Om jag i min senaste krönika förutsagt att jag skulle vara en ny människa efter helgen så kan jag härmed dementera detta. Det är liksom samma gamla oroliga, abstinensfyllda men envisa Östersupporter som skriver om sina förvirrade tankar.
Inte ens titeln på krönikan har jag kommit på själv. Bah. Förlåt Tage.
Men det har ju ändå hänt lite saker sen sist, så låt oss börja med den där matchen i fredags mot Länslaget, den som man sett fram emot så länge. Första matchen. Men man insåg ganska snart att någon klang och jubelföreställning skulle det då rakt inte bli; trötta och/eller försiktiga spelare i Öster och tämligen anonyma spelare i Länslaget. Vi kan väl dock säga så pass mycket att Pettssonvärvningarna (Daniel och Fredrik) från Kalmar är oerhört nyttiga förstärkningar. Bägge gjorde en riktigt bra första halvlek medan endast centralmitts-Fredrik fick spela andra och såg då tämligen tröttkörd ut. I sin ordning i januari ska väl tillstås.
Den stora behållningen med matchen var annars ett tämligen stabilt försvarsspel (Stilles anda lever moahahaha) och den unge samt respektlöse Alexander Henningsson som for fram som ett yrväder på sin kant. Ingen av provspelarna i Öster imponerade något särskilt på mig, men Älmhultsgrabben Kalle Svensson i Länslaget som tidigare provspelat med Öster var en av planens bästa spelare.
Vilket ju då säger sådär mycket.
Enes Smajlovic, Ljungbymittfältaren som just nu förmodat otåligt väntar på svar om sin fotbollsframtid, var på semester och missade matchen. Förhandlingarna mellan Öster och Ljungby går sakta men säkert framåt efter vad jag kunnat förstå; har fått lite det intrycket från båda kanter så att säga. Det känns som den smilande Enes blir nästa nyförvärv som presenteras, särskilt nu som Daniel Svensson definitivt avböjt ÖIF då han skrev på för LB07 häromdagen. Där blir Svensson klubbkamrat med tidigare lämnande Marco Da Silva, och även om vi kanske inte riktigt vill erkänna det så är båda klart kännbara men i viss mån nödvändiga förluster. Jag vill önska dem lycka till där nere. Hoppas de får elljus i Limhamn snart.
Jag börjar också så smått inse vikten av tålamod med killarna 2008.
Det kommer att vara betydligt mindre erfarna herrar som är med i startelvan och jag är lite rädd för att de skall drabbas av någon form av prestationsångest. Jag tittade tillbaka lite i gamla Öster News och de matchrapporter där från 1999 och 2000 och kände lite av en röd tråd. Unga spelare i en klassisk förening som hela tiden jämförs med bilden av ett bättre lag. Förra året var vi en av favoriterna till att vinna Superettan, i år är vi skyhöga favoriter att vinna Division 1 Södra. Kan Schenka lyfta spelarna igen som han gjorde 2001 och 2002? Kan han vända ängsligheten till något positivt? Kan vi supportrar stå ut med att vi inte kommer att vinna allt?
Jag minns hur man 1999 och 2000 ständigt kastades mellan himmel och helvete. Där den malande oron för föreningen ekonomiskt och sportsligt liksom gjorde varje match till något unikt och lika jobbigt som viktigt. Det handlade inte bara om vilken serie man får lira i eller vilka lag man får möta, det handlade om överlevnad. En seger var guld värd i ordets rätta bemärkelse.
Och det brukar lysa illröda varningslampor, sirener ljuder och den inre rösten manar till ”sansa dig, sansa dig” – men jag måste få skriva några rader om Växjös hockeylag Lakers. Jag känner igen situationen – den svåra ekonomiska – som de nu hamnat i lite för väl nämligen.
Jag tror att både Öster och Lakers nu är tämligen överens om att Växjöpubliken är svårflörtad. Kanske kan man till och med ta ordet bortskämd i sin mun. Vi pratar om en kunnig publik som är vana vid elitidrott, och som egentligen inte imponeras av något annat än uttryck som serieseger, motståndarkross och fint spel. Det måste hända något hela tiden. Jag tror att en stor del av hockeypubliken i staden väntat på att Lakers ska ta det sista steget och på allvar utmana mot Elitserien, och när det inte händer fort nog så ökar frustrationen – från både klubbledning och publik. Och pengarna snurrar allt fortare…
Satsa sig ur krisen är ett populärt uttryck. Men vi Östersupportrar och även supportrar till andra lag har lärt oss att uttrycket ofta är exakt lika tomt som bankkontot. Finns det inget på det ena, så finns det inte något på det andra heller.
Många personer kastar skit, öser ur sig sin frustration eller ja – vad ni vill – på Växjö Lakers just nu. Någon eller några Östersupportrar som stöttar andra lag i hockeyn vet jag hånler och tycker att en självgod förening fått smaka sin egen medicin. Men då har man inte något direkt gott minne, och man är sannerligen ganska naiv om man inte tror att Östers IF också mycket väl igen kan få problem med saker som likviditet om 2-3 år om satsningen mot eliten misslyckas. Vi måste istället själva vara oerhört vaksamma och själva lära oss av ännu ett aktuellt exempel.
Det är svårt för alla föreningar att balansera, våga dra i bromsen när man närmar sig det där magiska order elit. Kanske särskilt i Växjö där vi då alla tycks förvänta oss det. Öster har haft svårt att leva upp till det i flera omgångar, Växjö HF rasade ihop totalt och IFK Växjö har också – nyligen – dragits med enorma ekonomiska problem. Hockeyn i Växjö har bara varit allra högst i eliten något år på 60-talet, så den framgång man har haft nu de senaste åren kan man nog säga är det bästa som hockeysupportrarna i staden upplevt. Kanske också kommer att få uppleva inom en överskådlig framtid.
Det är inget konstigt, och det är heller inte världens undergång. Det är verkligheten.
Den 9:e februari möts Öster och Lindsdal i en träningsmatch. Det är också verkligheten.
Stor i motgång och i medgång. Men ändå med ett litet vad var det vi sa bakom ryggen.
//Z
