Det tog några dagar innan man besinnade sig, men nu är jag tillbaka. Tillbaka som krönikör, tillbaka som frustrerad Östersupporter, tillbaka som patetisk soon-to-be-gubbe som sitter här framför datorn med Echo & The Bunnymens ”The Game” spelandes i datorhögtalarna en fredagkväll.
The earth is a world
The world is a ball
A ball in a game
with no rules at all
And just as I wonder
at the beauty of it all
you go and drop it
and it breaks and falls
Alltså – jag bara älskar när texten från en fantastisk låt bara ramlar in i verkligheten och talar om hur det är. Det gör mig faktiskt lika barnsligt förtjust som att se Figueiredo applådera huvudläktaren när de tydligt visar sin uppskattning över att angolanen äntligen får hoppa in och värma upp. Och när han på planen visar att han fanimig inte är här för att enkelt inkassera sin lön sista året.
Jag har sagt det förr; av alla later som Stille må ha så är den allra värsta att han inte vill erkänna för vare sig oss eller för sig själv att Östers största stjärna i år bär namnet Paulo Figueiredo. Så är det. Och jag hatar om det blir så att Figu om några år med gott samvete avslutar sin fotbollskarriär och blickar tillbaka mot sitt Växjöäventyr med inget annat än sorgsenhet i blick. Men jag tror och hoppas att han kommer att minnas stödet från publiken. Hela Värendsvallen älskar honom. När jag gick mot bilen efter Bunkeflo så hörde jag alla; ung som gammal, flicka som tant, arg som sansad – alla muttra samma sak: ”Men han den lille angolanen… Figueiredo… vad var han inte med från start för?”
Det är lätt att man blir tjatig när man är ivrig att övertyga någon. Eller patetisk. Det där sistnämnda är jag ganska rädd för.
Jag var i Linköping idag i jobbärenden, och lyssnade på radio under hemvägen där jag hörde om att någon ordförande för SSU i Örebro i princip kastat ut en ståuppande Peter Wahlbeck från en kongress för att ”han var inte rolig och skämtade om fel saker”. Herregud!! Mot slutet av intervjun blev det så patetiskt att lyssna på efterhandsförklaringarna och anklagelser om antifeminism och invandrarfientlighet att jag plötsligt inte kände mig ett dugg patetisk själv. Och det var ju bra.
För jag har också lite dåligt samvete. Jag har fått mail med frågan om var EF:s kampanj för att Giles Stille ska avgå tagit vägen. Men jag tolkade det aldrig som en kampanj. Jag hörde egentligen bara en ordförande lyssna på sina medlemmar och som gjorde ett försök att ta med deras frustration in på ett möte för att sakligt, lugnt och i god ton förklara ”så här känner en stor del av supportrarna”. Och det är inget annat än rakryggat och helt korrekt.
Men nu kommer vi till mitt samvete: När det gäller mitt deltagande i den s.k. kampanjen så är det så enkelt att jag liksom alla andra var grymt frustrerad efter Sylvia borta. Jag hade sett positiva tendenser i Enköpingsmatchen hemma och var övertygad om att den spelmässiga vändningen skulle komma. Men jag insåg då som nu att även om det säkert skulle kunna se bättre ut på planen inte skulle innebära att det alltid skulle resultera i enkla trepoängare. Och jag gillar inte att automatiskt kräva tränarens avgång så fort resultatet av en match blir noll poäng. Men håglösheten och frustrationen på Idrottsparken var helt enkelt för hjärtekrossande för att bära.
Så jag skrev på Avgå Stille-listan på forumet och författade även en krönika med innebörden att ”nu får det fan räcka”. Jag stod för det då, men har lyssnat på företrädare från Öster, känt av stämningen från spelare, tänkt efter lite själv och har beslutat mig för att tills vidare försöka påverka och föra fram mina åsikter på annat sätt än med ett överhängande avgångskrav som en hungrig gam över mina axlar. Men jag är bräcklig. Efter första halvlek mot Bunkeflo var jag lika svarslös över min egen envisa dumhet som den där SSU-ordföranden från Örebro…
A ball in a game with no rules at all.
Och jag tycker inte Stille ska hängas för den första halvleken mot Bunkeflo. Det var tio utespelare på planen som säckade ihop efter ett slumpmål på en fast situation. Och det var samma tio utespelare som i omgången tidigare presterade säsongens bästa spel i andra halvlek mot Häcken enligt bedömare. Jag var ju inte där. Öster vinner alltid på det där jävla Ramberget när jag inte är där.
Nu väntar sängen och på söndag kommer Falkenberg på besök. Och i Östers matchprogram kommer en krönika som handlar om tårar. Hur jag vet det? Sierskan Saida kommer till mig i mina drömmar och berättar sånt… men inte fan berättar hon hur säsongen slutar. Det gör hon aldrig.
Och avslutningsvis; för att ingen skall tro att jag plötsligt blivit ensidigt politisk (en av mina uppfattningar om livet är att man ska umgås med och lyssna på människor i deras rätta element, inte i deras roller som politiker) så vill jag bara säga att jag hoppas att jag aldrig får se Bo Frank eller Katarina Brännström på Värendsvallen igen. Jag glömmer aldrig 1999.
Det var väl politiskt korrekt om något?
The earth is a world. The world is a ball.
Love you.
//Z
