Efter dagens mållösa tillställning på Värendsvallen är det i princip ofrånkomligt att inte skriva några rader om situationen som nu uppstått. Det lilla hopp, och den vaga men existerande känslan av framtidstro som vinsten mot Jönköping gav är som bortblåst. Östers supportrar är – tillsammans med laget – nere i träsket igen.
Men faktum är att det inte alls var särskilt mycket missnöje på huvudläktaren eller Norra Stå. Jag har varit med om mycket, mycket värre – både i modern och omodern tid. Och faktum igen – det är faktiskt så att Östers IF som har höga ambitioner, stora drömmar och så sent som förra året spelade i Allsvenskan ligger strax över nerflyttningsstrecket i Superettan. Och nu närmar vi oss första tredjedelen av årets serie färdigspelad.
För det handlar inte om att en publik där den klara majoriteten som för bara något år sen sett Öster spela bättre fotboll mot betydligt bättre lag än dagens Degerfors skulle vara bortskämd. Absolut inte. Det handlar om en reaktion som är förståelig. De som nu finns kvar (endast 2600 personer idag) på Värendsvallen är supportrar som sett Öster många gånger. De har sina jämförelser klara, liksom.
Första halvan av första halvlek i dagens match var dock helt OK, det skall sägas. Ett bra rörelsemönster på hela laget, men vad är det som händer sen? När rörelsen avstannar (minus Emin Nouri som alltid tycks vara överjävlaallt) och jamaicanerna på topp är två mil från varandra och inte hittar något samspel eller några ytor överhuvudtaget… Det känns som att man försöker; jag tycker mig se kämpaglöd och inställning hos de allra flesta rödblå spelare idag – men taktiskt var dagens uppvisning väldigt nära ett ord jag inte gillar att använda men ändå nu skriver:
Katastrof.
Det börjar stå mer och mer tydligt att Stille och Wibrån håller på att misslyckas med att skapa ett vägvinnande spel och harmoni i ett lag som en gång köptes in för att hålla Öster kvar i allsvenskan. Eller jag vet inte förresten, kanske är laget jätteharmoniskt – man ser inte hälften så mycket grinighet på träningarna nu som på Lasse Jacobssons tid – men likförbannat kommer man inte upp i hälften av den fotboll som man borde prestera. Några minuter här, några minuter där så glimmar det till. Men det räcker inte. Inte på långa vägar.
Sen har vi det här med tradition också. Efter Jönköpingsmatchen – som för övrigt vanns på ren vilja, lite flyt och en makalös prestation av Pavel Zavadil – så fanns det ändå ett klart smolk i glädjebägaren: Öster spelade inte någon bra fotboll. Och som vi alla vet finns det en tradition, en slags parameter i vår historia som säger att Östers IF ska spela fin fotboll. Det är något som vi vill vårda allihop, något som vi bygger vårt klubbmärke på, något som vi med stolthet för fram till våra bekanta, något som föreningens marknadsansvariga för fram till lagets sponsorer. Man kan ta några matcher med halvtaskigt spel om resultaten inte är allt för bedrövliga, helt klart. Men utvecklar sig det där halvtaskiga spelet till en trend så kommer man få problem med kanske främst oss supportrar som – i mitt tycke rättmätigt – kräver att Öster vårdar sin tradition.
…
Så vad ska vi göra nu? Ge upp? Kicka spelare? Tränare?
Om det vore så enkelt.
Det första, det allra första är att vi supportrar kan visa en sak: Vi ger inte upp. Aldrig i helvete. Motgång är en del av spelet. Punkt.
Det andra, och något mindre flummigt är att vi måste förändra spelartruppen. Idag specialstuderade jag Ryan Johnson som ju är här på ett tillfälligt kontrakt som snart löper ut, och jag kan konstatera att han inte är en man för startelvan i ett förmodat topplag i Superettan. Med det i åtanke så tycker jag att vi får tacka för en god inställning (det får man ändå ge honom) under tiden han har varit här men i övrigt så räcker det inte riktigt till rent taktiskt och tekniskt. Ständigt utskällde Ingemar Teever gjorde mer saker rätt på hälften så lång tid när han väl blivit inbytt, och då ska vi komma ihåg att inte heller esten hade någon vidare lyckad dag.
Så där har vi en del av receptet: Ryan ut, annan meriterad anfallare in. Sen börjar jag inse – sent omsider – att vårt yttermittfältspel inte heller räcker till. Vi har duktiga mittfältare, visst – men antingen är de duktiga på defensivt arbete (Gustafson, Tengroth), skapta för innermittfältet (Helgi, Zavadil, Figueiredo), bäst i forwardsrollen (Borg) eller i dagsläget inte män för startelvan (Svensson, Claesson, Olausson).
Jag vill ha en typ som en überoffensiv Nouri ungefär; en ytter som löper, utmanar, fightas, kämpar, river, sliter, slåss och avslutar allt detta med ett kalasinlägg som boxspelarna kan skalla i mål. Det skulle ge oss en dimension till, en dimension vi tyvärr oftast helt saknar idag.
Och så det tredje: Det är så enkelt att skrika på tränaravgång; och långsiktigt är det inte ofta det hjälper för att ta sig ur en dålig trend. Å andra sidan måste man klara att vända en trend också på den här nivån. Förändra lagom mycket, jobba med taktiken – inte bara mena att vi kämpar vidare för det räcker inte, det håller inte. Inte när det ser ut som det gör på planen idag.
Jag har velat ge Stille/Wibbe arbetsro, men mitt tålamod är ärligt talat nu lika skört som bitarna av det krossade äggskal som mina drömmar om Allsvenskan 2008 förvandlats till.
But that joke isn’t funny anymore
It’s too close to home
And it’s too near the bone
It’s too close to home
And it’s too near the bone
More than you’ll ever know
Tack gode Gud för Morrissey.
//Z
