Och så slipper jag bli påmind.
– Det gick ju inte så bra igår, är det jamaicanerna som är lata?
– Ska dom sparka han engelsmannen nu tycker du?
– Blir det läktarkravaller nu? *fniss*. Och så vidare.
Mina vänner och bekanta är märkliga på det viset. Alla vet hur det gick för Öster i den senaste matchen, och alla vill prata med mig om det. Kanske är det på grund av att de känner till att fotboll och Östers IF är en stor del av mig, och att det är ett enkelt sätt att inleda ett samtal med mig på. Fotboll är ju ändå ganska enkelt att prata om, liksom.
Skulle man kunna tro. Moahahahaha.
Om ni undrar vad det där moahahaha:ndet kommer ifrån kan jag berätta att det sitter en apjävel på min rygg. Och han klänger sig envist fast, hånskrattar i mitt öra och säger alltid saker i stil med:
– Tobias, din pajas. Du håller på ett skitlag som aldrig kommer nån vart, skriver patetiska krönikor för likasinnade dårar och till råga på allt är du korkad också. Du har viktigare saker att tänka på, gamling. Lägg ner.
Och så kommer ett moahahaha till. Och så fortsätter det.
Ja, egentligen har han rätt. Jag har viktigare saker att bry mig om, inbillar jag mig. Minstingen börjar förskolan efter sommaren, äldstingen tvåan. Hur kan barn bli stora så fort? Vecka 28 väntar en avslappningsvecka i Mario Vasiljs hemland Kroatien, ett land jag velat besöka länge. Jag har byggnadsställningar runt hela huset som ska få ett nytt tak så fort regnguden tillåter. Vi har en 10-årig soffgrupp som blivit över efter renoveringen av källaren (som för övrigt gick osedvanligt enkelt att riva/bygga om i ren frustration över Östers fotboll) i mörkgrönt skinn som är ungefär lika svårsåld som vore den Paulo Figueiredo eller Teo Bennett. Och ändå har vi sänkt priset till 2500:- vilket ju kan benämnas som hittat.
Idag blev jag uppriktigt sagt förbannad på laget. Det var sagt att vi skulle ha ett högre passningstempo och mer vårdat passningsspel än mot Degerfors, ta mer löpningar för laget och skapa mer målchanser. Av det blev intet, förutom en period i inledningen av andra halvlek. Gillestillewibbe plockade in Freddy Borg, tog ut en märkligt bedrövlig Fredrik Gustafson och körde igång med en 4-3-3 uppställning. Ljungskile, som säkerligen som vanligt tänkt sig att i andra halvlek tjonga hem en trepoängare fast med nån Trollhättanspelare i stället för Bror/Bo/Jörgen Wålemark som regissör för antiunderhållningen – hamnade i brygga direkt.
Och allt detta inför ögonen på SportExpressens expert på plats – mannen som gav 4-3-3 och Markarydsdialekten ett ansikte – Lasse Jacobsson. Lasse skrockade så förtjust att det till och med fick mig att dra på smilbanden i all bedrövelse. Vilken ironi. Vilken jävla ironi.
Men efter att trycket mot Ljungskiles mål i en kvart resulterat i intet, sjönk moralen och arbetstempot i laget sakta men säkert till under marknivå och det var lika upprörande som sorgset att skåda. Vi gick ner på trebackslinje i ett sista desperat försök, ut med Tyler och in med Ryan Johnson men glömde bort våra mantran innan match: högre passningstempo, mer vårdat passningsspel, ta mer löpningar och så plötsligt så hade skiten tofflat in 2-0.
Och det här är sannolikt den värsta sportsliga motgång jag upplevt med Öster. Tidigare motgångsår i Superettan har jag inbillat mig att de skrala resultaten berott på att vi inte haft tillräckligt med pengar, inte tillräckligt bra spelare – alltså inte har resurserna för att lyckas. Då blir det enklare att hantera. Nu har vi resurser i klar klass med t.ex. Norrköping men spelar en fotboll som liknar… ingenting.
Moahahahaha. Som sagt.
Ja, ja jag vet, Superettan är jämn under Norrköpings överlägsenhet, tre vinster i rad ger toppkänning o.s.v. Och vi minns förresten 2002 då man pratade om V:a Frölunda som man pratar om Norrköping just nu, alla andra lag svajade, Öster kanske allra mest… och Trelleborg som åkt ur Allsvenskan året innan, och hade misslyckats totalt under serien slutade fyra, strax under Frölunda – som efter att ha varit helt överlägsna rasade samman på hösten. Öster vann serien, och Enköping kom tvåa. Det var en märklig säsong som avgjordes i sista matchen på Stockholms Stadion. Vi hade ju till och med kunnat missa kvalplatsen vid förlust men vann alltså hela skiten istället.
Det var händelsen som fick Mats Olsson att skriva sin allra bästa krönika någonsin. Den om Schenka som tände sin Marlboro Lights i skymningen på Stockholms Stadion. Bara den fick en ju att glömma en egentligen totalt bedrövlig säsong som Åtvidaberg borta, Brage hemma…
Vi kan ju hamna i the lucky seat igen. Men det måste hända något, och det måste hända fort. Jag ser hellre kraft på förändringar i spelartruppen än på att leta upp en ny tränare, för jag tror allvarligt talat att så länge det ser ut som det gör på planen nu så spelar det ingen roll om det så vore Glenn Strömberg, Capello eller Backe som stod vid sidan av planen. Resultatet hade blivit detsamma, men med ett ännu dyrare sabbatsår.
Vänta bara apjävel. Jag ska slakta dina cohones.
Lite mer sportsligt: Nästa match ska vi spela mot Åtvidaberg hemma. Då vill jag ha sett uttalade förändringar i taktik i stil med:
-
Om Tengroth ska spela högerytter, se för avarten till att han inte bromsar Emins löpningar.
-
Mycket högre press på bollhållare i försvarsspelet. Ställ offside, för… helvet
e. -
En tydlig roll åt Zavadil, det håller inte att låta honom ha en fri roll när alla andra spelare på mittfältet saknar struktur/kompetens att täcka upp för honom.
-
Ingemar Teever som gjuten därframme. Med lite mer timing och matcher i kroppen så kommer målen, efter idag är jag övertygad. Och inga skador nu mer tack.
-
Våga använda Bennet som inhoppare, skit i om han blir sur.
-
Kräva att Borg ska kunna spela i åtminstone 10 minuter utan att slå ut med armarna och se vansinnig ut över ett korrekt domslut.
-
Claesson, Göransson och/eller Olausson vara betydligt mer delaktiga i laget. Här är killar som springer ihjäl sig för A-laget och Öster om de ges rätt matchning.
//Z