Krönika: Hem till Kvarnhagen

Jag tänkte börja med att rapa lite historia, så som jag alltid gör någon gång om året. Hoppas det är OK.

När Östers IF bildades 1930 av ett gäng smågrabbar vid Kvarnhagen så tillhörde det vi idag känner som stadsdelen Öster faktiskt inte Växjö. 1919 så bildades ett municipalsamhälle av de hus, affärer och industrier som mer eller mindre okontrollerat växt fram i Växjös östra utkanter, och samhället fick namnet Växjö Östregård. Ett municipalsamhälle var lite som en slags kommun i miniatyr, man hade inom samhället visst självstyre och bland annat egen skatteindrivning m.m.

Redan 1939 så införlivades dock Växjö Östregård med staden Växjö, trots att municipalsamhällena var som populärast vid just den tidpunkten.  I vissa historieböcker har detta beskrivits som en smart planerad kupp av regionens socialdemokrater. Bilden här nedan visar anledningen; det östra samhället var i det närmaste knallrött politiskt sett och ni kan själva se vad som hände med mandatfördelningen i Växjös stadsfullmäktige 1942…

Med andra ord fick Växjö sin första riktigt tunga arbetarstadsdel med tillkomsten av Öster. Men det skulle dröja rätt många år innan de boende på Öster verkligen kände sig som Växjöbor; någon har säkert tagit Stig Svenssons historiska pik ”Kan inte Växjö byta namn till Öster istället?” på 60-talet som en charmig kommentar, men faktum är att det fanns en hel del allvar bakom det. De som då var aktiva i föreningen var helt enkelt uppväxta utanför Växjö.

Men det skall också sägas att Öster väldigt tidigt spelade sina matcher innanför Växjös stadsgränser, detta då man tyvärr aldrig fick till en egen fotbollsarena på Öster*. Varför man aldrig fick det kan man spekulera i, en vågad gissning är att det rörde sig om att man aldrig fick loss någon billig mark och att det var tryggast ur ekonomisk synpunkt att spela på de planer som fanns i Växjö. Men något konkret svar på frågan varför Öster aldrig byggde t.ex. Östervallen känner jag inte till.

Så här efteråt anser jag att det är ett av föreningens allra största misstag. När föreningen i likhet med staden Växjö var som mest expansiv, på 60-talet, så handlade allt om att bygga upp ett så bra lag som möjligt. All fokus var på att utveckla spelare, träning och som många känner till var Öster bl.a. först i Sverige med att avlöna sina spelare (s.k. halvproffs), att införa träning flera dagar i veckan och att införa klara riktlinjer hur spelarna skulle äta (och inte minst dricka).

Allt detta skapade ett fantastiskt lag som kulminerade under sent 70 och tidigt 80-tal, men när våra konkurrenter lärde sig samma saker och i viss mån gjorde det bättre än oss så sjönk Öster sakta neråt. En positiv peak på några år fick vi med Hasse Backe under tidigt 90-tal, men allt som allt har det (om man tittar på en långsiktig kurva) varit en resa nerför ända sedan 1981. Allra värst var det 1999, men faktum är att 2007/2008 rent sportsligt kan bli värre. Det känner vi nog alla till.

Men tillbaka till föreningens misstag i tidigare år: Jag saknar något oerhört att det inte finns något gediget att knyta moderföreningen till. Idag hyr vi in oss i Värendsvallen, där har vi vårt kansli och där har vi våra träningar och såväl A- som B-plan. Hovshaga har sin Hagavall, Sandsbro sitt Sandavi och Växjö BK sitt Torparängen. Men det finns inte någon som helst referens att återknyta till för Östers IF, utan allt vi har idag är hyreskostnader inuti  i en hopplöst omodern arena.

Någon säger kanske att det inte spelar någon större roll, men jag som nu på senare år börjat se mer och mer barn och ungdomsfotboll börjar bli oroad över att nutidens ”förortslag” som t.ex. Sandsbro och Hovshaga har de stora kullarna ungdomsspelare och ser faran i att Öster blir en betydelselös halvhygglig språngbräda för talangerna i och omkring staden. En förening utan identitet. En förening där vi i vår iver att bygga ett bra A-lag glömt bort lite för mycket av de traditionella värdena med en fotbollsförening.

Än mer oroande är att den talangfokus som utlovats på närområdet inte riktigt har hållit måttet på senare år. Att Mohedas supertalang Axel Nilsson t.ex. tränat med Hammarby i Stockholm innan han tränade med Öster är det allra magstarkaste exemplet, men det finns tyvärr flera.

Men det man absolut inte får göra är att göra samma misstag som SMP:s Johan Persson och TV4 Sydosts Staffan Möllerberg har gjort med East Front nyligen; att direkt döma ut ett i grunden gott engagemang. Östers ungdomsledare gör idag ett fantastiskt jobb med det material man har att tillgå, och går man upp lite i åldrarna så har Öster lag som mäter sig mycket bra med övriga Sverige. Vår talangutveckling för de sista åren innan elitfotboll har starkt utvecklats mot vad den varit. Men jag saknar ändå en tydlig struktur, en struktur som t.ex. vår samarbetsklubb IFK Värnamo har. Gång på gång får de fram bra spelare från sina egna led, och trots att föreningen just nu är i ropet på landsnivå och brandskattas på spelare från t.ex. Öster så ligger man just nu bara strax under oss i seriesystemet.

Och den där strukturen jag pratar om är inget enkelt att bygga. Det tar tid, och måste få kosta. Dels pengar, men även engagemang hos föreningens medlemmar. Är du och jag redo att dra vårt strå till stacken? Är vi redo att lägga ner själ och hjärta för att bygga ett i grunden bättre Östers IF? Det är det vi måste fråga oss innan eller i samband med att vi gnäller på föreningen och uttrycker: ”Varför gör ingen något?”.

Jag har en dröm. Och den drömmen består av ett klubbhus med en konstgräsplan och några träningsplaner i direkt anslutning till stadsdelen Öster (här har vi ”Hem till Kvarnhagen”). D
är sköter föreningens medlemmar om såväl klubbhuset som planerna helt idéellt, ungdomslagen spelar sina matcher där och på helgerna ser man A-laget på den nybyggda fotbollsarenan i Arenastaden. En fotbollsarena helt uppförd i trä och glas med byggteknik hämtad från forskningen i vårt universitet.

För mig handlar det inte bara om Superettan eller Allsvenskan för Östers IF, det handlar om mer än så. Det handlar om att föra vidare en tradition och vidareutveckla den till något hållbart – för de gamla meriterna är just nu helt betydelselösa för A-laget, kanske snarare en belastning.

Slutligen: Vi som tycker att vi har en klubbkänsla för Östers IF, vi måste ställa oss frågan: Handlar min klubbkänsla om att jag vill se ett så bra fotbollslag i Växjö som möjligt och Öster är det bästa alternativet, eller handlar det om att jag verkligen älskar Östers IF, dess historia och är redo att ge upp en del av min dyrbara tid för att vidareutveckla föreningen?

Det är frågor vi måste besvara, samtidigt som vi och spelarna i A-laget nu säkert börjar bli lite lagom nervösa inför morgondagens sexpoängare mot Jönköping Södra. Fortfarande är det bästa vi kan göra för Östers IF just nu att gå på matcherna, och kämpa för att stötta laget. Vi vet att det är jävligt tufft att kalla sig Östersupporter efter en insats som senaste hemmamatchen mot Sirius, men vi kan – som jag skrivit så många gånger – inte bara lägga oss ner och dö. För då har belackarna vunnit.

//Z