Lysten upp, kamrater! Jag har ett erkännande: Innan semestern kände jag mig oerhört trött på Öster. Liksom färdig med skiten. Snack om positivt tänkande sorterades enkelt bort av min primathjärna som faktiskt började planera för ett liv med mycket, mycket mindre av rödblått i sig. Men, men. Allra längst inne i den där hjärnan sitter en liten synaps som då och då sänder ut elektriska signalstråk av kamplust och revanschsugenhet. Och just nu arbetar den på högvarv. Bzzzt. Bzzzt.
Jag minns ett reportage som SMP gjorde om East Front sommaren 2001. Då var jag nybliven ordförande i en supporterförening som följde ett ganska mediokert Superettalag, och jag fick bl.a. kommentera hur det kändes att följa ett lag… som läget var så hopplöst för. Jag minns inte ens vad jag svarade, säkert något patetiskt. Hur många bra svar har man inte på en fråga dagen efter någon har ställt den?
Men då – på den tiden – var det så att varje gång någon journalist sågade Öster, varje gång någon frimärkssamlare pissade på våra färger, varje gång någon idiot till kommunpolitiker menade att Östers historia var just historia och inte hade samma kulturberättigande som en kammarorkester – varje gång så tände man till och blev så där jävla härligt förbannad. Man kände liksom att man brann för det. Att Öster minsann skulle resa sig ur skiten och återkomma till Allsvenskan en dag. Att man skulle visa dem. Man var nära knuten till laget.
Nu säger ni kanske att vi är ju ett mediokert Superettalag nu och det kan ju stämma – fotbollsmässigt. Men det är en milsvid skillnad var föreningen står idag mot vad den gjorde då. Sponsormässigt hade vi kanske en max en femtedel av nuvarande intäkter, vi hade miljoner i skulder och huvuddelen av spelarna hade ingen erfarenhet av allsvenskan eller utländska förstaligor.
Och kanske tappade jag lite av den där glöden jag pratar om ovan på vägen.
Jag slutade som ordförande efter den makalösa säsongen 2002, precis som jag faktiskt hade tänkt mig kan jag avslöja. För när jag sa ja till att efterträda Mattias Kurtz på det där mötet i början av 2001 så tänkte jag att när vi når allsvenskan så lägger jag av. Ingen trodde då att det bara skulle dröja två år.
Ända sedan den där galna säsongen 2002 så har det varit lika galet upp och nervänt hela tiden:
2003 – Våren underbar, Hösten bedrövlig. Nerflyttning.2004 – Våren bedrövlig, Hösten underbar. UEFA-cup och positivt inför nästa säsong.
2005 – Våren sådär, Hösten underbar. Uppflyttning, och nu kunde ju inget gå fel.
2006 – Våren sådär, Hösten bedrövlig. Nerflyttning och allt gick fel.
Och under de här åren har spelare kommit. Och spelare har gått. Och tränare har kommit. Och tränare har gått.
Vart tog mitt Öster vägen, liksom?
Jag tror inte de senaste årens stora spelaromsättning varit bra för vare sig föreningen eller för oss supportrar. Förr kunde vi identifiera oss med spelarna, man hade i regel lärt känna dem, snackat med dem minst några gånger och när vi förlorade – då visste vi att de led också.
Nu vet vi inte lika mycket. Det har blivit så proffsigt i Öster, och det är givetvis bra – det är ju det vi har längtat efter. Men jag saknar tiden där man liksom lite enklare kunde hänga med killar som De Stefano eller Mattsson; garva åt deras historier från träningsläger, få höra hur nyförvärven funkar eller få några riktigt snaskiga detaljer om tränaren.
Ska förresten hälsa alla från Steff, stötte ihop med honom utanför Strandvallen under Mjällby – Öster.
Nåja i alla fall – när man saknar den tiden som mest så dyker en klassiker upp som semesterresa: Sylvia borta. Sylvia away. Serien vänder med Sylvia. Jag menar, hur skönt är det inte? Hur mycket glöd får man inte tillbaka i kroppen bara för man minns osannolika matcher mot den typen av lag (vill minnas att vi en gång förlorade med 6-2 på Bollspelaren) under de där åren när Öster verkligen var skit?
Det är retro, mina vänner. Nu får vi ju dessutom säkerligen se Anatolij Ponomarev debutera i den matchen, och jag får liksom… Jag vet inte. Det känns bra nu. Eller är det min synaps som spelar mig ett spratt. Bzzzt. Bzzzt.
Töm edra fickor på pengar, frustration och gammalt tvivel och häng på. Vi ska få se Öster spela boll!
Sen vill jag i vänskaplig anda dela ut stor, grandios ryggdunk. Och den går ut till Daniel Svensson – inte Österspelaren utan skribenten på SMP. Artikeln om DDR-Värendsvallen i dagens tidning är fantastisk och rekommenderas till alla Östersupportrar! Ska ni köpa en SMP i år så köp dagens. Jag lovar att artikeln till och med hade platsat i Öster News…Och vänskaplig som jag är så delar jag också ut ännu en ryggdunk till grabbarna i Kalmar Old School. I deras blogg skriver de ständigt mer eller mindre fyndiga små hatesticks om Öster som avslöjar att trots att de just nu håller på ett av topplagen i Allsvenskan inte kan glömma vilket lag i Småland som alltid kommer vara det största. Ha en kul cupresa till huvudstaden, grabbar. Undrar om de åker minibuss fortfarande?
Den är lite dold på deras blogg av någon orsak, men om ni klickar på länken här nedan kan ni se ett gruppfoto på gänget:
I samband med den bilden kan vi konstatera att vi fotbollssupportrar sammantaget är en underlig skara människor. Veliga som folkpartister är vi, som en god vän – känd som Labila Kabila – just sa till mig på MSN.
Alltid Öster. Bzzzt. Bzzzt.
//Z
