Krönika: Ingemar Teever nickar mål

Inleder veckan med en slags rapport av dagens match; en match som såg ut att leda mot jordens undergång men helt plötsligt på bara fem minuter vände totalt och därmed återställde världsordningen. Och efter veckor av hackande på tränare så känns det skönt att kunna tala om en coachningsseger – tillsammans med en rejäl dos välbehövligt flyt.

Så såg startelvan ut, och den skulle haft ledningen redan efter någon minut när Figueiredo (från start, från start, jag är så lycklig) hittade Anatolij Ponomarev med matchens vackraste boll; en skruvad yttersida som knorrade sig perfekt i djupet mellan två motståndarbackar och ställde ”Toli” ensam med målvakten. Avslutet dock inte bättre än att målvakten kunde tippa till hörna.

Figueiredo fortsatte att tacka för förtroendet att få chansen från start och stod för två delikatesser till i halvleken; först ett stenhårt skott mot kryssribban som FFF-målvakten kanonräddade och sedan en lobb från halvplan som bara är någon decimeter ovanför ribban. Där någonstans kändes det som en Sylvia-hemma-dag och inte som en Sylvia-borta-dag. Men det skulle svänga drastiskt och det ganska så snart.

För även om de rödblå vaskade fram chans efter chans under hela halvleken (11-0 i avslut) så var själva avsluten närmast bedrövliga. Och efter ett tag så började man känna den där förhatliga nervositeten hos spelarna träda fram igen. Andra halvlek var totalt lamslagen, och vågskålen hade till slut dippat över till Östers nackdel. Snart fick Falkenberg utdelning på en riktig skitsituation; en ballongboll in i straffområdet, omarkerad spelare, nick mot mål, Veselovsky flaxade och 0-1. Har vi sett det förut?

Det har vi. Men det nya var att Stille redan innan målet insett att det var på väg att gå åt helvete och förberett ett motmedel – ett dubbelbyte – som väntade på att få komma in på planen; Ingemar Teever och Teafore Bennet. Gustafson och Hughes lämnade och Öster förvandlades till årets säkert mest internationella elva, eller vad sägs om följande:

Och jag måste bara få flika in att i den här elvan finner vi många namn som många menat inte ger allt för Östers IF och som alldeles för ofta hånfullt kallats för främlingslegionärer. Bullshit enligt mig. Det här är kanske det vassaste offensiva lag vi kan ställa på banan i årets Superetta, det fick chansen och avgjorde för Östers fördel med smarthet, kämpaglöd och moral som honnörstecken.

Men innan vi börjar nynna hyllningssången för spelet på planen så måste jag få med lite om Robert Veselovsky. Jag vidhåller fortfarande att det var en märklig värvning när den kom, men den färgstarke slovaken nästlar sig mer och mer in i mitt hjärta och kan bli höstens riktigt stora utropstecken. Idag får Veselovsky bära hjälteglorian då han först strax efter dubbelbytet idioträddar ett givet FFF-mål och sedan senare i matchen står för åtminstone två fantastiska räddningar till. Lägg därtill ett aktivt deltagande i spelet och mycket bra kommunikation med backarna – Robin får det tufft att komma tillbaka som förstamålvakt, det är en sak som är säker.

Med Teever som bollmottagare som en av två forwards, Helgi tillbaka i centralmitten och Bennet som kantlöpare blev spelet lite enklare och rappare, och FFF fick efter hand stora problem att freda sig bakåt.

Firma Zavadil/Teever har en gång varit ett honnörsord i Östersammanhang, tyvärr dock främst på försäsongerna. Men nu, nu nickade Ingemar Teever mål i seriespel. På en hörna av just Zavadil. Några minuter senare slog samme Zavadil en frispark, och samme Teever rusade jämte bollen i misstänkt offsideläge men rörde den inte och det sura lädret studsade så vackert och landade ännu vackrare i Falkenbergs nätmaskor.

Så enkelt kan man beskriva vändningen, som totalt tog cirka fem minuter. Men ni förstår säkert själva den stora lättnaden (vid kvitteringen) och den vilda glädjen (vid ledningsmålet).  Kraften i sången Ingemar Teever nickar mål ekade bland betongen, och ljudet var definitivt i HiFi-klass så att säga.

FFF är dock inte alls ett ofarligt lag att möta, men har som jag ser det främst sina problem bakåt. Framåt var man tuffa och effektiva framför mål, och kvitteringen var inte långt borta. Men idag stod det utöver ett kämpande Österförsvar även en rödhårig slovak i vägen (se ovan) som likt en vilt viftande gränsvakt fredade sitt land från ytterligare västkustliga besök. Fantastiskt.

Jaha säger ni, är Stille kung nu då? Kungastatusen får han nog kämpa för ett tag till, den vältalige engelsmannen – men idag visade han främst två saker som är ytterst viktiga för fortsättningen i serien. Den första att han inser att sin egen stolthet är mindre värd än Österpoäng; Figueiredo från start och det offensiva dubbelbytet där bl.a. hans utsedda kapten fick lämna skeppet är ett tydligt exempel på detta. Det andra att en av hans käpphästar – tålamod – verkligen verkar ha satt sig hos spelarna. Det räckte nästan till oavgjort trots en bedrövlig förstahalvlek mot Bunkeflo och det räckte till seger idag.

Det känns som att laget drar mer åt samma håll nu. Givetvis beroende på att segrarna kommit på sistone, men också i tryggheten i att inget förändrats. Några nya spelare har kommit, någon har lämnat – visst – men det är i stort sett samma lag som först misslyckats kapitalt och som nu börjar hitta tillbaka till sin rättmätiga kapacitet igen. Jag vill tro att det är en styrka inför framtiden. Jag vill verkligen det.

Så Giles Stille… äh jag menar, om du inte har något för dig… stanna ett tag till vetja.

Och ja, jag är ganska easily swayed. Men tre poäng och förlust för bottenkonkurrenten Degerfors får mig på gott humör. Och istället för ren och skär panik inför den uppskjutna ÖIS-matchen som en nolla idag hade inneburit så kan vi nu andas ut lite igen.

Men bara lite. Redan på torsdag öser vi på för fullt igen. Okej?