Nej jag kan inte hålla mig, jag måste få skriva av mig. För första gången i år på Värendsvallen fick jag gåshud. På allvar. Och inte bara en gång, utan flera. Dels av ett fyndigt och rappt mittfältsspel, men också av till synes triviala saker som hemjobb och uppoffring.
Life is a many-splendoured thing.
Året är 1998, på sommaren. Jag har just fått reda på att min nuvarande fru är gravid med vårt första barn. Grabbgänget ska till Hultsfred, och jag ska med. Jag är 27 år, och jag ska- även om jag inte vet om det just då – sluta cirkeln.
Normalt så ska man väl inte gå bakåt för att se framåt. Men att Jevgenij Kouznetsov återigen står i Östers bås på Värendsvallen och ger direktiv till sina spelare är stort. Det är faktiskt större än jag föreställde mig att det skulle vara. Att såväl Kouznetsov som Östers styrande strukit ett streck över 2003 när tjuriga sponsorer, tjuriga supportrar och om möjligt än mer tjuriga spelare såg till att Schenka fick gå… jag vet inte om det var rätt beslut,då vare sig Mourinho, Wenger eller ens Sven-Görans assistent Hasse Backe skulle ha lyckats rädda Öster kvar i allsvenskan 2003. Men the angry mob fick sin vilja igenom, och ja – jag var där också, i första ledet.
Jag sitter vid mitt tält i Hultsfred i mina slitna punkiga militärkängor som jag innan resan rotat fram längst ner i garderoben och tittar på alla människor som går, eller snarare vacklar förbi. Jag ler och skrattar, dricker det där avskyvärda tetrapaksvinet – men jag är inte hemma här. Inte längre.
Ställningen är 2-0, det är trötta spelare och J-Södra kämpar frenetiskt om bollen i närheten av vårt straffområde. Vi kommer inte åt den. Bollen rullar sakta ut mot en fristående Södrait och det känns som att ett farligt skott kommer att komma, men plötsligt kommer Gabriel Ucar flygande. Han har just gjort en 40-meterslöpning och med en kirurgs precision snor han bollen liksom i farten. Efteråt faller Södraspelaren ihop, på knä… och hela situationen känns som en scen ur filmen Gladiator.
Alltså, den där jävla idioten… tänker jag när jag ser kycklingmannen vandra förbi med sin barnvagn och läsa sin bedrövliga poesi. Jag som brukade tycka han var skön, brukade skåla med honom – men nu är han bara störig. Stick för fan.
Och Daniel Svensson och Marco Da Silva… Öster har visat att man inte vill behålla de här spelarna, men spelarna visade Öster allt igår. Svensson var magnifik i sin roll som bollvinnande terrier på mittfältet, kämpade, blev nerslagen, ställde sig upp och kämpade igen, hårdare än förut. Och Da Silva gjorde sin bästa match sedan 2005, ni vet… på den tiden såg det alltid ut som att en stor mikrofon kom flygande genom luften och tjongade iväg bollen. Precis så var det igår. Den svepande mikrofonen.
Ensam är jag när jag går mot scenen. Polarna är säkert bakfulla, någon annanstans, jag vet inte, jag orkar inte bry mig längre. Jag ställer mig längst fram mot kravallstaketet. På andra sidan ska snart Soundtrack Of Our Lives sluta min cirkel.
Hagberg och Kouznetsov är aktiva i sina roller. Vid ställningen 1-0 ser Hagberg rött i en duell och skriker mot domaren som får gå ut och be herr målvaktstränare att lugna ner sig. Schenka ger direktiv: Framåt Freddy! Kanten Pavel! Bara av att höra rösten ger mig en deja-vu känsla. Det här händer liksom i feltidpunkt. Det är overkligt. Rysningarna sprider sig i kroppen.
Union Carbide Productions såg jag för första gången som 14 eller möjligtvis 15-åring på dåvarande Café Underground i Växjö. Sångaren Ebbot spottade pizzasallad på publiken och höll ut micken så jag fick skrika med: ”…so if you happen to turn on the TV-set before you go to bed…lalalalala… like a cartoon animal…”. Nu har Ebbot kaftan och sjunger med Soundtrack Of Our Lives på Hultsfred 1998. Konserten har börjat. Det är redan magiskt.
Stundtals spelar Öster ut totalt, förnedrar sina motståndare… Det är trianglar, det är löpningar – men fortfarande i spelarnas bakhuvuden finns situationen, ängslan… de vet om det… de kan inte förlora, får inte förlora. Det hämmar dem lite ibland spelmässigt, men det tillhör spelets regler. När det är fem minuter kvar så njuter jag bara av situationen. Jag tillåter mig själv att våga säga vi har vunnit. Det känns faktiskt som en av de viktigaste segrarna på många, många år.
Riffet till ”Instant Repater ´99” dånar ut över Hultsfred. Vid det här laget är det fullt framför scenen, galet, rusigt… Det är 10 år sedan Ebbot senast stack fram micken till mig, nu händer det igen. Jag skriker ut sticket som SOOL så snyggt lånat av Stooges: ”i´m ready to close my eyes, i´m ready to blow my mind” och precis därefter kommer meningen ”i´m ready to leave you all behind”. Och jag är verkligen det. Just då och där lämnade jag en del av mig själv bakom mig. Slöt en cirkel.
Det där med att sluta cirklar är viktigt för människor. Och det var många av oss igår på Värendsvallen som fick förmånen att uppleva något gammalt och fint i ny tappning, och därmed kan stänga igen om allt det trista som drabbat oss emellan. För efter en säsong fylld av elände och stunder då man inte känt igen sitt lag så fick alla vi upprättelse, vi fick känna känslan igen – att vi vill, vi kan och kan dessutom göra det snyggt. Vi var Öster igen, om än bara för två timmar. Vi ska inte på något sätt ropa hej ännu, nej för fan, det är fem matcher kvar att skrika kvar laget i Superettan i men det var en seger som gav oss ytterligare lite mer av hoppet åter.
Jag hoppas att de styrande i Öster har tentaklerna ute, att de känner folks glädje över att se den här fotbollen igen… som jag sagt förr, jag visste nog inte egentligen hur mycket jag saknat den. Det är småplottrigt och ineffektivt ibland, men när vi har bollen så kan motståndaren inte göra mål.
Alltid Öster.
//Z
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
