Ketchupeffekten. Hört talas om den? Först kom ingenting, sen kom ingenting och sen fick vi nygammal tränarkvartett, två nya spelare och en ny målvaktstränare. Och nästa vecka inleds med första vinterträningen och (förhoppningsvis) en till stora delar ny Österstyrelse. Frustrationen har bytts mot en känsla av lycka. En känsla av att hjärtat har återuppstått.
Det första som hände i veckan var att tränarna blev klara. Kouznetsov huvudtränare, Wibbe assisterande till Schenka, Ludde U21-tränare och Otto assisterande till Ludde. Hela kvartetten har lirat i Öster, flera av dem till och med tillsammans för inte alls så länge sedan. Två av dem har landslagsmeriter (Sovjet och Sverige), samtliga har varit proffsspelare och alla bor de i Växjö.
Givetvis är detta ingen självklar garant för succé, men jag har svårt att hitta en bättre ekonomiskt försvarbar och sportsligt rimlig lösning för Östers IF i den situationen vi är i just nu.
Och det är inte nog med det; idag nåddes vi av informationen att Pål Lundin blir ny målvaktstränare i Öster. Två dagar i veckan + matchdagar ska Pålle berika föreningen med sin kunskap och blotta närvaro. Jag tror att det blir skitbra. Utöver alla rövarhistorier som berättas om herr Lundin så är det en otvivelaktigt en duktig målvakt vi snackar om. Tror att han kan få ut värdefull information till sina adepter, samtidigt som det lär garvas en del där nere vid stolparna. Och det behövs det också.
En av målvakterna Pålle får under sina vingar blir en bekant nykomling: Rasmus Rydén, brorson till f.d. klubbchef Ola Rydén, skrev nyligen på ett kontrakt med föreningen i sitt hjärta. Rasmus är en skön kille som gjort bra ifrån sig i Falkenberg så sent som i år, vilket gör att det inte bara känns som en komplementsvärvning utan även som en ökad konkurrens och spets. Och det behövs inte minst när vi har en viss osäkerhet kring våra andra två huvudmålvakter; Robin Malmqvist som vid sin senaste match hade det tungt mellan stolparna efter sin allvarliga ögonskada och Robert Veselovsky som växte väl in i kostymen mot slutet av serien men vars framtid ändå är osäker. Välkommen hem, Rasmus!
Sen blev ett ihärdigt och aningen kontroversiellt rykte den senaste månaden också en realitet; en viss Daniel Peterson spelar för Östers IF igen under 2008. Kontroversiellt på grund av att Daniels senaste klubbadress är Kalmar FF, en förening han gick till från Öster inför säsongen 2005. Och med tanke på den situationen vi befann oss i just då var det oerhört provocerande när man enbart såg på det genom sina supporterglasögon med inbyggda skygglappar. Det passade så bra att göra Daniel Peterson till en så kallad Judas.Jag ska direkt erkänna att jag inte var glad då. Och jag ska också erkänna att jag skarpt gillade en supporters tilltag att skänka Daniel Peterson en läderpåse innehållande penningar (liksom Judas då fick för att förråda Jesus). Jag tänkte även att jag inte ville se Daniel Peterson spela i den rödblå tröjan igen. Någonsin.
Nu gillar jag iochförsig fortfarande tilltaget med läderpåsen, men de övriga åsikterna har ändrats. Låt mig försöka förklara.
När en spelare lämnar min förening för värsta konkurrenten gör det ont. Jag vet så väl att det inte egentligen är min förening och att det rent krasst är ett jobb vi pratar om – men det är inte så enkelt når man låter sina känslor tala. Kärleken är komplicerad. Öster är kärlek. Och här blev kärleken till ett otäckt scenario där min käresta kort och gott dissade mig på krogen och istället gick hem med ställets i mina ögon allra fulaste, töntigaste och mest vedervärdiga grabb. Lite så ungefär.
Men sen går tiden. Och den läker. Och dessutom får man reda på lite mer om vad det var som låg bakom beslutet den där hemska utekvällen, varför exet gjorde valet just då. Och då växer en förståelse fram och man tänker att kanske är jag inte helt redo att öppna pipelinen till hjärtat fullt ut, men att jag ändå tänker behandla exet som en av mina vänner. Och där är jag nu.
Om vi ska skippa halvtaskiga metaforer åtminstone ett stycke eller så kan jag även påminna om hur Daniel en gång valde att stanna i Öster före att gå till ett mycket bra bud hos Malmö FF efter succéåret 2002.
Så med tanke på ovanstående, samt att min förening lite just nu sitter med ett gäng blödande sår och är i behov av alla plåster man kan få tag i så hälsar jag Daniel Peterson varmt välkommen till Öster igen.
Så.
Nu ska jag lägga mig och ladda inför morgondagen. Den blir fullspäckad. Först en massa jobb följt av Östers första träning efter höst/vintersemestern och senare medlemsmöte på kvällen. Och jag tänkte närvara på alla tre. Och efter vad jag fått berättat för mig om de nya krafterna som föreslås verka inom Östers IF 2008 och framåt så kommer jag till fullo att stötta det styrelseförslag som kommer att läggas fram och njuta av att det återigen känns som att vi är på rätt väg.
Easily swayed som så många gånger förr, men slutar man hoppas så slutar man även att leva.
Det känns verkligen som att hjärtat är tillbaka. Sa jag det?
//Z
