Mitt kära Öster. Ni har inte vunnit på hemmaplan i serien ännu i år. Och nu väntar ett av de bättre motstånden i årets Superetta, nämligen Åtvidaberg som efter lite halvknackig inledning spelat upp sig och just nu tillhör toppskiktet. Och det här, mina elva herrar, spelar vi inte hem genom att grisa ihop och satsa på kontring, nej det är bara att kasta ångesten åt helvete, gå ut på den där satans gudsförgätna arenan och spela en jävla bra fotboll inför den sura pöbeln på läktarna. Något annat handlar det inte om. Känn ingen press. Ingen press alls.
Det har handlat om att spelarna känner att det är lite jobbigt att man måste prestera en fin fotboll, att man inte vänder en trend genom att spela snyggt och i de allra värsta fallen har man sneglat mot Gefle och Kalmar och sagt att så, precis så ska man göra om man skall etablera sig i Allsvenskan.
Fuck that, säger jag. Vi är inte en ny förening i sammanhanget. Det är inte första gången någonsin vi är med i svensk elitfotboll. Vi är Östers IF. Och på tröjans röda bröst finns ett klubbmärke som förpliktigar, ett varumärke som inte bara inbringar sponsorpengar och intresse för dess historia utan också ger vår klubb en identitet.
Och den identiteten vill jag inte vara med om att sabotera en gång till.
På 90-talet hängde Öster kvar i allsvenskan några år med kampfotboll som måtto. Till vilken nytta? Ett bra år kunde vi kanske toffla in eller ett par bollar mot ett topplag, men utöver detta var vi ett anonymt grått lag som inte engagerade någon. Inte ens Växjöpubliken. Sponsorintresset var ljumt, vi tappade det klassiska ICA på bröstet och publiken svek. Sportkrönikörerna i riksmedia tävlade om att skriva fyndigast begravningsfotbollskrönikor och exakt hur mycket öststat det luktade på Värendsvallens läktare.
Det handlar ju inte bara om att vara i Allsvenskan för Östers IF. Ska det vara något slags slutmål? Ska höjdpunkten med en fotbollsmatch med ÖIF vara de gånger man klarar att lugga ett stockholmslag, IFK Göteborg eller Malmö FF på poäng en regnig kväll på en ödslig Värendsvall?
Fotboll är en lagidrott. För att vinna en fotbollsmatch krävs spelare med hjärta, spelare med lungor, spelare med hjärna jämnt utspridda över hela laget. Lagjobbare och artister. Det krävs en långsiktig satsning från föreningens sida tillsammans med en viss dynamik – alltså lite som en väg där man hela tiden går framåt, kan unna sig en och annan avstickare, men sen är det rätt tillbaka på landsvägen igen och gå snabbare än förut för att hinna ikapp.
Problemet just nu är att vi inte ute på en simpel avstickare, problemet är att vi är vilse i skogen. Och i skogen dyker det upp alla möjliga typer – troll som orienterare – som alla vet vilken väg som är rätt. Och istället för att lyssna på dem så bör man nog göra en analys av läget, rota fram sin kompass ur bakfickan, marschera tillbaka till landsvägen man kom ifrån och sen fortsätta framåt igen. Inte försöka med genvägar genom skogen för att tjäna tid, inte hänga upp sig på småsaker – utan bara rätt tillbaka till landsvägen och på det igen.
Jag tycker att Östers IF ska vara ett fotbollslag som spelarna ska vara stolta att företräda. Jag vill att spelare – från länet, närområdet eller utomlands – skall söka sig hit för att vi spelar en teknisk och attraktiv fotboll. Jag vill att Östers IF ska vara sitt klubbmärke.
Så förlåt mig om jag skakar på huvudet när spelare eller krönikörer säger att det är jobbigt med pressen att man måste prestera bra fotboll i Östers IF. Sanningen är den att pöbeln givetvis kortsiktigt nöjer sig med poäng i varje match även om spelet inte fungerar till 100%, särskilt när tabelläget ser ut som det gör. Det är inte problemet.
De senaste åren har våra unga spelare blivit allt bättre och det är riktigt, riktigt roligt att se en Tipselitmatch eller U21-match med Öster nuförtiden. Anledningen stavas bl.a. namn som Ludwig Ernstsson och Andreas Ottosson. Med mångåriga kunskaper som proffs i både bra och usla lag har de klarat att förmedla vad som krävs för de unga spelarna. Och de unga spelarna lyckas och blir allt bättre. Flera av dem platsar definitivt i ett lag på undre halvan i Superettan. Med det sagt ska man givetvis inte kasta in dem hänsynslöst i den press det innebär att spela i ett A-lag som är vilse i skogen, men med försiktig coachning och målmedveten peppning så klarar de steget alldeles briljant.
Och det är ju inte så att vi blivit utspelade i Superettan, det vi har missat på är att ingen av våra forwards lyckas prestera och göra mål. Ryan Johnson leder forwardsskytteligan med 2 mål, Bennett och Borg har 1 mål vardera och Teever har inte nätat överhuvdtaget. På 10 matcher. En tredjedel av serien. Självfallet är det underkänt. Självfallet behövs det förstärkningar.
Men även mittfältet får rannsaka sig själva. Här har Zavadils återkomst efter familjestrulet inneburit inte bara en dynamik och mindre förutsägbar fotboll, utan också en virrighet och planlöshet som vi kunde se i bortamatchen mot Ljungskile men också mot Degerfors hemma och J Södra borta. Vi måste spela enklare och med tydligare roller. Löpningar längs med kanten, isärdragning av motståndarna, skapa ytor för medspelarna och inte bara för sig själva. Snabb bollbehandling, spel på ett tillslag.
Teever har varit bra på det i de senaste matcherna han spelat; titta lite extra noga på hans rörelsemönster ikväll. Han söker sig ständigt mot mittfältet för att få boll när spelet är statiskt, med det så får han en försvarare i ryggen. Bakom försvararen skapas då en yta som Bennett eller vem det nu blir som kollega måste söka oftare. Skulle Ingemar få bollen levererar han alltid den vidare, oftast på ett tillslag – eller alternativt försöker vända och ta sig igenom själv. Det är helt rätt. Och i hans huvudspel saknas bara lite, lite timing för att det ska bli av riktigt bra klass. Just nu är han den enda Österforward som någotsånär kommer undan med hedern i behåll de sista tre matcherna. Borg gjorde i och för sig ett hyggligt inhopp
mot Ljungskile, men man blir frustrerad bara av att se killen just nu. Ut med det. Bara ut med det. Fokus på fotbollen, skit i alla pajaser som rycker dig i tröjan eller kallar din mamma för elaka saker. Jamaicanerna… ja jag vet inte alltså. Det är för ojämnt, för planlöst och för lite spring i benen.
Ikväll handlar det om att våga, att våga för en treenighet.
För spelarna: Våga spela för föreningen, för klubbmärket, för supportrarna. Hur mycket press ni än må ha på axlarna är den positiv, för pressen kommer av att ni spelar för en av Sveriges allra finaste fotbollsföreningar. Stolthet. Ära. Tradition.
För tränarna: Våga använda våra yngre spelare och gör vad ni kan för att strukturera upp vårt mittfältsspel. Och tillåt inte våra forwards att jogga runt planlöst.
För oss på läktarna: Våga stötta våra yngre spelare om/när de får chansen och bua inte om de skulle råka missa en passning. Applådera deras löpningar istället.
Avslutar med en skön notis: Idag sitter målvakten Johan Åkerdal på bänken då Veselovsky blivit knäskadad. En kille som varit med på flera EF-resor tillsammans med pappa Sven och som innan han platsade i A-laget varit en trofast besökare på Norra Stå. En kille som man sett växa upp på nära håll, från en liten blyg lintott till kraftfull målvakt i Sveriges finaste lag Östers IF.
Mer Österhjärta än så blir det inte, folks.
Kom ikväll.
//Z
