Jag undrar hur många spaltmetrar som frustrerade Östersupportrar egentligen fått ihop om den här säsongen egentligen. Det är vår märkligaste i modern tid, så mycket är i alla fall sant. Återstår egentligen bara att se om den också blir den allra värsta.
Jag minns inte när jag missade tre Östermatcher i rad senast. Men nu har det hänt. Landskrona borta, Sundsvall hemma och Norrköping borta. Ingen webmaster på vare sig bortasektion, Norra Stå eller huvudläktare. Känns lite skumt, men det var nog behövligt. För några veckor sedan var jag grymt laddad, det kändes liksom lite retro – att trots skitfotboll, ilska och frustration stötta killarna helhjärtat istället för att stämma in i den evinnerliga mummelkören på valda sektioner på Värendsvallen som tycker att allt var bättre förr.
Men det där dog liksom ut. Hoppet försvann. Inte ens Pål Lundins återkomst till Växjö (för övrigt något som kommer att ge sportchef Håkan Arvidsson rysningar under flera år framöver så fort ha blir påmind om det) kunde förmå mig att på allvar känna något egentligt sug till fotbollen. Jag var inställd på att lunka med laget på tomgång resten av säsongen, utan att känna efter för mycket.
Men så kom Tomas Petry in i bilden.
Vet inte vad det är med mig, men jag går igång på sånt där. En argentinsk fotbollsspelare av sisådärrang åker till Växjö i Sverige för att hälsa på en kompis. Trivs bra här. Börjar se sig om efter en fotbollsklubb att spela i, och helt plötsligt har Öster en anfallare till. Helt oväntat. Fri transfer. Billigt. Social situation redan löst.
Det sköna med sånt här är att man trots fotbollssupporterskapet (med andra ord till 99% godtrogen idiot) vet så väl att det till 90% chans är en totalflopp rent fotbollsmässigt, men bara det där att det finns 10% chans att det inte är det får en normalt ytterst fegt pokerspelande webmaster att gå all in.
Mycket siffror där, men ni hängde med va?
Jag skulle kunna skriva lite mer om oflyt, okunskap att göra mål och allt annat elände som drabbat oss den här säsongen, men jag är faktiskt ännu inte helt apatiskt tillbakablickande utan känner fortfarande vibbar överallt.
Vibb nummer 1: Jag läste häromdagen att Napoli vunnit sin första serie-A match på flera år.
Jag har alltid hållt på Bergamos stoltheter Atalanta i Italien, men det ska erkännas – Napolis lika skandalomsusade som magnifika historia gör mig också knäsvag. När de var som allra, allra bäst – ja ungefär 1987 som den sköna EF-ramsan i den här krönikans titel syftar på – spelade en argentinare i laget. Diego Armando Maradona. Inte Tomas Petry. Men ändå. Bzzzzt.
Vibb nummer 2: Tomas Petry låter inte så argentinskt. Det låter mer som en tjeckisk Tom Petty.
Och för den som inte känner till Tom Petty kan jag skriva spaltmetrar, men det räcker egentligen med att säga att han är den som Per Gessle lever sitt liv för att försöka vara. Men aldrig blir. Don´t come around here no more. Bzzzzt.
Vibb nummer 3: Emin Nouri kysser klubbmärket.
Det ryktas i princip överallt att Emin Nouri och Helgi Daniélsson redan är förlorade nästa säsong. Jag vet inte om ryktena stämmer, men det kan säkert vara så då lag i motgång ofta drabbas av ännu mer motgång innan det vänder. Vi får helt enkelt se. Men det vi i alla fall slipper se är att de går som Bosman. Och det där med att kyssa klubbmärken, det gör många… men i Emins fall, det betyder nåt. Bzzzzt.
Och där har ni bilden. Tack Ako.
Till sist: Sirius har snygga tröjor, men de måste likväl krossas.
//Z
