2008 är snart här. Men innan vi når dit så ligger vi just nu lite i ingenmansland; tidpunkten då man liksom ska sammanfatta året som gick. Och då ni befinner er på en hemsida där majoriteten besökare är Östersupportrar så inser ni säkert vad det kommer att handla om. The revealing and shocking truth.
Jag brukar villigt erkänna att fotbollssupportrar är något av det mest godtrogna som finns här på jorden. Och kanske är vi Östersupportrar allra värst; vi såg vår klubb genomföra det största fiaskot i dess historia under 2007 utan att reagera kraftigare än ett kvartssamtal i halvtid. Jag såg mina medsupportrar först bli förbannade, sedan vansinniga, sedan ledsna och mot slutet helt uppgivna. När väl degraderingen inträffade efter de sjukt märkliga slutomgångarna så var alla liksom inställda på det. Förberedda. Allt hade verkligen gått åt helvete 2007, så varför skulle det inte göra det de sista omgångarna också?
Det är många som nu snackar om att Öster var inte bättre och förtjänade nerflyttning men då tycker jag att man gör det väldigt enkelt för sig och oförtjänt pissar på flera spelare och ledare. Det avgörande i fotboll är att göra mål, vilket vi misslyckades med så totalt i år att jag tror(hoppas) att det saknar motstycke i föreningens historia. Men egentligen precis allt annat tydde på en slags mellansäsong i Superettan, sett till t.ex. andra kritiska saker som spelfördelning och antal insläppta mål. Självklart ska vi ödmjukt ta med oss inställningen vi är här för att vi är inte bättre med ner till Division 1 Södra men det är ändå ingen anledning till att för det ta till domedagsprofetior och tävla om att på fyndigaste sätt säga att föreningen är totalt körd i botten.
Det är väldigt populärt i Växjö att jämföra Öster med de lokala rivalerna och ändstationerna Halmstad BK och Kalmar FF. Det är ju så ni ska göra förstår ni väl. Och det är bara att erkänna att visst, det finns många saker vi kunde gjort annorlunda men vare sig HBK eller KFF har någonsin gjort en sådan snabb resa från nära total konkurs och kollaps (efter 1999) till allsvenskan (efter 2002). Det kom in väldigt mycket nytt folk i ÖIF väldigt snabbt, och efter att ha insett 2003 att vi inte ännu hade en organisation eller lagbredd som klarade allsvenskan så dunsade vi ner, började inleda en långsiktig strategi och studsade upp i princip direkt igen.
Och då kom pengarna. Riskkapital och sponsorpengar. Och nu skulle vi få ut det mesta för slantarna, vi tittade på meriter och spelare i deras rätta miljöer för det är ju så man ska göra – men vi glömde bort att fotboll är en lagidrott. Att man som lag inte är bättre än individerna med den sämsta inställningen, och att ingen i ett fotbollslag lyfter sig om de inte känner motivation för att göra det.
Idag kan man nästan hånflina lite åt hur mycket alla vet idag men inte hade en aning om då. Sanningen är lika enkel som brutal – Östers styrande och flera av oss supportrar ansåg att vi fick mer krut för pengarna utomlands. Kanske handlade det ändå lite om Atiba Hutchinson; lite som shit, honom fick vi billigt, nu ska vi hitta flera sådana i liknande länder. Och vi glömde hur utomordentligt stor fotbollsspelarmarknaden är, och att Hutchinson borde varit en totalflopp sett till liknande värvningssituationer och pris. Och att det även bakom sådana klara stjärnor måste finnas spelare med hög lägstanivå som håller spelet uppe när individerna har en dålig dag och misslyckas.
Vi kan också ta värvningen av angolanerna Yamba Asha och Figueiredo under 2006. När de spelarna äntrade Värendsvallen efter VM-uppehållet var det gigantiskt stort. Och normalt sett hade de värvningarna stärkt vilken allsvensk förening som helst, men istället fick de båda angolanerna hamna i en förening där värvare och tränare inte verkade prata samma språk och där de båda användes på fel sätt från början. Man kan faktiskt säga att språkförbistringen i ledningen var klart mycket mer till Östers nackdel än den som kunde tänkas ha funnits mellan spelarna…
Dock var den totala katastrofen och missbedömningen när Öster anställde Giles Stille som tränare. När en spelartrupp som upplevt en stor missräkning och hamnat i en negativ spiral konfronteras med en tränare med noll erfarenhet av situationen och – som det skulle visa sig – även ha noll koll på att motivera och entusiasmera så var utgången av säsongen redan klar. Vi hade faktiskt spelare med vinnarskallar även inför 2007, men de monterades lika effektivt som motbjudande ner. Stille kunde dock faktiskt ha lyckats på sikt, det är en tränare man skulle kunna rekommendera ett ofärdigt lag på väg uppåt – när han får styra individer från U-leden och uppåt tror jag till och med att han är riktigt skicklig. Men att hantera färdiga spelare med egna erfarenheter klarade han inte, och därmed var han tokfel för Östers IF anno 2007.
Men det är så enkelt att konstatera allt sånt här i efterhand, och så mycket svårare att styra laget rätt i framtiden. Jag har stundtals varit lite dryg mot Fidde Gustafson i mina krönikor, jag har tyckt att han har haft väldigt många åsikter och i vissa avseenden varit väldigt kall mot Östers IF. Här har jag nu ändrat uppfattning. Fidde röt till och pekade på de delar han ansåg inte fungerade och gavs sedan chansen att själv vara med och påverka – och att han tog den tyder på ett sunt hjärta. Och med ett sådant i botten är det svårare – dock inte helt omöjligt – att misslyckas.
Så det känns bra ändå. Men mer känslor inför framtiden får hamna i framtidskrönikan med namnet Det blåa står för hopp som ni kan läsa här om någon dag…
//Z
