I dagens DN får sportkrönikören Johan Esk en egen helsida för första gången att skriva om precis vad han vill. Han väljer då att skriva om en bild tagen av Jonas Ekströmer där jag visserligen saknas (Jonas riktade kameran någon centimeter för mycket åt höger) men som för mig symboliserar en av de lyckligaste och galnaste dagarna i mitt liv: Cafe Opera – Öster 2002.
Jag ljuger inte när jag säger att jag fick tårar i ögonen när jag läste hans krönika.
Esk skriver bland annat så här:
”Undrar du vad människan med glasögonen håller på med och tycker att han verkar barnslig, vuxna karln, då har jag full förståelse. Men kan bara beklaga. Du har missat en flyktsoda som tillhör de skönaste samhället kan erbjuda.”
Precis så är det ju. Ibland har man dåligt samvete för att man fortfarande – som tvåbarnsfar, stabil inkomst och ett tillrättalagt liv – inte kan låta bli att uppleva fotboll sådär innerligt som för mig endast en plats i en samlad Östersupporterskara kan erbjuda. Det är en drog, en kick som – närmast jämförbart – har något religiöst över sig; du kan rabbla spelsystem och teknik för mig tills både du och jag spyr men till syvende och sist är det ändå de där små, små ögonblicken av lycka som är helt avgörande för att jag fortfarande då och då kastar av mig den lagom propra konsultkostymen och ser Öster spela boll.
Just det där ögonblicket hade allt. Först förväntan, Johan Mattsson lägger upp bollen. Han hade inte allt som fotbollsspelare, ”Jocke” – men en ytterst delikat vänsterfot. Det var perfekt läge, några meter utanför straffområdet. Café Opera ställde upp sin mur, Östersupportrarna på plats klappade nervöst.
Sen kom chocken. Bollen skruvade sig hur underbart, magiskt och galet som helst perfekt över muren och landade i målvaktens vänstra kryss. Det blev precis knäpptyst. I en millisekund.
Efter det följde 10 sekunder av total kaosartad lycka (se bilden) och sen – kanske aningen oväntat – ytterligare 10 sekunder av total rädsla och ångest.
Det som inte bilden lyckas delge är vi Östersupportrar på sektionen – totalt ca 1500 st – mestadels stod på en brant sittplatsläktare med hala och smala träbänkar. När målet kom rusade Mattsson – helt ifrån sig av lycka – mot klacken som svarade med samma medel. Trycket bakifrån blev överväldigande. Folk ramlade över varandra och ner mot räcket som bågnade av tyngden. Två matchvärdar stod närmast räcket, såg vad som höll på att hända och bokstavligen slet de yngre supportrarna över räcket, de som stod längst fram och ner på löparbanorna. Som tur var höll räcket som inte var konstruerat för en galen ståplatspublik men med tanke på hur det såg ut efteråt så måste det varit väldigt nära att det gav med sig. Och vad som hänt då vågar jag inte tänka på.
När vi konstaterat att det slutade lyckligt så kunde vi fokusera på resten. Resultat efter resultat gick vår väg (full omgång i och med att det var sista matchen), och när Anton Axelsson propellerfintade in 0-2 mot slutet och allt var spikat så var våra tankar redan i Allsvenskan. Väl där skulle de grumlas lika obönhörligt som fruktansvärt, ironiskt nog på exakt samma arena – men mer om det senare.
Efter matchen backade Café Operas matchvärdar (som stod nedanför oss på löparbanorna) och folk vällde in på planen. Man vandrade omkring som i en dimma. Jag minns bara lösryckta händelser, t.ex. hur folk plockade med sig grästovor, hur en supporter kom gående med ”Jocke” Mattssons vänstra fotbollssko i näven och precis innan vi skulle lämna arenan för att åka hem mot ett annat magiskt ögonblick – firandet på Stortorget – så såg jag i ögonvrån en tårögd och rökandes(!) Jevgenij ”Schenka” Kouznetsov bli intervjuad av Mats Olsson. En klassisk intervju blev resultatet. Olsson blev själv märkbart tagen av den där kvällen; han har återkommit till den i sina krönikor, och Öster som han gärna skrivit elaka saker om tidigare fick nog allt en liten plats i hans hjärta.
Nu tillbaka till Olssons konkurrent Johan Esk. Han skriver en annan väldigt sann sak:
”Christer Karlsson glömmer aldrig den härliga resan hem från Stockholm, men för varje mil kom han längre ifrån det extatiska lyckoruset och det värsta för alla som varit med om såna här ögonblick är vetskapen. Det finns ingen reprisgaranti.”
Nej, vi vet ju inte om vi någonsin får uppleva något liknande igen. Och kanske kommer jag den gången – om den nu då inträffar – välja att stanna hemma av någon anledning. Kanske missar jag ett av livets stora ögonblick. Det är fruktansvärt att börja tänka sådär.
Ett år senare – sista omgången i Allsvenskan – var vi återigen på Stadion, fast den här gången placerade på en ihoptryckt kortsida med huliganstaket och med nyblivna svenska mästarna Djurgårdens IF som motstånd. Leif Widén hade tagit över efter ”Schenka”, Djurgården firade sitt SM-guld på hemmaplan och förnedrade oss totalt. Halmstad vek ner sig totalt borta mot GIF Sundsvall som var ungefär lika usla som vi det året, men som alltså klarade sig undan nerflyttning med en hårsmån. Och Öster följde Enköping ner i Superettan igen.
Och sen vet ni ju tyvärr hur pendeln har svängt fram och tillbaka sen dess.
Men det känns ändå speciellt och lite märkligt på något sätt. Johan Esk påminner oss i dagens DN om ett av Östers största ögonblick i modern tid, och Östers tränare – mannen som ska få Öster att uppleva nya stora ögonblick – heter nu precis som då Jevgenij ”Schenka ” Kouznetsov.
Är det ett tecken?
Avslutningsvis så minns jag faktiskt inte vad som hände med ”Kiddes” glasögon. De bör ha blivit krossade. Som drömmar ofta blir.
Fast att sluta drömma går inte. Ett stort tack till Johan Esk för att du påminde mig om det.
//Z
Länk till krönika i DN (med större bild): http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1077&a=750213
