Så var cupäventyret över och jag kan ärligt säga att jag inte saknar det särskilt mycket. Surt att som vanligt torska på ett ganska enkelt skitmål mot ett dynggäng, men jag kan också lika ärligt säga att jag är stolt över killarna på planen idag. Och genom ett möte med Östers IF tidigare under dagen så kan jag – lika ärligt igen – säga att jag är stolt över såväl EF som Östers ledning också. Ja faktiskt.
Någon var liksom tvungen att avgå, att på något sätt göra bot och bättring för det jag kände.
Giles Stille hamnade mer eller mindre välförtjänt i skottlinjen.
För jag kommer aldrig att förstå varför Figueiredo sitter på bänken, och jag kommer heller inte att förstå varför Ponomarev inte fick inleda mot Sylvia och att Ryan Johnson – en ratad spelare – plötsligt nu är självskriven i startelvan. Eller att vi byter in Erik Tengroth som offensiv kraft när vi måste göra mål framåt. Där går liksom gränsen.
Men jag inser nu att jag ska försöka repa mod, skaffa hopp och acceptera situationen som den är. Jag är medlem i Östers IF, och satt själv på det årsmöte som indirekt anställde såväl Håkan Arvidsson som Giles Stille. Och jag gillade det då. Jag vet inte om jag gillar det lika mycket nu, men jag gillade det då.
Och under Enköping hemma tyckte jag mig ändå se en klar förbättring. Vi skapade plötsligt chanser framför motståndarens mål, och jag kunde inte gärna lasta Stille för att spelarna träffade ribba och stolpe. Jag hyllade till och med systemet, det nya 4-2-3-1 som ett mer dynamiskt och svårläst (för motståndarna) system som utnyttjar vår trupp bättre.
Jag vacklar så i mina tankar att jag kan förstå om folk undrar om jag är schizofren eller möjligtvis bara jävligt förvirrad. Jag önskar att jag själv kunde bestämma mig för vad som är rätt…
Men nu vill jag snacka lite fotboll.
Kalmar som vi mötte i dagens match är ett duktigt fotbollslag med svenska mått mätt, inget snack om saken. Det är svårt att peka ut en enda svag punkt hos dem, de är liksom jämnbra rakt över – men deras ytterbackar hade oerhört svårt stundtals vid de tillfällen vi sågade oss igenom med rappt one-touchspel och hade vi haft lite mer iskyla och vågat slå lite fler inlägg tidigare är jag övertygad om att kvitteringen kommit. Trots allt.
Nu kom vi inte närmare än Figueiredos stolpskott via Ponomarev. Men det må så vara. Jag spar hellre flytet till serien. Vi är förtjänta av en stor del av den varan nu. Det kan vi nog alla vara överens om. Jag känner också att vårt lag fungerar bättre när vi får lite hjälp med tempot, och att tränarna måste fundera mer över på hur vi själva skapar det där tempot när vi möter betydligt sämre lag än Kalmar – som samtliga lag i Superettan faktiskt är.
Sen gillade jag Kalmarklacken igår. Det var faktiskt en imponerande stor flock iochmed att det bara var en cupmatch, men jag förstår dem – lillebror har just nu övertaget i brödrakampen och då är det roligt att åka till Smålands fotbollshuvudstad och knäppa oss på näsan. Med båttutor och fyndiga sånger i stil med ”Öster åker ur i år” och ”Ni är sist i tabellen”. Höhö.
Vad bara FÅR de allt ifrån? Tänk er att liksom stå där och… nej den tanken är för surrealistisk.
Och efter de styckena av klockren fotbolls- och supporteranalys kanske ni undrar varför jag är så stolt över EF och Östers ledning.
Om vi börjar med East Front så har föreningen haft en tuff sits i några år nu. I medgång är allt ganska enkelt och trevligt i en supporterförening, men i motgång föds tvivel, hat och andra starka känslor hos supportrar. EF har hanterat detta växlande som EF alltid gjort; med sina egna utbildade matchvärdar på bortaresor, sin svåröverträffade gemenskap och extremironiska humor. Jag vet att Öster också är stolta över sin supporterförening. Till exempel så kan säkerhetsansvariga som regel komma till bortamatcherna och känna sig ganska lugna även när tabelläget ser ut som det gör nu. Och spelarna vet jag är glada över att vi fortsätter att anordna resor och stöttar under match. Det är jag verkligen stolt över.
Sen vore det nog enkelt för enskilda personer i Östers ledning att låta känslorna styra precis som jag gjorde efter Sylviamatchen. Men medan jag skriver en lipsillskrönika så har de möjligheten att verkligen påverka något. Men planen ligger fast. Tills något annat bevisats, jag vet inte vad – så ligger planen fast. Den ligger fast till vi vet om den har fungerat eller inte. Och det är jag också verkligen stolt över.
För varje match Öster spelar i Superettan utan vinst och mål så skruvas tumskruvarna åt ännu ett varv. Det är styrelse, spelare och ledare väl medvetna om. Inte alltid är det lätt att fatta rätt beslut i sådana lägen, men jag tycker – när jag fått sova några dagar på saken – att deras linje just nu är rätt. Alltså att försöka påverka trupp och ledning på annat sätt, med andra influenser såsom extra assisterande tränare och nyförvärv istället för att låta någon ensam bära hundhuvudet och få sparken.
Jag ska ärligt erkänna att jag har svårt att säga: Du har mitt förtroende, Giles Stille. Så jag gör inte det ännu. Jag har sett positiva tendenser, systemet har ändrats och jag har hört spelare i Östers IF tycka gott om dig. Men jag har också sett väldigt märklig coachning och hört andra spelare i Östers IF tycka helt andra saker.
Tiden får utvisa vad som är rätt.
Avslutningsvis så ska jag säga att bortsett från lite snabba matchrapporter så ligger krönikeskrivandet från min sida nu nere ett tag. Anledningen är i första hand enkel – semester. I andra hand att jag måste få känna efter om jag skall fortsätta med att skriva krönikor i den här formen; efter att ha spenderat flera år med att gnälla på bloggar till höger och
vänster så börjar jag bli sugen på att skapa en själv. Och då inte bara skriva om Öster och East Front, även om båda föreningarna ligger och skvalpar i mitt hjärta och alltid kommer att göra det.
Låt oss krossa Sylvia. Och båttutor.
//Z
