vill så måste vi göra det rätta och det rätta är uttrycket som Stig Svensson gjorde till sitt:
En match i taget.
Och med det resonemanget är det ny match nästa helg. Torslanda. Jag passerade därigenom senast idag på väg hem från flyget, det är ingen arena vi snackar om det… är en fotbollsplan. Och jag kan visst förstå att folk för allt i världen inte vill uppleva mer sorg nu men om vi nu tänker oss det troliga scenariot att flera av Östers yngre spelare känner att de svikit stora förväntningar på dem – något som de högst troligen ännu inte lärt sig att hantera – så vore business as usual det allra bästa vi kunde göra. VI glömmer skiten mot Lindome och ser fram emot ny skit – eller gyllene regn – mot Torslanda.
Chansen för det senare ökar om vi är där. Stöttar. Leder väg. Jag vill vara där, jag vill ha kul, jag vill se Öster spela boll.
Jag är så medveten om att många av er säger ”bullshit, det här är bara en massa romantiskt Österdravel förtäckt i ren propaganda”.
Men då har ni ännu kvar att uppleva känslan att vara med när det vänder. När frustration och nervositet vänds till lycka. När man ser en oroligt flackande blick förvandlas till knivskarp falksyn.
Min Londonvistelse så. Sista dagen var idag, och jag summerar att det har varit en fantastisk helg. Jag gillar att engelsmannen i gemen fortfarande häver ur sig ett excuse me om han råkar springa över någon i tunnelbanan, fascineras av pubkulturen och blir givetvis hänförd av alla fantastiska byggnader och vyer som finns i denna stad.
Och så fotbollen förstås. Den fanns där, fast jag inte såg en enda match på fyra dagar.
Idag på tunnelbanan på väg mot Stansted klev en kille av vid Holborn iförd en sweatshirt med Crystal Palace-badge på. Och några minuter senare vid Liverpool Street så såg jag en annan kille med QPR-väska.
En påminnelse om att världen ännu inte helt transformerats till den där avskyvärda ”jag gillar allt som andra gillar”-kulturen, att världen fortfarande har plats för drömmare som en dag kanske får uppleva sina drömmars mål – eller dö med drömmen ouppfylld. Spelet däremellan är det magiska med fotboll, att ett lags villfarelser kan betyda exakt lika mycket för olika personer oavsett serie eller nivå på spelet. En förlust är alltid en förlust, och en vinst är alltid en vinst.
I mardrömmens värld hade bägge de här killarna eldat upp sina Palace och QPR-attiraljer för länge sedan och bytt ut dem mot Chelsea eller nåt. Men vi är uppenbarligen inte där än.
Tack och lov.
//Z
