Lördag morgon. Cirka en och en halv dag till nästa match. Och det är matchen då jag återgår till barrikaderna. För efter att sett huvuddelen av säsongen från en bekväm stol på huvudläktaren tänker jag återigen göra Norra Stå till mitt hem. Försöka spola tillbaka i tiden då det verkligen glödde på ståplats; vi var inte alltid många men hjärtat hos oss som var där befann sig oftast utanför kroppen – antingen utslitet i frustration och sorg eller liksom utsprängt ur bröstkorgen i ren glädje. Vi måste hitta tillbaka dit.
Nej det gäller för mycket för mig nu. Jag klarar inte att distansera mig, att se nyktert på det här med Östers IF längre. Jag tror inte jag skulle kunna förlåta mig själv om vi supportrar skulle svika laget de sista matcherna och jag inte är med och påverkar. Jag tror inte det. Sån är jag skapt.
Om någon månad när serien är färdigspelad så har jag kritik att komma med. Skarp kritik. Och det oavsett vilken serie vi spelar i. Men nu skiter jag i det, nu gäller huvudspåret. Stötta. Stötta som fan. Lyfta spelarna, få de att känna att det inte håller att gå ut och göra en dålig insats för Östers IF utan att de själva ska må rejält dåligt efteråt. Och då menar jag givetvis inte genom hot eller annan skit, utan jag menar att deras samveten ska skrika dem sömnlösa om nätterna – och samvetena skall skrika ungefär så här: Hur kunde vi svika Östers IF på det här sättet?
Det är nämligen så in i helvete mycket allvar nu.
Och nej, jag begär inte fyra raka segrar – jag inser att det lär vi inte få se i alla fall. För det är det fortfarande för mycket hämmande ångest inblandat och för mycket osäkerhet som finns i spelarnas bakhuvuden om vad som händer nästa år. Men i varje match så måste vi gå för seger, vi har inget alternativ förutom att följa det gamla ordspråket: Hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.
Det håller inte att gå in och försöka klara oavgjort mot ett kontringsspelande Ljungskile i ett allsvenskt lyckorus, det håller inte att fegspela mot ett mittenbekvämt och avslappnat Åtvidaberg, det håller inte att försöka trötta ut ett ojämnt och svängigt Mjällby och det håller tamejfan inte att bekvämt försöka spela hem matchen mot ett stabilt Enköping.
På grund av läget måste vi ta varje chans till en trepoängare, för tro mig mina damer och herrar – det här kommer inte att vara avgjort förrän sista matchen. Kanske kommer det krävas poäng i Enköping, kanske kommer det krävas att vi inte förlorar med mer än två mål – det är såna scenarion vi har att se fram emot. Alla helvetes kval.
Schenka har varit med om det här innan. Fast då handlade det om gradering, inte degradering. Och vändningen kom efter en katastrofal match mot Åtvidaberg borta och ett av oss supportrar uträknat Öster slutade som segrare i Superettan efter extremt märkliga två sista omgångar.
Man kan inte bara rycka på axlarna och säga att det är kört. Inte ens om vi mot förmodan skulle göra två bottennapp i rad och vika ner oss även mot badpojkarna Wålemark från Ljungskile.
I torsdags var jag och pratade med SR Kronobergs Marcus Sjöholm över en fika och en inspelare på Askelyckan. Det blev ett riktigt bra reportage av det i gårdagens Fem mot tre, och på något sätt var det faktiskt skönt att få prata ut i media. Kanske börjar jag förstå BigBrother-Linda Rosing bättre nu. Alltså kanske.
Det där sista var ett slags försök att skoja till det. Ungefär så pass antihumoristisk är man nu sisådär en och en halv dag innan nästa match. Hjärtat gör sig redo att leva utanför kroppen i några timmar. Allt är som det ska. Jag inbillar mig det.
Vi ses på Norra Stå.
//Z
