Krönika: Gubbexpressen

Imorgon är det allvar igen. Vi lägger normala livet bakom oss för några timmar och åker med bussen till Åtvidaberg där himmel eller helvete väntar oss. Vi vet inte riktigt… nej vänta förresten – vi vet ingenting. Det mesta i vårt andra liv kan vi kontrollera, men Östers IF lever sitt egna liv; styrt av regnguden, psykedeliska surduken och andra vidskepligheter så gäckar och tjusar di rödblå oss om vartannat vilket skapat en säregen förening. Föreningen heter East Front, och häng med här nu i krönikan då en fredagsmysig Z recenserar gubbexpressen. Alltså bussen till Åtvidaberg.

This is hardcore. Fucking hardcore.

Jag tittar på passagerarlistan till Åtvid och ryser. Och konstaterar en sak som ni får reda på först i slutet av denna krönika, först ska vi ta och hänga ut lite folk. Att kelgrisen Alex Schulmann stängde sin blogg har inte gått oss förbi, vi ska ikväll ta upp den fallna manteln och vara ett alternativ – ett omvänt opium för det hetsande folket som vill ha skandaler, som njuter av att få reda på precis hur galna andra människor är så att de själv kan känna sig normala när de önskar livet ur grannen eller bara njuter av TV-programmet Idol tillsammans med fredagsgroggen…

Nä ge upp nu, så tar vi det från början.

Sören och Annika. Ni känner dem från souvernirboden på Värendsvallen, radarparet som alltid kämpar på och anmäler sig typ först av alla till vilken resa det än må vara. Röker till och med mer än undertecknad och Ola P, och har mer än en gång önskat att lämna den sistnämnde bakom sig i sann tidfascistisk anda.  Ja ni fattar själv, Ola P och tider går ihop lika bra som Levinsson och moderat politik.

Levinsson ja, eller Lewinsky på forumet. Den första att välkomna mig till East Front 1999, vi hade stämt träff utanför Värendsvallen inför en Östermatch och den bluesälskande evige studenten agerade kommité med en näve Öster News i famnen och värme i mängder. You just got to love him.

Strax därefter i listan hittar vi Lindstig, EF:s förste ordförande som är en sansad man med en av de galnaste ådror jag träffat på. Samlaget med avgasröret som tillhörde tresteghopperskan Camilla Johanssons gula Opel i filmen Avarter borde gjort honom till rikskändis, men istället blev det ett veckobrev på den här hemsidan om mesar och pilkastande MC-knuttar som gjorde det. Det fick Expressen att skrika om hot mot domare och SMP:s Johan Persson att kalla en hel supporterförening för bortskämda slynglar. Ni minns.

Njaaa Söder. Vi har suttit många mörka nätter på hemresor och diskuterat livets allvar, socialarbetaren och jag. Men allra mest handlar Söder om sångerna, när han drar igång Hylands Hörna eller någon Frälsningsarméklassiker som Sträck ut din hand gråter East Front – av skratt.

Och så Skagert, ASAP. Ordföranden som kom från ingenstans med ett hjärta av ädlaste guld och en inställning som hela mänskligheten borde ha. Vidskepligast i East Front? Jo, läs föregående krönika och döm själva. Att bränna Peter Hansens orangea psykedeliska surduk är det mest uppseendeväckande en enskild medlem i EF gjort under 2007..

Vidare till Andreas… vem? Jaså Kabila. Ja ni vet den labila sorten. Bakom det anonyma namnet döljer sig en av EF:s färgstarkaste personer, hans kameraobjektiv fångar det mesta och hans sjuka kommentarer förgyller det han råkar missa med kameran.

Och nu har turen kommit till Ekström, han var inte gammal när jag först träffade honom i EF-kretsen och han känns inte en dag äldre idag. Musiken och webnörderiet har vi gemensamt, jävlar vad skönt det är med personer som inser Morrisseys storhet. Sen kan han få gilla Oasis hur mycket som helst, prettot.

Svahn, svahnarten eller Skägget. Här har vi en instutition inom East Front. Jag har inte varit på en enda resa utan att han varit med också, och det säger ändå en del. Ironins okrönte konung som aldrig någonsin kommer att bli nöjd med någonting överhuvudtaget.  Oavsett.

Åldermannen Karl-Erik är ju också en instutition, bland annat känd som mannen bakom EF-uttrycket bju han på midda och skicka him han och för vanan att alltid åka hem fem minuter innan matchslut (även i de fall det handlar om en träningsmatch med typ 22 åskådare). Och vi ska inte bara snacka om KIK, vaktmästare Ström från Kristianstad, som åker på allt med såväl landslaget(!) som Öster. Ser ni en svensk flagga med den ditkladdade texten ÖSTER under en landskamp på TV så vet ni numer vem den tillhör.

Ola P har vi redan pratat om, motsatsen till tidfascist, och med ett grogglas allestädes närvarande – på lördagsmatcher. Annars nästan aldrig, faktiskt. Innehavare av en ungkarlslägenhet det går flera historier om – allt från vilka olika arter av insekter man skådat i hans badrum till att den en gång ska ha blivit tvångssanerad av män i biohazard-dräkter.

Vi fortsätter. Svarta Hatten-Erik med hjärtat till vänster och huvudet begravet i dödsmetall … och ödets ironi gjorde att den totala oppositen Josefsson, mattförsäljaren med den berömda ”skittråden” på forumet och det sköna kortnamnet MATTAN hamnade strax därefter.

Maaaakalöst.

Slutar det aldrig? Jo nu får det nog bli sista stycket.

Kurtz får bli kvällens sista recension, den ständigt leende lille mannen som fortfarande lär vara övertygad att han skulle platsa i Öster med en riktig vinterträning i benen. Kravallkille som lugnat ner sig, och nu istället endast raggar på allt som rör sig.

Där har vi så en del av gänget imorgon. Några nämnda, men ingen annan glömd.

Det jag skulle berätta, ja ni vet innan jag började skriva en massa om ett gäng avarter var egentligen bara en sak. En enda mening. Ni får den här:

Eller, den lite mer positiva varianten:

Söndag blir en dag utan röst, men lördag blir en dag med en enad röst. Med motgång mot framgång.

Och nu tackar krönikören för sig och uppsöker en säng. Tack för visat intresse, vi syns imorgon.

//Z