Den senaste veckan, då chocken börjat lägga sig och sanningen sjunka in har jag berörts av glöden. Jag ska erkänna att jag varit rädd att Östers supporterförening East Front skulle vara nära döden redan vid det här laget, men de känslorna har jag som väl är övergett nu. Vi lever. Fruktad död har förvandlats till brinnande glöd.
Och bara för att omkullkasta mina egna teorier lite ska jag fortsätta med att säga: Visst, vi vet inte hur det känns att få se Öster förlora med 0-1 borta mot Torslanda ännu, eller med möda klara 0-0 i Smålandsderbyt mot IFK Värnamo. Vi vet inte om en dålig start i Division 1 Södra 2008 medför mer ännu en skvätt tändvätska åt glöden eller att vi får se den slockna via ett stilla duggregn.
Men jag tror inte på det sistnämnda. Det är helt enkelt för mycket att förlora.
Vi har sett vårt Öster göra en resa åt helvetet till, men fan heller att vi ska låta det förstöra den gemenskap, glädje och galenskap (de tre G:na) som vi skrapat ihop genom åren. Förra veckan skickade jag över några ZIP-filer med gamla EF-bilder till herr Nilsson (som vi kan kalla Labila Kabila för, lite fyndigt är det allt med tanke på den vita keldjursapa vid namn Robert som nämnda person köpte som mascot under en bortamatch i år) och jävlar vad minnen det dök upp när man kollade igenom de där bilderna igen. Ni kan också hänga med här genom att klicka på Media (Bilder) härintill och läsa mina rader samtidigt som ni skådar.
Om vi börjar med galleriet Från guldstrid till kris 92-99 så ser vi några riktigt tidiga bilder på East Front som det var då. Man känner enkelt igen ynglingarna Kurtz och Lewinsky på bild 4 och 5, men har svårare att spotta lille Skägget utan ens några ynkliga små fjun på bild 16. Askan och Karl-Erik har inte åldrats många år (bild 22) medan Thomas Ravelli som på bild 43 och 44 erhåller sin present från klacken som tack för comebacken 1999 (en porrfilm) nu har blivit en göteborsk gubbe och snart fipplat bort sin fina småländska helt.
Oslagbart.
Nästa galleri Ur kris till allsvenskan 00-02 känner vi igen den klassiska bilden på en glad TAIF:are vi kan kalla Janne Salpa och tränare Kouznetsov (Bild 3), ser en festglad KIK på bild 25 och ännu en klassisk bild från Gunnilse (bild 33). För att inte tala om kvällsdoppet efter matchen på bild 34. Röktifot mot Kalmar 2001 är också dokumenterat (bild 39-43), å jävlar vad pinsamt. Vi hade rökmaskin, och Kalmarfansen hade McDonaldsballonger. Utomhus. Tjena…
Sen har vi ju resorna till våra bröder i Rostock när Hansa mötte HSV under 2004, och de både UEFA-kvalen i Wrexham respektive Liepaja. Och det bara fortsätter… som ni märker kunde jag hålla på hela natten men jag ska jobba imorgon. Tyvärr.
En del kritiker säger att EF är för internt, och det påståendet underblåser jag ju ganska klockrent med denna krönika. Det går inte att låta bli. Att ignorera sin historia bara för att vara kreti och pleti till lags är inte East Front. Skulle vi göra det skulle vi ta död på allt det vi har skapat. Det vill nog ingen nuvarande medlem iallafall.
För redan nu ser jag framåt. Efter några veckors uppehåll från det här sjuka släktet brukar man mjukstarta med en träningsmatch i Tipshallen. Sen blir det tätare och tätare, intimare och intimare, viktigare och viktigare… samling på pub innan hemmapremiären, bortapremiären, första lördagsresan m.m. Jag tror allvarligt talat att man aldrig någonsin kommer att bli för gammal för detta. Jag hoppas inte det.
Men jag vill inte bara prata gamla minnen. Jag vill ge en känga – menat som en lyckospark – åt de yngre medlemmarna i föreningen som nu måste börja ta sitt ansvar för att föra oss vidare.
Många av oss äldre har sett er, och vi ler av ren glädje varje gång. Ni gör snyggare flaggor än någon annan någonsin klarat av i EF, ni drar igång klacken på bortamatcher bättre än vi gjort på många år och har precis lika sjuk humor som vi äldre i bussen. Lyssna noga, för det är er tur nu. Ni ska fortsätta skriva EF:s historia, och jag lovar er att det inte kommer vara någon enda gubbjävel som kommer att försöka hindra er. Vi kommer snarare att stå där bakom er; vi kan hjälpa till med de tråkiga administrativa bitarna så att ni kan fullt fokusera på att få fler unga att upptäcka supporterlivet. Och utveckla EF till att bli det ni själva vill.
På East Fronts kommande årsmöte ska en ny ordförande väljas, efter Magnus Skagert a.k.a. ASAP som gjort ett fantastiskt jobb med klubban. Jag hoppas att vi får ett ungt namn, och med ungt menar jag under 25 år – eller i den åldern. En supporterförening skall vara något annat än en vanlig bolagsstyrelse, shit – tillochmed en annan skulle räknas som rena snorvalpen i de sammanhangen. En supporterförening som East Front skall vara ung, och därför styras ungt.
Så är det.
Och jag hoppas att jag även som pensionär ska kunna hänga på en buss eller motsvarande till en bortamatch och jubla åt tre Österpoäng, eller för den sakens skull – skippa deppandet och skapa nya sjuka men härliga minnen i bussen istället – efter noll Österpoäng. Och detta tillsammans med Östersupportrar i alla de åldrar, politiska åsikter och olika inriktningar – precis som idag.
Låt Öster förena oss även i framtiden.
//Z
